Att byta terapeut...

 
Funderar på att försöka börja blogga igen, måste liksom knyta ihop livet lite bättre. 
Hade ju några underbara månader, försöker verkligen komma ihåg dessa och
suga en gnutta på karamellen, det kan vara så mycket bättre än såhär.
 
Mitt problem verkar numer vara epilepsin, det rent tekniska strulet i skallen som
blir när jag måste höja medicinerna, och sänka, och vips måste de höjas igen.
Sånt trollar till det mesta för mig. Jag VILL vara klar, rapp och närvarande! Jag
 kan vara en toppenmormor, jag VILL vara det och allt jag försöker med är ju
ärligt talat en del av kampen för att nå dit igen.
 
Har precis börjat sänka medicinen igen, har fått sänka min underbara älskade
upp-boostande medicin också då jag misstänker att den strular massor..
Om jag ska vara positiv så mår jag hyfsat nu, peppar peppar, fast samtidigt så
måste jag vara realist och konstatera att det redan är på väg åt h-vete igen.
Hann jag ha en, två bra veckor kanske?? Anser att jag får vara aningens bitter
och besviken ändå. Nå ja, det är dagsläget..... svajjigt.
 
Testkör ju min nya terapeut nu, låter krasst men det är ju lite så ändå. 
Hon är kunnig, engagerad, väcker många funderingar och rör om i grytan,
sånt som de ju får betalt för. Sista besöket blev dock svårt, såhär i efterhand,
då hon la till ännu en (o nu dog hjärnan.... ) Hon sa helt enkelt att det kunde
vara så att min pappa faktiskt VALDE att dö när jag inte var där.
 
För en person som genom uppväxt, fostran och livserfarenheter har sett som
det absolut viktigaste någonsin - att finnas där för andra, min pappa var vädigt
sjuk hela min uppväxt, blir en sån tanke helt katastrofal. Helt världsomvälvande, 
helt jävla hysteriskt skrämmande. Är det helt enkelt så att alla jag suttit
med i stunder av kris, i stunder av livets avslut, i grymt utsatta lägen 
egentligen bara velat slippa mig?
 
Ok, välkommen in i skallen på en anknytningsstörd människa,
jag är inte "bättre" än såhär. Har jag förstört än mer? Usch.
Terapi är tungt. 
 
 

En gnutta sommarlov!

 
 
 
Ok, erkänner väl att jag brukar påstå att jag nästintill ÄÄÄÄLSKAR
att fiska men måste väl kanske vara lite ärlig. En gnutta. Jag älskar inte
att fiska rent generellt utan jag älskar att FÅ fisk. Napp alltså!
 
Har varit lite usla somrar på sistone, inte alls samma flyt som vi haft
tidigare utan nu kan det vara så illa att jag inte ens får en sketen liten
aborre trots x antal timmar på ån. Det är uselt.
 
Men vi har ju sommar ändå, det är däremot inte alls uselt! Är på besök
uppe i Lappmarken, har det ganska gott som nyutexaminerad fd "toka", 
jag är ju nämligen utan terapeut numer. Inte riktigt enligt våra planer men
helt överlevnadsbart, är ju så enormt mycket bättre att det nog mest handlar
om att rida ut somatiska stormar, epilepsin osv, och kontrollera ev skov av
min PTSD. Och det kan jag ju. Men nog är det lite sorgligt ändå.
 
Nå jag, just nu gröna skogar, blå fisketom å och riktigt hyfsad 
sommarvärme. Hoppas att ni har det bra där ute i Sommar-
Sverige och ta hand om er!
 
(O ja, det är en myggservett på huvet, Lappland ni vet :D)
 
 

Upp som en sol, ner som en.... repetetiv pannkaka?

 
 
Självklart finns där något form av filter bakom den här bilden också, måste
vara ärlig och erkänna att inte tusan har jag så smalt ansikte längre - no way,
men orkar inte försöka igen. Så här pigg känner jag mig just nu. Blä.
 
Avslutning av terapi fortgår, min livräddande terapeut är snart historia och
det kommer att gå bra, jag är på en helt annan plats numer så det är dags
att flyga vidare på egna vingar.
 
Men...
 
