- Att leva i nuet?



Dagarna går och nu har hösten redan kommit över oss. Har ingen vettig ursäkt för att inte
vara utomhus mer än jag är, ja, annat än den att det faktiskt är ganska så otroligt tråkigt
att trampa omkring själv. Fast när jag väl är ute så trivs jag bra, musik i öronen, några
mer eller mindre taffliga försök att fotografera och alltid en anledning till att jag är ute.

Ni vet, planlöst promenerade utan mål känns liksom lite... onödigt kanske? Jag har hämtat
ut medicin, så, en anledning. Och är man redan ute så är det ju ypperligt att ta svängen om
affären också, perfekt! Pepsi-bruk på min nivå, ligger väl antagligen gränsfall missbruk, har
några fördelar. Man får liksom lite träning på köpet ;) Många liter jag har kånkat hem genom
åren.....

Annars så handlar livet mest om en jädra massa väntan här hemma.
Väntan och en massa läsande. Allt för att försöka att inte stressa ihjäl mig
över allt som händer, och inte händer.

Ingen läkartid ännu, slut sjukpenning 1 oktober.
Ingen inläggningstid på neurologen heller.
Måste ju erkänna att jag också "väntar" på
att ligga där och vänta på anfall också...
OCH väntan på besked om det går att laga mig.


Det är väl ungefär vad som händer i mitt liv just nu.
Men som jag envist hävdar, jag är inte deprimerad,
bara frustrerad över att man inte kan få tillbaka
kontrollen över sitt liv nångång.

Men sen ligger en stor, stor sorg mitt över allt annat.
Som en blöt, kvävande filt, som att vakna mitt i en
jädra mardröm bara för att upptäcka att den inte alls
var en dröm utan ren och skär jävlig verklighet.

Så ärligt talat. Kanske det är där allt jobbigt finns just nu?
Allt annat är ju bara "värdsliga" problem. Sånt som man
faktiskt överlever, jag kan faktiskt spotta i nävarna en
gång till och starta om?

Men herregud vännen,
kan inte förklara varför det blev såhär,
kanske är bra att vi inte har någon kontakt
just nu för jag är banne mig inget bra stöd.
Jag är bara så ledsen.

Kaxigheten rinner av en ganska fort
när man inser allvaret, livet är så
skört....