Upp som en sol, ner som en.... repetetiv pannkaka?

 
 
Självklart finns där något form av filter bakom den här bilden också, måste
vara ärlig och erkänna att inte tusan har jag så smalt ansikte längre - no way,
men orkar inte försöka igen. Så här pigg känner jag mig just nu. Blä.
 
Avslutning av terapi fortgår, min livräddande terapeut är snart historia och
det kommer att gå bra, jag är på en helt annan plats numer så det är dags
att flyga vidare på egna vingar.
 
Men...
 
Nog blir det hemskt ovant. Hon har varit en enorm tillgång för mig, ett stöd, en
sparringpartner och en lärare i konsten att börja se sig själv som en person
värd både respekt och .... inte kärlek men visst tycka om kanske?
 
(orkar än en gång inte läsa vad jag skrivit senast, vi gissar på att jag återigen
repeterar samma saker men det får vara så .)
 
Jag är bara så otroligt trött hela tiden. Energiboosten som kom med nya
medicinen börjar kännas på. Kräver sån återhämtning för att få igång ev
hjärnfunktioner och känner inte att jag hinner ladda innan det tar slut igen.
Absolut INGENS FEL, inte alls, möjligtvis mitt eget förstås då jag måste
lyssna på varningssignalerna så mycket tidigare. Men det är svårt. Jag
VILL, jag KAN, och jag GÖR. Tills det blir punka, igen. 
 
Ett stort beslut är att jag inte ska höja mina epilepsimediciner igen, jag ska
numer klara av att hantera svackorna med mer anfall/känningar genom att
bromsa istället för att "förgifta bort" dom. Helt otroligt idiotiskt att kliva in i
sin kroppskemi så mycket som jag gör och hela tiden ändra på doser! Det
är ju så stora konsekvenser och det är ett högt pris. Allt jag vill är ju att
få vara skärpt (och pigg, vettig, stabil och nånstans därbak även anfalls-
fri) Dags att börja prioritera mig själv ett tag.
 
Kanske...
 
Nu ska jag däremot röka, snart ramlar särbot in och tanken är att jag ska
kunna vara en gnutta social. Som tur var är han också tämligen "kokt"
i pallet, vi är lika seeeega båda två och med lite tur fixar vi att vara 
trötta och vila skallen.
 
Kanske.