Nog blir det hemskt ovant. Hon har varit en enorm tillgång för mig, ett stöd, en
sparringpartner och en lärare i konsten att börja se sig själv som en person
värd både respekt och .... inte kärlek men visst tycka om kanske?
 
(orkar än en gång inte läsa vad jag skrivit senast, vi gissar på att jag återigen
repeterar samma saker men det får vara så .)
 
Jag är bara så otroligt trött hela tiden. Energiboosten som kom med nya
medicinen börjar kännas på. Kräver sån återhämtning för att få igång ev
hjärnfunktioner och känner inte att jag hinner ladda innan det tar slut igen.
Absolut INGENS FEL, inte alls, möjligtvis mitt eget förstås då jag måste
lyssna på varningssignalerna så mycket tidigare. Men det är svårt. Jag
VILL, jag KAN, och jag GÖR. Tills det blir punka, igen. 
 
Ett stort beslut är att jag inte ska höja mina epilepsimediciner igen, jag ska
numer klara av att hantera svackorna med mer anfall/känningar genom att
bromsa istället för att "förgifta bort" dom. Helt otroligt idiotiskt att kliva in i
sin kroppskemi så mycket som jag gör och hela tiden ändra på doser! Det
är ju så stora konsekvenser och det är ett högt pris. Allt jag vill är ju att
få vara skärpt (och pigg, vettig, stabil och nånstans därbak även anfalls-
fri) Dags att börja prioritera mig själv ett tag.
 
Kanske...
 
Nu ska jag däremot röka, snart ramlar särbot in och tanken är att jag ska
kunna vara en gnutta social. Som tur var är han också tämligen "kokt"
i pallet, vi är lika seeeega båda två och med lite tur fixar vi att vara 
trötta och vila skallen.
 
Kanske.
 

Som texten lyder nedan...

 
 
Är egentligen ganska konstigt det där med att leva, och att ha levt. Saker blir både
enklare och samtidigt djävulskt mycket krångligare när man inte riktigt hänger med
i minnet, när nuet liksom inte räcker så länge och det förflutna redan försvunnit
långt bort..
 
(nu skriver jag bara för mig själv, orkar inte backa i min avsomnade blogg för att kolla
huruvida jag tjatat mig blodig om sånt här redan eller om jag är inne på några nya
tankegångar.. det får liksom spela noll och ingen roll)
 
Jag fortsätter att befinna mig i mitt kortvariga nu, hinner njuta av saker och ting när
skräcken liksom pausats. Mörkret skrämmer inte. Vissa människor från det förflutna
spökar fortfarande och kommer säkert alltid att göra det men jag har mina knep för att
hålla dom "utanför" mitt liv numer och ibland fungerar så enkla saker som en stängd 
dörr fenomenalt bra. Har inga farliga män i skuggorna längre. Är sååå länge sen mina
gamla kära epilepsi-hallucinationer tittade in också, nästan så jag kan sakna de där
två ambulansmännen och fjortisgrannen ibland, men självklart är det skönt att vara
klar med det kapitlet i min hjärna.
 
Steg för steg öppnas världen upp för mig. Under den här härliga perioden passar
jag på att smaka på känslan av att återigen vara oövervinnelig, sådär som jag
inbillade mig att jag faktiskt var under en hel massa år. Det stämde ju långt ifrån,
jag har ju betalat för det också, men känslan av att jag KAN är härlig. 
 
Förresten, det kan t.om vara så att jag inte kom till världen för att vara den där
sämsta varelsen som funnits, kanske var jag lika oskyldig och "älskansvärd"
som alla andra småbäsar? Stora grejer det, att fundera kring en möjlighet att
man är värd något TROTS den man är.... Det händer saker, tänk vad en 
fungerande hjärna är bra att ha när man går i terapi :)
 
 
 
 
 
 

Det här med att lita på folk.

 
Det där ja. Att låta folk klampa in på ens revir och kanske lägga sig i en aning.
Väldigt intressant när det händer och faktiskt är överlevnadsbart. Just nu har
jag en sjukgymnast som jag, givetvis, först dömde ut rakt av! Hon var för
mesig, "kännande", kändes nästan klängig i sina försök att pådyvla mig
anledningar till att ta hand om sig själv. Och just ja, hon började poängtera
saker som att jag ju själv bestämt mig för att gå till henne. Att jag själv
skulle ha någon sorts insikt eller önskan om att "nå" mig själv och ta hand
om mig själv bättre....
 
