- När man tala om mediciner...

2011-11-20, 15:12:42 / Kategori: Hälsa

En gång för väldigt länge sedan, tror att vi talar om en 13 år ungefär, så fanns där
en snart 30-årig tjej som tyckte mycket om att arbeta. Jag älskade högt tempo, att
vi jobbade i sanslösa vinklar och +8-gradig kyla spelade liksom ingen roll för håller
man bara farten uppe så får man värmen inifrån.

Att man skulle träna utöver sina 40 + timmar i veckan var en utopi, jag var ju ensam-
stående med barn och det finns en gräns för hur många timmar man kan tillbringa
utanför hemmet trots allt. Och jag jobbade ju hårt, sånt ger väl muskler också?

Dessvärre så gick det fel, jag fick ont, mycket ont och blev helt enkelt sjukskriven
av en anledning som jag egentligen inte alls förstod. Det var något med en axel
påstod sjukgymnasten på företaget... inte hade jag upptäckt det, inte direkt.

Tiden gick och jag fick mer och mer ont, värktabletter blev nödvändiga trots att jag
ju inte längre tillbringade dagarna med att lyfta mejeriprodukter utan var mer eller
mindre tvångsförvisad till hemmet. Till slut hittades "problemet", jag hade slitit till
mig ett diskbråck i nacken. Hade varken muskulaturen eller förutsättningarna att
slita så hårt, även om skallen älskade arbetet.

Att jag blev deprimerad var ju självklart, arbetsnarkomaner kan inte bara ställas
på paus, men så var läget, jag kunde inte alls göra något för smärtan var så total
att jag mestadels låg placerad i sängen. Onyttig, onödig, kostsam för samhället.
Så nu knaprades det antidepp och värkmedicin, antiinflammatoriska medel var
utsatta, jag hade ju ett "fel" så lindring var lösningen, för stunden.

Separation, en tråkig historia med hus, skulder, en jädra stress och en ordentlig
sväng av Mycoplasma skickade mig till botten - tittut sa epilepsin. Här har det
laborerats friskt måste jag säga, är ju inne på min 9:e sort numer och är fortfarande
hemma. Depressionen är ett minne blott, efter att ha provat 3 olika antidepp, men
som i ärlighetens namn inte har ett dyft med frånvaron av dåligmående att göra.

Det har liksom korrigerats av sig själv, och av tonvis med prat hos terapeut. När man
snurrar runt med mediciner så reagerar vi alla olika, jag ramlar ofta platt ner på
botten. Mediciner som riktas mot hjärnan påverkar hjärnan. PUNKT. Har några rena
skräckexempel där jag stått på 3 olika antiepileptika samtidigt, och mina obligatoriska
sömntabletter, 2 sorter, och antidepressiv medicin. OCH mått som allra sämst någonsin
i hela mitt liv.

Känns lite bakvänt eller hur?

Ju mer medicin ju sämre mår man. Jag blev fet av en sort, jag rasade 20 kg i vikt av en
annan. Självmordsbenägen av ett flertal, finnig av nuvarande sort. Förbannad och arg
av en tredje, totalt salig av en..... (dessvärre bara ett par veckor)
Blev jag anfallsfri? Nä. Men risig, risigare och risigast. Känner mig riktigt stolt just
nu dock, efter att ha lyssnat igenom dagens Kaliber om:

Vårdens gömda miljardproblem

Sista besöket hos en "vanlig" läkare resulterade i att hon ville skriva ut blodtrycks-
medicin åt mig. Jag totalvägrade, inte en sort till var min reaktion. Högt blodtryck?
Jag mådde ju dåligt men varför? Aldrig någon som har vare sig tid eller intresse att
läsa in sig på vad vi patienter redan stoppar i oss, går man till vårdcentralen är ju
risken stor att man går hem med ännu ett recept i näven.

Nu äter jag inga värktabletter längre, de som jag ju åt när epilepsin bröt ut, de som
sänkte kramptröskeln. Slutade på eget bevåg då jag faktiskt misstänkte att det fanns
en större påverkan av dom än min egen neurolog erkände.

Jag har kommit till vägs ände vad gäller min epilepsi, haft 2 längre inläggningar på avd
då tanken var att fånga stora anfall både på EEG och video. Inget hände. Fanns
nämligen en tanke om att man kanske skulle kunna operera bort min epilepsi. Äter en
gammal medicin som kan vara ordentligt trixig men samtidigt snäll mot psyket. OM man
ligger på vettig nivå alltså, vilket jag inte gjort de sista veckorna efter senaste dygnen
på sjukhus. Men det vet jag ju om, min terapeut har också lärt sig vad som påverkar
mig, så vi försöker linda in världen lite mjukare under akuta perioder av må dåligt...

Att minnet är förstört, av medicinerna eller epilepsin vet ingen, får jag leva med. Att
jag som sista lösning nu funderar på den där andra lösningen, leta upp någon sorts
psykofarmaka som kan hjälpa till att hålla undan min AD/HD-problematik som dykt
upp som gubben i lådan under de här åren. Och nu talar vi återigen en påverkan av
antingen epilepsin eller medicineringen mot densamma, är en annan femma. Är
nog inte alltför sugen efter radioprogrammet men samtidigt väldigt hungrig på att
få komma "tillbaka" till er andra därute i "riktiga" världen.

