Gott nytt år och omstart?

 
 
 
 
 
Blev lite floppigt avslut av 2018 och en tämligen VÄRDELÖS start av
2019 men så kan det ju vara. För att göra en lång historia kort,
jag lyckades bli sjuk till julen, var med och firade, en helt supermysig
julafton hade vi, och smet iväg till särbot sedan.
 
Sjuk.
 
Valde alltså att åka bortom all sans och vett, eller ivf alldeles för långt från
sjukvård att det bara var korkat och väl där bar det iväg lindrigt sagt.
 
En massa bilåkande, lite intravenös antibiotika och en massa piller att
peta i sig hemma. Nekade, givetvis att åka till sjukhuset utan skulle fixa
det själv vilket resulterade i många, många tårar och mycket smärta. Om
jag ska vara ärlig så låg det på paniknivå så vi hamnade på vägen igen,
akuten på NUS var slutmålet där dottern höll mig sällskap medans jag
nekade undersökning, men godtog ivf kontraströntgen av skallen, och 
vips blev jag inlagd.
 
På självaste nyårsafton minsann. Minns aldrig att jag varit såhär sjuk
nångång förut, smärtan i hals, nacke och huvud var brutal så det var 
knappt att morfinet hjälpte. 5 dagar med intravenösa antibiotikum, 2
sorter, och sen äntligen hemfärd. Tydligen var min sänka uppe i 376
när vi kom till akuten och tydligen var det funderingar kring sepsis och
hallelujah amen för att inget hittades i blodet! Det räckte liksom till som
det var ändå....
 
Idag tog jag mina sista tabletter, fortsätter med smärtstillande vid behov,
huvudet är inte helt ok än men återigen, sååå tacksam över att min 
epilepsi hållit sig totalt borta under de här veckorna. Min kropp/knopp
är bra på det sättet, en krämpa i taget. Fortsätter med "salttjosan"
i fyra dagar till och sen är jag helt pillerfri är tanken.
 
Snälla, håll tummarna för mig nu för som grädde på moset hände allt
det här precis under samma tid som morsan blev inlagd förra året, och
hon avled ju 22 januari. Jag sitter kvar här. Ingen cancer, bara en helt
horribel infektion. Inte förräns såhär i efterhand jag förstår hur otroligt
rädd jag faktiskt varit. Skulle jag också försvinna?
 
Livet är flyktigt, försök värna om det så gott ni kan,
njut så mycket ni orkar och ta er igenom det andra
som känns lite tyngre. 
 
 

Omstart

 
 
All bevakning är borttagen, vem som helst kan titta in och slippa bli noterad
i min lilla svarta bok, tänker att jag struntar i all kodning och bara kör med en
färdig design. Omstart alltså.
 
Upptäckte till min stora förvåning att jag missat mitt stora 10-års jubileum
här på bloggen med 16 dagar, och några 100-tals inlägg... Kanske offrar
en dag på att titta tillbaka i minnenas arkiv, eller så struntar jag i det och
siktar framåt?
 
Det är lördag, jag har ett kök fullsmockat med petflaskor, dagen "måste"
känns alltså ganska givet, tant får ta en busstur med sopsäcken full i 
pant. Lite pinsamt är det allt men belöningen kan ju bli lite lördagsgotta
tänker jag, shoppa upp panten är alltid en kul grej, min sorts black saturday-
shopping! 
 
Annars då, just nu handlar det mycket om sjukt barnbarn, peppar peppar
att ingen av oss blivit smittad trots hans 13 dagar långa förkylning! Det
varvar jag med oerhört sorgesam läsning, är ju fortsatt nästintill sjukligt
intresserad av en massa hemskheter, framförallt VARFÖR människor
är så grymma mot varandra. 
 
Dags att starta upp dagen, skaka ur chipsen i sängen (oerhört mindre
behagligt att sova i dessa smulor kan jag intyga men det är ju såååå
gott där på nattakröken...) och kleta på sig ett ansikte! 
 

Ett nytt försök, utan så många ord....

 
 
 
 
Saker ändras,
människor dör,
värdelösa relationer har
ÄNTLIGEN avslutats
 
Jag siktar mot att ta hand om mig själv,
jag har slutat röka, 
Röra på mig lite...
Träffa kompisar?
 
Jag vet inte, 
men en sak vet jag,
jag ska ALDRIG mer
sätta mig i samma situation.
 
andas ut
andas in?
Vi satsar på det