Kan väl säga att hon var ute på tunn is där ett tag! Men dessbättre, eller om
gamla jag skulle talat ett klockrent DESSVÄRRE, så gav jag henne en till
chans. Och en till. Och nu efter tredje besöket är jag frälst.
 
Illa. Om jag skulle tala utifrån mitt gamla jag. Numer har jag ju på något
magiskt sätt kontakt med kroppen och inte bara knoppen och kan så
tydligt känna när något är bra för mig. Hon hjälper min arma nacke, vilket
indirekt hjälpt min arma skalle, vilket på något otroligt sätt börjar hjälpa 
själva mig...
 
Är fortfarande fascinerad över att utforska den här nya världen, den
som inte är så skrämmande längre. Den som är doftande, ibland
rent njutbar, fortfarande inte det ultimata toppenstället man kunde
önska - men annorlunda.
 
Gnället då? Ja. Fortfarande ett jävla strul att balansera mitt Fenantoin
mot den nya medicinen, precis nu i ett drömläge med lite ep-meds i
systemet så hjärnan känns hyfsat krispig, och krampbenägen. Inget
gott som inte för med sig nåt dåligt kanske man skulle kunna säga?
 
Men jag suger åt mig av det goda, ska snart höja upp ep-medsen
igen misstänker jag och då blir allt lite tråkigare igen. Fast vilsammare
för hjärnan, rent elektriskt alltså. Och sen, då kommer jag att sänka
den igen, säkert som amen i kyrkan, för jag trivs allra bäst med så mkt
hjärna som bara är möjligt i ordning. Gillar att tänka, gillar mycket
att prata. Är ju inte någon naturligt meditativ tant utan allt styrs av
dessa kemikalier. På gott och ont.
 
Just nu på gott!
 
 OBS - en liten edit till en viss "person"
JAG SKITER I OM DU LÄSER DET HÄR
:)
Ville bara säga det, bryr mig så mycket mindre
att det inte är klokt, vi talar tokjävla inte ett dugg!
 
 

Under över alla under!

 
Att saker förändras är en sanning med modifikation, i underkant. Minst sagt
 
Numer tänker jag. Alldeles på riktigt. Jag tänker GENOM situationer där jag
för bara några månader sedan panikade rakt av. Nu tittar jag, tänker till och
går vidare. Helt fantastiskt om jag får säga det själv!
 
Jag vågade ta tag i medicinfrågan en runda till. Fick klartecken från både
neurolog och psykiater. Satte fart på experimenterandet och vips började
saker o ting hända. Tänker inte lägga ut namn på medicin just nu, tar det
lite lugnt då jag ju fortfarande är i "förälskelsefasen", men fortsätter det
hela såhär kommer jag inte att kunna vara tyst helt enkelt :)
 
Vad har hänt rent konkret?
 
Jag är inte rädd för män. Jag är inte rädd för ljud. Jag är inte rädd för,
peppar peppar - tandläkaren! Det har alltså tom provats ett besök hos
största skräcken UTAN lugnande och det gick bra! En enkel summering,
jag är inte längre livrädd. Finns självklart fortfarande jobbiga situationer,
jobbiga lägen om man säger så, men skillnaden är helt vansinnig.
 
Sen har då min mage totalkraschat, väntad biverkning i kombination
med min trasiga mage sedan tidigare men än så länge struntar jag i
det, en tänkande hjärna så mkt mer värd än en hyfsat lugn mage.
 
Min epilepsi strular mer än på flera år. Inte oväntat heller då ju saker
händer uppe i hjärnkontoret. Alltså får jag laborera med doshöjningar.
Inte heller så trevligt, men än så länge står jag ut. Inga stora anfall
utan bara mindre ena, och visst illamående av medicinhöjningen där
också. 
 
