Omstart

 
 
All bevakning är borttagen, vem som helst kan titta in och slippa bli noterad
i min lilla svarta bok, tänker att jag struntar i all kodning och bara kör med en
färdig design. Omstart alltså.
 
Upptäckte till min stora förvåning att jag missat mitt stora 10-års jubileum
här på bloggen med 16 dagar, och några 100-tals inlägg... Kanske offrar
en dag på att titta tillbaka i minnenas arkiv, eller så struntar jag i det och
siktar framåt?
 
Det är lördag, jag har ett kök fullsmockat med petflaskor, dagen "måste"
känns alltså ganska givet, tant får ta en busstur med sopsäcken full i 
pant. Lite pinsamt är det allt men belöningen kan ju bli lite lördagsgotta
tänker jag, shoppa upp panten är alltid en kul grej, min sorts black saturday-
shopping! 
 
Annars då, just nu handlar det mycket om sjukt barnbarn, peppar peppar
att ingen av oss blivit smittad trots hans 13 dagar långa förkylning! Det
varvar jag med oerhört sorgesam läsning, är ju fortsatt nästintill sjukligt
intresserad av en massa hemskheter, framförallt VARFÖR människor
är så grymma mot varandra. 
 
Dags att starta upp dagen, skaka ur chipsen i sängen (oerhört mindre
behagligt att sova i dessa smulor kan jag intyga men det är ju såååå
gott där på nattakröken...) och kleta på sig ett ansikte! 
 

Ett nytt försök, utan så många ord....

 
 
 
 
Saker ändras,
människor dör,
värdelösa relationer har
ÄNTLIGEN avslutats
 
Jag siktar mot att ta hand om mig själv,
jag har slutat röka, 
Röra på mig lite...
Träffa kompisar?
 
Jag vet inte, 
men en sak vet jag,
jag ska ALDRIG mer
sätta mig i samma situation.
 
andas ut
andas in?
Vi satsar på det
 
 
 

Lite ärlighet kan vara bra ibland...

 
 
Är fortfarande kvar i min arga bubbla, så mycket ilska samlat som  bara ligger och
bubblar inuti. Känns självklart jobbigt, det har ju pågått ett bra tag minst sagt, men
funderar på att börja vara ärlig mot mig själv ett tag...
 
Ilska är för mig en motor, det där som håller igång mig när allt annat tagit slut liksom.
För ja. Undrar ärligt om jag inte kraschat ordentligt i den där beryktade väggen så
sjukpensionär jag än är... Det  är alldeles för mycket som händer hela tiden, en massa
sjukdomar och elände, som absolut INGEN är ansvarig för men det börjar kännas som
att min tid som driftansvarig för hela kånkarången är över. 
 
Det handlar om att jag MÅSTE inse att jag har begränsad ork PUNKT JÄVLA SLUT!!!
Tre medicinbyten för att få till epilepsin är tre för många för mig, i år var helt fel år att
ge mig in i kemikaliebranchen igen då jag ju inte orkar med alla dessa förändringar.
Det är inte helt enkelt att ställa om skallen gång efter annan för att göra det hela
så enkelt jag bara kan.
 
Först ut var Lyrica -> "Pregabalin binder till en auxiliär subenhet (α2-δ-protein) av
spänningskänsliga kalciumkanaler i det centrala nervsystemet"     Eeeeeh?
 
Sen testade vi Gabapentin -> "Gabapentin binder med hög affinitet till
subenheten α2δ (alfa-2-delta) hos spänningsstyrda kalciumkanaler och det föreslås
att bindning till α2δ-subenheten kan vara relateradtill gabapentins
antiepileptiska effekt hos djur."    Aha......
 
 
Och nu är det förhatliga Lamictal som är igång -> "Resultat från farmakodynamiska studier
tyder på att lamotrigin är en användnings- och spänningsberoende blockerare av
spänningsstyrda natriumkanaler. Det hämmar ihållande repetitiva urladdningar av neuroner
och hämmar frisättning av glutamat (den neurotransmittor som spelar en nyckelroll för att
framkalla epileptiska anfall). Dessa effekter bidrar sannolikt till de antikonvulsiva
egenskaperna hos lamotrigin." Äsch....orkar inte ens försöka förstå längre...
 
Grejen är ju bara den att ena svängen kopplar man upp hjärnan direkt i starkströmmen ute
vid kraftverket, känslan alltså, sen byter vi till något som gör en till en melankolisk fan, gärna
med någon bonus som bröstmjölk för tusan och nu, nu har helvetet brakat loss. Ilskan är här.
Och den enorma tröttheten..... Sömnen har börjat strula igen, tack älskade Lamictal, och kroppen
känns som att den väger ett par hundra kilo, på det där influensasjuka sättet alltså. Det sista som
faktiskt gör mig lite rädd är levern, jag har ont och det är inte så kul hur tuff man än är. Har fått
en telefontid men vet inte vad den kan göra för skillnad, vill bara ta prover så det inte är något
verkligt fel och sen planerar jag att bara stanna. Stänga ner verkstan. Fly från stan. Emigrera.
Kalla det vad ni vill men jag orkar inte längre helt enkelt och eftersom att epn ju ändå fortsätter
att krångla tänkte jag testa en ny väg.
 
- Anpassa mig efter hur JAG mår.
 
Sug på den du, väck med sista skitmedicinen, behålla gamla godingen och bara
ta hand om mig. Kanske blir jag gladare av sånt också, fan vet, men nåt måste
förändras innan nästa krämpa är en stroke. För i ärlighetens namn, jag börjar 
vara ordentligt utmattad nu. Många års kamp mot epilepsin och PTSD`n. 
 
(det här blir en minnesnotering, vill inte ens titta tillbaka och se vad jag skrev
senast, det får stanna i "diset" helt enkelt och kanske blir jag inspirerad nästa
gång jag känner för att ändra livet, anpassa det efter vad som är rimligt....)