Det verkar vara nåt magiskt över de orden, dyker upp gång på gång i appen, tydligen SKA bara inlägget heta så....

Här hemma är det vinter, inte bara ute i den ljuvliga o alldeles "lagoma" vintern utan här inne också. Det är snorkallt, inne alltså, och jag fortsätter att gå på nån halvtaskig fart. Snurrar iväg och twittrar bort timmar samtidigt som jag blir vansinnig så fort några ljud från grannarna hörs, social men definitivt INTE ute i verkligheten. Tråkigt.

Fick nån snurrig fundering skickad åt mig idag angående den älskade Jante-lagen... Efter en tanke eller ett påstående om deppighet, inte från min sida men om mig förstås. "Jag tror att man kan vara realist men fast i Jantelagen i alla fall..."

Är inte det den ULTIMATA förklaringen ändå?? Jag vill inte ha folk omkring mig som daltar med mig, herregud jag är en vuxen människa och det sista man ska göra är att försöka "ta hand" om mig! Det jag däremot vill ha ren o skär respekt för är att jag banne mig försöker. Om min "realistiska" sida stör dig, kom inte med skitsnack om allt jag ändå kan, tror jag...?, och toppa det för Guds skull inte med den där "lagen"!

Vad man lär sig efter att inte räcka till, orka, kunna är att åtminstone börja hitta sina gränser. När det är stopp så är det STOPP, att din/er prestationsågren är så stor att du inte kan använda andra argument än sånt, då är det faktiskt DITT problem.

Sen fortsätter jag givetvis att hoppas på att fler ska öppna ögonen inför den politik som förs och krossar människor på löpande band, men jag är tveksam. Nu ska svensken mitt i allt vara så jädra duktig o kunna allt, klara av allt och då törs man väl inte ens lägga in empativäxeln längre, sådär som om att man helst inte pratar om v i n t e r- kräkan (för vips åker man dit så det tjongar om det)

Fortsätter att sakna "mitt" internet, less på vissa saker o tings varande, skitsnack, jag är ju ingen diplomat, back off, invadera resten av världen utom just här. Tycker massor, tänker ännu mer och förstår dess värre mindre ju längre tiden går. Men det är väl så, kom bara ihåg att curiosity did kill the cat ;)

Nu ska jag upp ur det iskalla badet, kanske kommer jag upp i tid för provtagning i morgon, kanske inte, känner inte så stark press där då det ju bara är neurologen. De är definitivt inte så bra på att agera i tid här hemma, blir bara likasamma tillbaka :)

Jag hade ju lite otur för några veckor sedan. Klev av bussen på en inte alltför vanlig hållplats, skulle shoppa lite före den måndagens problemlösartimme hos min prattanta. Strosade i sakta mak cykelbanan fram när jag märket att någon börjar passera mig på min högra sida.

Nåt som ju dragit igång mycket efter avbrottet m min medicin på sjukhuset är min PTSD. Trots dagsljus är jag livrädd om någon verkar närma sig bakifrån, en ryggmärgsreaktion som jag har noll kontroll över. I mörker däremot är allt skrämmande, på riktigt amerikanskt skräckfilmsmanér...

Knepigt när jag ju är ganska så tuff ändå, men logik och sk sunt förnuft ges inget utrymme när hjärnan bara exploderar av panik, skräck och minnen.

Men åter till killen i dagsljuset. Han gick nämligen med en pistol i höger hand!! Jag såg till att ha koll på var han tog vägen innan jag larmade polisen, självklart, för det finns inte en chans att jag INTE skulle agera men reaktionen kom senare... Jag hade en enorm tur som ju var på väg dit jag var för annars hade jag klappat ihop bland folk..,

Även om jag senare kunde läsa att det " bara" handlade om en pistolattrapp, idioten var nämligen på väg till någon filminspelning på en av gymnasieskolarna här i Umeå, så kan man inte glida omkring med den i näven!! Jag ramlade tillbaka i några mycket obehagliga situationer och det här blandat m det andra, medicinerna har krympt mitt livsutrymme enormt.

T.o.m enkla saker som vårt vägbygge kan trigga igång något. Vår knäppa grannkärring ovanpå som är specialist på att banka i golvet närhelst hon anser att vi stör kan skrämma skiten ur mig. Hudlös är bara förnamnet.

Sökte faktiskt hjälp i fredags. Konstaterade att det här med att leva under TOTAL anspänning blev för mycket men det var första och definitivt SISTA gången. Trots att bästa prattantan noterat i journalen hur läget var så ansåg akutläkaren, psyk, att det var helt totalt omöjligt att jag nånsin skulle vänta mig nån "benzo"....

Att jag de facto hade avbrutit en 8 årig behandling med antiepileptika, satt in den igen efter 8 dagars uppehåll var inget de ansåg vara något särskilt, tyckte iofs att jag skulle sätta mig och jaga på en neurojour eftersom att de skriver ut medicinen??? Jag är långtifrån den enda neuropatienten som mår otroligt dåligt vid pjollrande med vår antiepileptika, kanske psyk skulle ha vågat sig på att läsa lite av biverkningarna, det händer ju nämligen att patienter tom väljer att ta sitt liv.. PTSD och suicidala tendenser signalerar ju hur KRAFTIGT medicinen slår till.

Undrar hur många dagar jag har tappat på allt det här, skulle jag räkna ihop alla under de sista 8 åren skulle jag nog bara villa grina, men bitter ska jag ändå inte säga att jag är. Bara otroligt trött på att det aldrig kan få bli lite lugnare.

Här är det lugnt o stilla, stannar kvar på sjukan över helgen och bara väntar.... Det är faktiskt inte så hemskt här inne ändå även om jag längtar efter att få tvätta bort all smet ur håret. Man får liksom en överdos av klägg och "turban" och ibland undrar jag om man faktiskt inte andas m hela huvudet?

Nå ja, drunknar i Pepsi gör jag. Snus finns och det enda som saknas är nog cigg, glömmer bort att jag har slutat... men ska försöka vara duktig och fortsätta sluteriet trots att jag släpps fri.

Så, har nog inget mer att berätta, allt är bara ok, funderar om jag ska sätta mig på träningscykelmojängen kanske men nä... Ska vaka i natt och det får räcka som självspäkeri just nu. Ha det bäst ni "där ute" ;)