Så här är det, minnet har inte hittat tillbaka dessvärre. Har varit ganska
så slitigt att piggna till så mkt som jag gjort, äter ju ett par olika B-
vitaminpreparat också numer vilket säkerligen också hjälpt till att få
ordning på tänket, och ändå inte minnas. Blev nästan jobbigare ett tag
då jag ju vill och kan så mkt mer men ändå inte kommer ihåg, men jag
försöker ta det med ro. Övningskör ju fortfarande liksom. (ordsnubblar
fortfarande märker jag :D)
 
Men det är väl ungefär allt för nu tror jag.
 
(Åsså har bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen försvunnit också!!)
 
 

Hur det kan gå...

 
 
 
Tyckte ju att jag hade kommit på en fenomenal idè, lite av en farmakologisk
genväg till en klarare knopp kan man väl säga. Jag gillar ju sånt, att söka
rätt på lösningar till knepiga problem, och lyckas jag bara tänka bort saker
som att jag ska göra nåt för mig själv - ja då brukar jag nå ganska långt!
 
Nu sket sig allt dessvärre. Nådde ända fram till ett läkarbesök, och man kan
väl säga att läkarbesök inom psykiatrin kan vara lite tuffare än inom
vanligt somatisk vård då frågorna tenderar att bli väldigt personliga. Allt
som jag inte alls gillar m.a.o. Doktorn var väldigt insatt, mkt mer än vad
jag hade väntat mig av en ST-läkare, men hon var alldeles för "gränslös"
för mig. 
 
Jag kom ju med ett problem, min korkade hjärna, och jag hade med mig
en potentiell lösning, Brintellix. Ivf en tanke kring en uppgradering av
mina seeeega synapser osv. Frågorna som ställdes var mycket, mycket
mer knutna till vad meningen med livet var, för att göra det enkelt. Vad
VILL jag göra osv. Sånt som man lagt på hyllan sen många år. Jag VILL
jobba, jag VILL tjäna mina egna pengar, jag VILL kunna tänka tankar hela
vägen ut och jag VILL fungera. Antar att jag var lite för visionslös?
 
Efter träffen fick jag extremt kalla fötter, avbokade rubbet, vilket nu
innebar samtal mellan läkaren och min neurolog, självklart men otroligt
obekvämt då jag inte alls kände mig nöjd över hur träffen hade avlöpt.
Jag kommer INTE prova någon medicin, väljer jag bort allt annat kan 
jag omöjligt kräva att få behandling - ren logik alltså. Jag har lämnat 
prover, återigen koll av sköldkörtel, lever och sånt smått och gott, men
hoppas på enbart skriftligt besked då jag ju INTE vill träffa, eller prata
med läkaren igen.
 
(Här kliver min PTSD och trixiga anknytningsproblematiska del in förstås!
Har lyckats aktivera sämre mående, än mer skvätträdd för ljud, rörelser
allt som min hjärna uppfattar som farligt, men peppar peppar, epilepsin
inte påverkad...än.)
 
Just det, studien som vi så hoppades på att få delta i, jag och min psykolog,
den blev nekad... Måste upp i nån granskningsnämnd isf, krångel med
att delta i en amerikansk studie kanske, jag vet inte, men ännu en sak
som kunnat bli så bra som sket sig. Känner mig lite tveksam inför den
här sommaren kan man säga. Platt fall, pannkaka, skit blev det av allt.
 
 

För i dag har det väl mest regnat.

 
 
 
Och inte att förglömma, storfrämmande från England förstås! 
 
Bilden ovanför är min del av lägenheten, där jag mestadels sitter .
Datahörnan, min väg ut i verkligheten, och läshörnan som inte riktigt
är igång än då jag återigen helt tappat bort läsningen. Lite synd men
jag fortsätter att bunkra böcker från loppisarna så jag har massor att
ta igen när det väl har lossnat igen!
 
Eldar mina värmeljus fortfarande, som ni ser så är det fortfarande
ganska mörka kvällar häruppe, framförallt när vädret är såhär genom-
ruggigt och strilregnande hela dagarna.
 
Är alldeles för tätt inpå förra blogginlägget, så fullbokat är inte mitt
liv att jag kan skriva dagligen, så jag smiter igen. Tänkte bara se om
jag kanske kan få till några rader ibland, är jättebra för minnet om inte annat!
 
 
Tjoflöjt på er!
 
 
 
 
 

Nytt hopp har tänts, försöker tänka lagom stort bara...

