litentanta

Det är stiltje hemma hos en litentanta. Har liksom inte hittat igen PÅ-knappen

än utan slarvar mest omkring och gör absolut ingenting. Hänger på twittern,

läser länkar tills ögonen blöder och fascineras över vad folk både gör och tycker,

livet är till för att levas i, inte bredvid.

Men jag har bara fastnat på PAUS..... Kan inte skylla på att epilepsin skulle krångla

särskilt mycket ens, är mest trött och det borde ju lite frisk luft kunna rätta till kanske.

Fast det blåser så illa, brukar gnälla över den ständiga blåsten från kusten till men nu

har fjällvindarna matat på minst lika bra - och kallt, så det är inte alls så roligt att ge

sig ut.

Funderar på hur det ska bli här i vår. Snart är jag "frisk" igen, vad ska jag göra då?

Tillbaka till jobbet, fast inget har ändrats och jag är lika känslig nu som före min

videovecka. Känns lite olustigt om jag ska vara ärlig, men jag orkar inte med att

stressa igång lika mycket igen. Det har varit för mycket av den varan sista året.

Kanske får jag höra något av min läkare nästa vecka, mest troligt får jag inte. Om

jag får ringa fk utan att egentligen ha något nytt att komma med så får det väl bli så,

vilket är alternativet? Jag kan ju inte direkt ljuga ihop en historia eller berätta om något

som jag inte ens vet vad det kommer att bli.

Så vi kör väl på PAUS ett tag till... har fått en idé som jag ska testa av nästa vecka

dock. Ska inte avslöja för mycket här bara, det är en riktig rövare jag tänker ta och

mest troligt så kommer det att stöta på patrull, men jag testar ivf.

Att rehabilitering och sånt skulle fungera så mycket bättre nu har jag svårt att se,

känns som att ansvaret ligger helt på mig nu men jag tänker bara ta på mig en del.

Gränserna ska hållas, jag är INTE min egen handläggare utan än så länge finns de

ju kvar några arma stackare på fk.

Nu återgår jag till mitt "ingenting" igen, fortfarande inte deprimerad

utan mer uppgiven. Lite som Stig Johansson skrev: