Gott nytt år och omstart?

 
 
 
 
 
Blev lite floppigt avslut av 2018 och en tämligen VÄRDELÖS start av
2019 men så kan det ju vara. För att göra en lång historia kort,
jag lyckades bli sjuk till julen, var med och firade, en helt supermysig
julafton hade vi, och smet iväg till särbot sedan.
 
Sjuk.
 
Valde alltså att åka bortom all sans och vett, eller ivf alldeles för långt från
sjukvård att det bara var korkat och väl där bar det iväg lindrigt sagt.
 
En massa bilåkande, lite intravenös antibiotika och en massa piller att
peta i sig hemma. Nekade, givetvis att åka till sjukhuset utan skulle fixa
det själv vilket resulterade i många, många tårar och mycket smärta. Om
jag ska vara ärlig så låg det på paniknivå så vi hamnade på vägen igen,
akuten på NUS var slutmålet där dottern höll mig sällskap medans jag
nekade undersökning, men godtog ivf kontraströntgen av skallen, och 
vips blev jag inlagd.
 
På självaste nyårsafton minsann. Minns aldrig att jag varit såhär sjuk
nångång förut, smärtan i hals, nacke och huvud var brutal så det var 
knappt att morfinet hjälpte. 5 dagar med intravenösa antibiotikum, 2
sorter, och sen äntligen hemfärd. Tydligen var min sänka uppe i 376
när vi kom till akuten och tydligen var det funderingar kring sepsis och
hallelujah amen för att inget hittades i blodet! Det räckte liksom till som
det var ändå....
 
Idag tog jag mina sista tabletter, fortsätter med smärtstillande vid behov,
huvudet är inte helt ok än men återigen, sååå tacksam över att min 
epilepsi hållit sig totalt borta under de här veckorna. Min kropp/knopp
är bra på det sättet, en krämpa i taget. Fortsätter med "salttjosan"
i fyra dagar till och sen är jag helt pillerfri är tanken.
 
Snälla, håll tummarna för mig nu för som grädde på moset hände allt
det här precis under samma tid som morsan blev inlagd förra året, och
hon avled ju 22 januari. Jag sitter kvar här. Ingen cancer, bara en helt
horribel infektion. Inte förräns såhär i efterhand jag förstår hur otroligt
rädd jag faktiskt varit. Skulle jag också försvinna?
 
Livet är flyktigt, försök värna om det så gott ni kan,
njut så mycket ni orkar och ta er igenom det andra
som känns lite tyngre. 
 
 

En gnutta sommarlov!

 
 
 
Ok, erkänner väl att jag brukar påstå att jag nästintill ÄÄÄÄLSKAR
att fiska men måste väl kanske vara lite ärlig. En gnutta. Jag älskar inte
att fiska rent generellt utan jag älskar att FÅ fisk. Napp alltså!
 
Har varit lite usla somrar på sistone, inte alls samma flyt som vi haft
tidigare utan nu kan det vara så illa att jag inte ens får en sketen liten
aborre trots x antal timmar på ån. Det är uselt.
 
Men vi har ju sommar ändå, det är däremot inte alls uselt! Är på besök
uppe i Lappmarken, har det ganska gott som nyutexaminerad fd "toka", 
jag är ju nämligen utan terapeut numer. Inte riktigt enligt våra planer men
helt överlevnadsbart, är ju så enormt mycket bättre att det nog mest handlar
om att rida ut somatiska stormar, epilepsin osv, och kontrollera ev skov av
min PTSD. Och det kan jag ju. Men nog är det lite sorgligt ändå.
 
Nå jag, just nu gröna skogar, blå fisketom å och riktigt hyfsad 
sommarvärme. Hoppas att ni har det bra där ute i Sommar-
Sverige och ta hand om er!
 
(O ja, det är en myggservett på huvet, Lappland ni vet :D)
 
 

Upp som en sol, ner som en.... repetetiv pannkaka?

 
 
Självklart finns där något form av filter bakom den här bilden också, måste
vara ärlig och erkänna att inte tusan har jag så smalt ansikte längre - no way,
men orkar inte försöka igen. Så här pigg känner jag mig just nu. Blä.
 
Avslutning av terapi fortgår, min livräddande terapeut är snart historia och
det kommer att gå bra, jag är på en helt annan plats numer så det är dags
att flyga vidare på egna vingar.
 
Men...
 
Nog blir det hemskt ovant. Hon har varit en enorm tillgång för mig, ett stöd, en
sparringpartner och en lärare i konsten att börja se sig själv som en person
värd både respekt och .... inte kärlek men visst tycka om kanske?
 
(orkar än en gång inte läsa vad jag skrivit senast, vi gissar på att jag återigen
repeterar samma saker men det får vara så .)
 
Jag är bara så otroligt trött hela tiden. Energiboosten som kom med nya
medicinen börjar kännas på. Kräver sån återhämtning för att få igång ev
hjärnfunktioner och känner inte att jag hinner ladda innan det tar slut igen.
Absolut INGENS FEL, inte alls, möjligtvis mitt eget förstås då jag måste
lyssna på varningssignalerna så mycket tidigare. Men det är svårt. Jag
VILL, jag KAN, och jag GÖR. Tills det blir punka, igen. 
 
Ett stort beslut är att jag inte ska höja mina epilepsimediciner igen, jag ska
numer klara av att hantera svackorna med mer anfall/känningar genom att
bromsa istället för att "förgifta bort" dom. Helt otroligt idiotiskt att kliva in i
sin kroppskemi så mycket som jag gör och hela tiden ändra på doser! Det
är ju så stora konsekvenser och det är ett högt pris. Allt jag vill är ju att
få vara skärpt (och pigg, vettig, stabil och nånstans därbak även anfalls-
fri) Dags att börja prioritera mig själv ett tag.
 
Kanske...
 
Nu ska jag däremot röka, snart ramlar särbot in och tanken är att jag ska
kunna vara en gnutta social. Som tur var är han också tämligen "kokt"
i pallet, vi är lika seeeega båda två och med lite tur fixar vi att vara 
trötta och vila skallen.
 
Kanske.