 
Saker och ting händer, trots att det känns som att man lever i en liten bubbla så
rör det mesta på sig ändå. Just nu är jag inne i ännu en trött fas dock. Jag har
bokstavligen tröttnat på politik, känns numer som att det BARA är en massa snack
och absolut INGEN verkstad. Väldigt tråkigt då prat, tweets, fundrationer kring just
sådant är det närmsta fikarums-känslan en pensionär kan komma.
 
Nå ja. Ägnar väldigt mycket av min aktiva tid, en tid som förresten verkligen har
fördubblats, om inte tiodubblats, tack vare finaste barnbarnet, tillsammans med
just honom och dottern. Älskar mina stunder när det är godnattdags, att erkänna
egennytta med att göra något som förhoppningsvis är bra för någon annan, det är
inte min starkaste sida, men jo - jag fullkomligt badar i mindfulness när Teddan och
jag varvar ner till "sik". *sik är då musik, som i det här fallet
handlar om Bach, Air för att vara mer exakt.
 
 
 

Första "kanske" nyheten i mitt liv - kanske, kanske kommer jag att få prova en ny anti-
depressiv medicin som heter Brintellix. Ramlade över den på nätet liksom av en 
händelse, den har beskrivits som allt från en "kognitiv booster" till en lite mer fyllig
beskrivning, som tex den här tråden som jag hittade på Aspergerforum. Ni får gärna
hålla tummarna för jag längtar så tillbaka till åtminstone lite klarare tankar!
 
Andra "kanske"-nyheten handlar om en studie kring patienter med min typ av
problematik, dvs PTSD (komplex) och tillhörande dissociativa problem. Jag
kommer att återkomma till det om det visar sig att vi blir godkända, inte bara
jag som ska vara "tossig" på rätt sätt utan här ska även psykologen godkännas,
känns lite kul att inte vara den enda under kontroll :D
 
 
Avslutar med en så fin beskrivning av mig att jag blir lite gråtmild,
en fin vän frågade hur jag mådde och jag svarade väl lite "blandat"
kanske man kan säga:
 
 "Jodå, skenet kan bedra emellanåt. Du liksom skiner som solen men antar
det är mer som månen... Ett indirekt ljus från Ted."
 
 
 
 

Ett litet livstecken, eller två :)

 
 
Allra finaste och inte längre allra minstaste barnbarnet fångat under de få
sekunder han står ut att sitta ned i sin fåtölj framför barntvn! Han är inte 
riktigt den där killen som sitter på rumpan och tittar på utan mer full fart
på alla sätt och vis!
 
Dvs helt underbar!
 
 
Vad jag pysslar med nuförtiden då? Njae. Förutom en massa kvalitetstid med barnbarnet
så står det väl hyfsat stilla här hemma. Jobbar på hos prattantan, undviker sura granntantan
så långt det bara går och ja, ibland borstar jag ju tänderna också. Den här gången iförd dotras
mössa, ett plagg som inte brukar passa mig, mössan alltså, men banne mig om jag inte kan
tassa ut i vinterkylan (när den väl anländer) välklädd även om skallen om jag bara har nåt av
mina glasögonpar på.
 
Bryter liksom av bananlooken eller ser jag bara genom än softare filter än vad som syns
för er andra? Behåller jag tandborsten i truten och gapar lite sådär är det ju helt ok. Haha!
Inte. Men ändå. Vi får se.
 
Ville också lämna en länk till en jättefin och läsvärd blogg om man är lite nyfiken
på det här med komplex PTSD eller dissociativa störningar. Jag har ju personligen
aldrig varit inlagd inom psykiatrin, är kanske en väldigt frisk "sjuk" person, men som
sagt, är ni intresserade av hur traumatiserade personer fungerar, och ibland inte alls
fungerar:
 
 
 
 
 
 
 

Människor utan insikt? Eller kanske hellre människor som bara ger helt fan?

 
 
Jag har ju ett litet problem, eller kanske flera av er skulle säga att jag har många, vi ser
nog på livet lite olika ibland helt enkelt ;)  Hur som helst kan man nog kalla mig smått
anknytningsstörd, överkurs att dra upp men ändå, det är en stor del av min personlighet,
jag väljer bort en massa fler personer än jag umgås med, punkt.
 
