Gott nytt år och omstart?

 
 
 
 
 
Blev lite floppigt avslut av 2018 och en tämligen VÄRDELÖS start av
2019 men så kan det ju vara. För att göra en lång historia kort,
jag lyckades bli sjuk till julen, var med och firade, en helt supermysig
julafton hade vi, och smet iväg till särbot sedan.
 
Sjuk.
 
Valde alltså att åka bortom all sans och vett, eller ivf alldeles för långt från
sjukvård att det bara var korkat och väl där bar det iväg lindrigt sagt.
 
En massa bilåkande, lite intravenös antibiotika och en massa piller att
peta i sig hemma. Nekade, givetvis att åka till sjukhuset utan skulle fixa
det själv vilket resulterade i många, många tårar och mycket smärta. Om
jag ska vara ärlig så låg det på paniknivå så vi hamnade på vägen igen,
akuten på NUS var slutmålet där dottern höll mig sällskap medans jag
nekade undersökning, men godtog ivf kontraströntgen av skallen, och 
vips blev jag inlagd.
 
På självaste nyårsafton minsann. Minns aldrig att jag varit såhär sjuk
nångång förut, smärtan i hals, nacke och huvud var brutal så det var 
knappt att morfinet hjälpte. 5 dagar med intravenösa antibiotikum, 2
sorter, och sen äntligen hemfärd. Tydligen var min sänka uppe i 376
när vi kom till akuten och tydligen var det funderingar kring sepsis och
hallelujah amen för att inget hittades i blodet! Det räckte liksom till som
det var ändå....
 
Idag tog jag mina sista tabletter, fortsätter med smärtstillande vid behov,
huvudet är inte helt ok än men återigen, sååå tacksam över att min 
epilepsi hållit sig totalt borta under de här veckorna. Min kropp/knopp
är bra på det sättet, en krämpa i taget. Fortsätter med "salttjosan"
i fyra dagar till och sen är jag helt pillerfri är tanken.
 
Snälla, håll tummarna för mig nu för som grädde på moset hände allt
det här precis under samma tid som morsan blev inlagd förra året, och
hon avled ju 22 januari. Jag sitter kvar här. Ingen cancer, bara en helt
horribel infektion. Inte förräns såhär i efterhand jag förstår hur otroligt
rädd jag faktiskt varit. Skulle jag också försvinna?
 
Livet är flyktigt, försök värna om det så gott ni kan,
njut så mycket ni orkar och ta er igenom det andra
som känns lite tyngre. 
 
 

Att byta terapeut...

 
Funderar på att försöka börja blogga igen, måste liksom knyta ihop livet lite bättre. 
Hade ju några underbara månader, försöker verkligen komma ihåg dessa och
suga en gnutta på karamellen, det kan vara så mycket bättre än såhär.
 
Mitt problem verkar numer vara epilepsin, det rent tekniska strulet i skallen som
blir när jag måste höja medicinerna, och sänka, och vips måste de höjas igen.
Sånt trollar till det mesta för mig. Jag VILL vara klar, rapp och närvarande! Jag
 kan vara en toppenmormor, jag VILL vara det och allt jag försöker med är ju
ärligt talat en del av kampen för att nå dit igen.
 
Har precis börjat sänka medicinen igen, har fått sänka min underbara älskade
upp-boostande medicin också då jag misstänker att den strular massor..
Om jag ska vara positiv så mår jag hyfsat nu, peppar peppar, fast samtidigt så
måste jag vara realist och konstatera att det redan är på väg åt h-vete igen.
Hann jag ha en, två bra veckor kanske?? Anser att jag får vara aningens bitter
och besviken ändå. Nå ja, det är dagsläget..... svajjigt.
 
Testkör ju min nya terapeut nu, låter krasst men det är ju lite så ändå. 
Hon är kunnig, engagerad, väcker många funderingar och rör om i grytan,
sånt som de ju får betalt för. Sista besöket blev dock svårt, såhär i efterhand,
då hon la till ännu en (o nu dog hjärnan.... ) Hon sa helt enkelt att det kunde
vara så att min pappa faktiskt VALDE att dö när jag inte var där.
 
För en person som genom uppväxt, fostran och livserfarenheter har sett som
det absolut viktigaste någonsin - att finnas där för andra, min pappa var vädigt
sjuk hela min uppväxt, blir en sån tanke helt katastrofal. Helt världsomvälvande, 
helt jävla hysteriskt skrämmande. Är det helt enkelt så att alla jag suttit
med i stunder av kris, i stunder av livets avslut, i grymt utsatta lägen 
egentligen bara velat slippa mig?
 
Ok, välkommen in i skallen på en anknytningsstörd människa,
jag är inte "bättre" än såhär. Har jag förstört än mer? Usch.
Terapi är tungt. 
 
 

- Saknar så mycket.....


Lonely Girl

DesiComments.com

 



Vilken dag det blev.... kanske är det för att jag ramlade dit och blev så otroligt

vanvettigt sorgsen på kyrkogården häromdagen, kanske är det bara för att jag

faller igenom totalt när det blir för många röriga, snurriga dagar efter varandra?


Det jag vet är att jag är så  less på att sitta bredvid,

på avstånd, utanför, bortanför, på alla andra ställen än

där jag skulle vilja vara

och det tar på ibland....


Önskar mig en solig fredag, en solig fredag med tankar som inte snurrar,

en skalle som fixar att både höra, förstå och kanske svara?


Jag saknar mitt gamla jag, jag saknar mitt gamla liv, jag saknar

min pappa, jag bara saknar åt helvete för mycket för att det ska

kännas bra....


Nu gör jag tvärtom

även om det inte känns bra i huvudet så tänker jag åla ner

i ett varmt bad med en lättläst bok. (Lite vatten så jag inte

kommer att drunkna även om jag skulle bli dålig, självklart!)


Jag gör helt enkelt en omstart

av den här skitdagen.


Så får det bli....

(och  ja, jag HATAR fortfarande epilepsin och medicinerna

och allt annat bök, man kan vara ledsen ibland och det får

lov att vara en sån dag)


Kategori: Ont