Vi får se. Det som är säkert är dock att jag under en massa år tryckt i mig piller
som påverkat mig, och min familj, på en massa sätt. Jag har inte längre samma
akuta smärta från nacken men kan definitivt inte kliva på ett arbete med den
belastning som jag jobbade under tidigare. Jag har fortfarande ont i händer och
armar men det är överlevnadsbart, anpassning är ledordet, inte medicin.

Jag kan inte heller vänta mig att fungera i miljöer med hög yttre stimulans.
Trots det otroligt positiva i att slippa stora krampanfall så får vi inte väck det
där "andra" som också sliter så hårt, de mindre anfallen som ploppar fram så
fort jag kommer till lokaler med fel belysning, fel akustik, för mycket folk och
för mycket röra.

Men något som behövs just nu är tid, lugn, ro och återhämtning.
För jag vet inte vilken gång i ordningen.... Ett steg fram, nä, inte
alls den här gången. En paus, 10 steg bakåt. Omstart, ny strategi
eller bara gilla läget?


Min medicinlista under dessa år -

För ont - Voltaren, Naproxen, Paraflex Comp, Nobligan Retard
För sömn - Propavan, Imovane, Theralen, Zopiclone
För epilepsi - Tegretol, Lamictal, Keppra, Ergenyl Retard, Topimax
Trileptal, Lyrica, Gabapentin, Vimpat, Fenantoin
För depp - Zoloft, Tolvon, Edronax



- Ok, jag är väl bitter då, fortfarande...

2011-11-08, 18:13:58 / Kategori: Obestridliga fakta

Eller jag vet inte, jag är då jädra sur och ettrig efter en dag med sprängande
huvudvärk. Överallt hittar jag kloka människor som bara måste tala om en
sanning, eller två, alla har sååå mycket erfarenheter att dela med sig av och
alla har liksom rätt....

Det här kanske är en ren överdos av twitter jag talar om, en sån där massiv
överdos som rinner ut genom porerna helt enkelt? Är ingen idé att försöka ge
sig på en motattack, ösa ur sig massor av smarta 140-teckniga mästerverk för
herregud, de finns inte..... Herregud, är jag lika sur som grannkärringen?!

(jag har t.o.m dragit ur telefonen...vilket i sig är korkat då det oftast blir
en jädra röra då folk inte får tag i mig, men trust me, jag är inte sjuk nu,
bara sååååå anti.)

Fullmåne, ja nästan ivf, gör väl sitt till misstänker jag, ordtorka en annan
klart trolig möjlighet, och sen kan jag bara meddela att det här med
terapi, det är inte bara roligt minsann! Är liksom ÖVERMÄTT på att få veta
hur bakvänt jag tänker, jag vet om det!! Nästa steg är väl att tänka helt
tvärtom om jag inte missförstått något, kan jag inte bara få köpa ett nytt
operativsystem till den här skallen istället för att traggla på såhär?

Även om jag har all respekt inför min prattanta så är det inte kul
längre. Vill liksom fylla upp kriterierna för BRA människa istället för
bakåtsträvande, tillkrånglande sådan....

Bara det,
annars är allt bra.

Typ.



- Blev en 8 dygn på sjukan...

2011-11-04, 19:46:52 / Kategori: Hälsa


Njuter fortfarande lite grann av sviterna efter de här dygnen utan sömn och medicin, japp,
ni läser rätt - njuter! Har varit lite krispigt skön i skallen, tänkt tankarna mycket längre ut
även om jag verkligen inte uträttat några storverk OCH sovit, sovit som en tok!

Själva tiden på sjukan går väl under kapitlet - Dagar jag kastat bort, eftersom att jag inte
lyckades prestera det enda som begärdes, ett par, tre stycken stora krampanfall, men
jag kan åtminstone stoltsera med bedriften, jag vågade göra det igen!

I min värld, om det nu vore så enkelt att jag var kapten på min egen skuta, så är nästa
steg att fundera mer kring möjligheten att hantera de kognitiva problemen som följer med
min medicinering. Är mer motiverad att testa ev. kemisk lindring, dvs ännu en sorts tabletter,
för att nå så bra "tänk" som möjligt och ändå klara av allt det där som triggar mina anfall.
(omvärlden för att göra det hela enklare)

Det här är inget klubbat beslut, diskussionen har väckts av både neurolog och psykiater,
jag är ju min vana trogen och VÄGRAR allt som innebär mer kemikalier som snurrar runt i
systemet men öppnar som sagt var upp för alla möjliga alternativ igen. Även om min käre
neurolog klämde ur sig att jag kanske skulle vara utan medicin känns det inte alls så lockande,
behövde nämligen bara gå in på affären efter sjukhusvistelsen för att få beviset, min epilepsi
har INTE läkt ut ....

Nu befinner jag mig uppe i Lappmarken, behövde bara sätta mig ute på min altan därhemma
för att konstatera att nej, stan är inget vidare alternativ just nu. Särskilt inte med alla eviga
vägarbeten som pågår kring hemmet... Tänk er att ni befinner er i en plåtburk där alla ljud
förstärks, ungefär så "mår" jag just nu. Annars helt ok.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...