Beroende på vilken typ man själv är kallar man väl sånt här agerande för lite olika saker,
många stoltserar ju med att de väljer bort "energitjuvar", att de bara vill omge sig med
människor som inte bara tar av ens egen förträffliga personlighet utan också har något
att tillföra. Kan vara nog så bra resonerat, all respekt till er, huvudsaken är väl att man
får må bra själv, eller hur är det nu?
 
Själv har jag ju då också försökt ta mig friheten att rensa på lite olika nivåer,
kanske jag upplevs som drastiskt, osv, men vet ni vad, det får vara deras ev.
problem, för mig handlar det om att få slippa personer som helt enkelt inte har, 
eller någonsin kommer att kunna ha förmågan att ha en vettig relation, ivf inte
med mig. 
 
Det som då blir så sorgligt är det lilla, men ack så enerverande faktum,
att jag inte bara kan få bli lämnad ifred. Att jag tydligen fortfarande anses
vara ok att höra av sig till trots x antal års försök till att totalt bryta kontakten...
 
Ni/du må väl fortsätta "bevaka" min blogg, som vanligt lämnar ni era elektroniska
små fotspår här, fast hur meningsfullt kan det vara med ett inlägg per halvår? 
Antar att ni inväntar just såna här, allt utom desperata inlägg, kör lite korkade
mail, ring nåt jädra samtal, IGEN, osv. Och för all del, skicka dubbelmail med
otroligt tråkiga översättningar åt mig så att jag förstår hur korkad (?) jag är som
försöker markera att jag är både ointresserad, totally flabbergasted (kunde inte 
låta bli) över distanslösheten och för förhoppningsvis sista gången bara be
om en liten sak - lägg ner...
 
Annars då, i själva verkligheten?
Jopp, fick min sjukersättning, numer existerar ju faktiskt saker som 
samsjuklighet ÄVEN inom försäkringskassan, så min kombination
av "ohälsa" bedömdes just så som den fungerar och påverkar min
livssituation. Jag är ganska körd i knoppen helt enkelt, både rent
elektriskt och funktionellt, kanske inte alltid det allra sämsta livs-
ödet att leva med dessa minnesstörningarna. Jag kan lova att jag
inte är typen som bråkar länge bara för att... sånt glöms bort tämligen
omgående :D 

Smet iväg en liten stund

 
Verkar inte som att jag får igång bloggen igen, har så svårt att hitta
saker att brinna för just nu och vardagen bjuder inte på så mycket
spännande för tillfället...
 
Tittar runt lite och ser att det också är lugnt på besöksstatisktiken,
vilket är självklart då allt står stilla, och till min glädje är det bara
skattemyndigheten som tagit sig en titt i år, finns inga extra inkomster
hos den här tantan att luska reda på -  jag lovar och svär! :)
 
Saker som glädjer mig nuförtiden är förstås barnbarnet även om vi just
nu befinner oss i en karantänsituation då den lilla familjen lyckades dra
på sig en ganska tung omgång av magsjuka. Vi gillar nämligen inte sånt,
inte för att jag tror att nån gör det, men kanske är vi lite mer fobiska vad
gäller just sånt som att kräkas i släkten.... Snacka om nära döden-
upplevelse, huvva!
 
Jag har smitit upp till lappmarken, är ju glest med besöken häruppe
numer men jag ska försöka bättra mig. Känns bara så bakvänt att
åka bort då hjärnan alltför ofta väljer att koppla in nån sorts "out of
order" status. Kånkar alltså med mig min asociala sida även hit upp
där det faktiskt finns en hel del trevliga människor att umgås med.
 
Förresten, lite glad över trippen hit upp är jag allt, första svängen på
länge då epilepsin faktiskt skötte sig hela vägen upp trots uruselt
väglag! Blir genast lite mer lockande att åka dessa mil då det ju
verkar fungera bättre även på "elektroniska" delen!
 
Nu ska jag lifta med snöskottarn upp i byn, sippa lite vin och försöka
mig på lite vettigt umgänge medans särbon fortsätter bråka med
snön. Mycket mysigare häruppe där det faktiskt är vitt ute och en
riktigt behaglig temperatur, nån minusgrad eller så, jämfört med
blaskiga Umeå som gömts nedan tjocka moln i veckor.
 
Ta hand om er, gör inget jag inte skulle göra
och på återknattrande, om nån månad eller två.....

Konsten att fundera ut något vettigt att skriva om.

 
 
Vi har ju haft en ytterst snöfri vinter hittills, det har passerat lite snö kan man väl
enklast beskriva det hela. Lite vitt en dag, en massa regn dagen efter. Men nu,
nu har det vänt och det med råge!
 
Alldeles lämpligt till att SM-veckan i diverse olika idrotter, vill nog betona det där
med OLIKA idrotter, ska starta så började snön vräka ner. Vi har dock hyfsat
kallt så den snö som faller är än så länge mest ett skådebröd, ingen sort som
skapar någon ev botten, som är guld värt när man ska köra skoter tex, utan vi
får den där tjusiga amerikanska filmsnön - och den kommer på tvärsan. Det är
ordentligt blåsigt med andra ord!
 
Jag kurar inomhus idag, var riktigt social i går med både tur till stora Coopet
och ett jättemysigt kvällsbesök från en vän som jag faktiskt hittat här på 
nätet! 
 
För mig blir det ju lite av en baksmälla dagen efter jag varit aktiv rent socialt,
det är precis som att hjärnan behöver vila efter social interaktion så det är väl
ganska korkat att ge sig på att blogga då, men men... Tänker lite att jag ju
måste upp i sadeln igen och nöter jag på tillräckligt kanske orden kommer åter!
 
 
På bilden ovan gosar jag med allra finaste barnbarnet, den är suddig och usel
men lite kan jag skylla på pojken då han formligen överföll mormor med
gos och jag hade inte en chans att knäppa en vettig bild ;)
 
Kan bara fortsätta att tjata om hur underbart det är att få vara med
om välkomnandet och livet kring en ny liten människa, om ni tror att
det där med föräldraskap är underbart, 
vänta då bara tills första barnbarnet kommer!
Totalt överlägset <3
 
 
 
 

Torsdag är en bra dag att tvätta, n'est-ce pas?

 
 
Nytt år, ännu en ny dag. Alltså ungefär som det brukar vara vid den här tiden 
på året. Förutom att det är alldeles snöfritt ute. All nederbörd som kommer
verkar föredra den flytande varianten, dripp dropp eller kanske mer som en
piskande version, allt som oftast från kustsidan.
 
I år har vi fullt hus här hemma, ganska kul måste jag erkänna eftersom att vi 
ju är en ganska så liten familj i grund o botten. Nu, under en veckas tid så
bor dotter m kärlek och än mer kär barnbarn härhemma innan nästa andra
handslägenhet blir ledig.
 
Jag är ju så värdelös på det här med ljud och rörelse, kan ju inte annat än
bekräfta det varje gång jag blir utsatt för det, men samtidigt finns det något
himla fint med att få vara så nära utan att vi, dottern och jag, har rykt ihop 
igen!  Jag menar, 4 dagar och nätter, 5 personer i min lilla 2:a, häftigt!
Har dock tappat sömnen nu men det överlever jag lätt, har ju massa nätter
kvar i livet att ta igen de struliga ena som är nu.
 
Sitter o funderar över om jag ska våga ringa vaktmästaren, eller inte.
Har lite problem härhemma, eller man kan väl säga att jag hade lite
problem innan jag liksom började stapla dom på hög. Vi har ugnen med
trasiga ugnslampan, sitter bara kvar själva "lampfoten", resten krasade
bara sönder när jag försökte byta. Det är fortfarande det trasiga lysröret
i badrummet, har drabbats av acne-attacken från h-vetet och nu MÅSTE
jag se bra så jag kan försöka smörja bort eländet. Sen var det ju kranen
i köket. Gammskit, som vi säger här, o nu har kallvattenkranen helt givit
upp så där sitter helt enkelt en tång. Inte helt snyggt men hyfsat funktion-
ellt. Som grädde på moset har tvättmaskinen lagt ner också. NU när jag
ju har en 4-månaders bebis i huset... Hej och hå.
 
Ja, har mailat vaktmästaren, fegaste vägen, men inser att samtalet är
tvunget att göras eftersom att inget svar behagar komma från kontoret.
Löser tvättproblemet akut i kväll genom att ta mig till andra sidan stan
och tvätta hos modern men det är ju inget som håller i långa loppet.
Här finns ingen tvättstuga, alla hyreslägenheter har ju egna tvättmaskiner
och eftersom att jag ju inte tillhör de mest sociala så skulle jag nog hellre
krypa ner i ett litet hål i marken före jag frågade någon av dem...
 
Nu kan jag börja leva om lite härhemma, klockan har ju blivit 10, 
så jag smiter härifrån samma sätt som jag kom, med svansen
mellan benen. Verkar vara helt hopplöst att få igång bloggandet
igen, skallen för snubblig för att ens hålla tråden hela meningarna
igenom ju.
 
Ha en bra januaridag nu, må regnet sluta ösa ner och solen skina 
en skvätt kanske?
 
 

Vad händer i livet?

 
Orkar inte vara rädd för eventuell bevakning på nätet, vet ju redan att den existerar och kan
väl inte helt sluta tänka högt bara för att NI skulle "råka" titta in. Kan inte fortsätta vara så jädra
feg, måste styra mitt eget skepp!
 
Är dock en usel dag att börja skriva igen, har haft några jobbiga dagar med anfall och knepiga
skakningar, trött inifrån och ut på nåt mysko sätt, men några rader ska jag väl kunna få ihop...
 
Just nu står jag inför ett stort steg i livet, för mig mest ett STORT steg bakåt men kanske är det
just tvärtom, kanske kan det här att backa verkligen vara det som hjälper mig framåt? Är sjuk-
skriven, igen, eller fortfarande om man vill kalla det så. Mina två utförsäkringar har inte tagit mig
framåt rehabmässigt, jag har inte bytt arbete eftersom att det ju de facto verkar vara knepigt att
hitta nåt arbete som ska passa min "sviktande hälsa". 
 
Förstår det provokativa i att börja fundera i de banor som sjukvården redan gör om mig,
enda sättet att nå optimal hälsa, och nu talar vi inte alls om att bli frisk eftersom att
diagnoser som epilepsi och komplex PTSD inte lagas eller läker ut, utan lärs att leva
med, innebär att man faktiskt ger sig. Att man faktiskt inte har något mer att tillföra i
arbetslivet oavsett hur mycket arbetsmyra man var en gång i tiden.
 
Nu ska det tydligen omprioriteras, och kanske kan man läsa mellan raderna att jag inte
riktigt förlikat mig med det hela än, nu ska jag fokusera på vad som gör att jag själv
mår bra och genom det kanske lyckas att nå någon vettig sort av livskvalité.
 
Där står jag just nu. Läkarintyg på gång, samtal med försäkringskassan genomförda.
Alla verkar vara eniga och nu väntar bara kampen, eller åtminstone försöket att få bli
sjukpensionerad. Men det här är så långt ifrån okomplicerat det bara kan bli, det här
är allt annat än vem och framför allt VAD jag är, och jag tror faktiskt att ev krigande
och kämpande blir det lindrigaste i hela historien.
 
Så. Där står jag alltså nu.
 
Sen finns det bra saker i livet, förstås! Jag är numer mormor! Bara en sån sak va?
Oavsett hur värdelös jag har varit under de här sista 10-12 åren så fortsätter livet
och numer finns det både en svärson och en liten sonson här.
 
Livet går vidare, jag ska också följa med på den resan fast i en kanske lite mer
anpassad version, en som är lagom för min skalle helt enkelt. Ser fram emot den.
Om allt går som det ska, trots att det känns för jävligt.
 
 
Avslutar med ett citat av Hanne Kjöller, från hennes senaste mästerverk....
 
Sällan antingen eller
 
 "Ohälsa ses som en fråga om frisk ­eller sjuk, svart eller vitt, antingen eller. Och inte, som det för de flesta av oss är, en fråga om förhållningssätt, acceptans och en förmåga att uthärda obehag."
 
Antar att jag har usel förmåga att uthärda obehag enligt henne, att jag då ändrar mitt
förhållningssätt lär inte hjälpa eftersom acceptansen i mitt fall betyder att helt enkelt
sluta kämpa. Att försöka värna om sig själv.
 
 
RSS 2.0


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...