Åsså bar det iväg...

 
 
 
 Har varit mycket "sjuka" på sistone, tänker inte tjata om det här också MEN är lite 
sådär *småkär just nu... Strulade ju till förra tandläkarbesöket så det avbröts, det har
skruvats i rötter och annat väldigt äckligt och fullkomligt livsfarlig nämligen och sånt
vill ju en annan göra nedsövd helst. Fast man kan ju inte söva för alla ingrepp, det
förstår jag, men ändå liksom....
 
Förra svängen, förra fredagen typ ungefär, så hade jag ju sällskap, särbot höll handen
vilket nog var en superbra idè då jag formligen dog i den där hemska tandläkarstolen!
Fick alldeles för lite skvätt Midazolam helt enkelt, eller så är jag bara alldeles för rädd
kanske? Man vet ju aldrig sånt. Vi fick bryta ivf och grattis till mig, det blev ännu ett
besök idag med lite annan premedicinering. Det "gick", men inte mer kan man säga.
Mitt epanfall mitt i allt hjälpte åtminstone till att lugna ner mig efteråt, blev så trött
att jag nästan kunnat somna i stolen.
 
Ska inte sitta o skriva just nu känner jag, lär väl låta medicinerna kliva ur systemet
så jag åtminstone har någon trovärdighet. En gnutta?
 
Helgen blir aplugn. Ta hand om mig och hålla mig nära mitt köksgolv är planen, 
finns inget bättre än hörnet i köket, allt blir så stadigt där, är ganska vingligt just
nu, och golvet är så nära och skönt att ligga på när saker o ting sprakar loss. 
Skulle ju haft min "övervakare" här nu också men det rann uti sanden, är ju ingen fara
då jag är ganska bra på att vara själv också, men måste erkänna att jag är lite rädd
ändå,känner inte för att ha stora anfall ensam...
 
 
Kanske får jag mysa till sängen så att
jag håller mig där lite mer?
 
Lev och må nu, svamlat klart för idag tänker jag, och så syns
vi en annan dag. Ska väcka skallen med lite uppdatering på
Trump tror jag!
 
Eeh.... svammel ja, har inte en aning om vad jag menade med småkär 
ovan men det såg lite gulligt ut så det får stå kvar. Inte helt klar i 
knoppen än nääää.  
 
 

Ordning och reda.

 
Återigen dags att starta om, börja om, fixa till, räta upp, styra upp, ordna, skärpa sig?
 
Hemma i min hall, den låååååånga, hänger numer två tavlor,
inte några med motiv eller något annant flaschigt utan två
ganska trista grå saker - men som ska ordna upp mitt liv så
oerhört, är tanken...
 
Den första, min whiteboard från dotra, är rentorkad, här ska bara viktigheter
finnas. Lite datum och dosändringar till att börja med, kanske några mindre
roliga läkartider och alla dessa koder som bara ramlar bort ur skallen!
SKA försöka fylla i min almanacka också men en sak i taget, sikta lagom
högt och inte krascha hela tiden helt enkelt!
 
Sen har vi den där andra tavlan,
den som ser än tråkigare ut,
den som jag kallar att nu go vänner, 
nu institutionaliserar vi hemmet steg 1!
 
 
 
Ta inte illa upp, någon, om nu nån ens läser här numer, det här handlar
som vanligt mest om min egen skruvade humor, skulle jag inte få driva med
den person jag blivit genom åren vore det ganska kört! Jag är ju väldigt 
närvarande samtidigt som jag kanske lika gärna inte skulle behöva vara med
då jag ju så sällan minns det efteråt...
 
Undrar hur mycket energi jag har lagt på det här ämnet förresten, att jag inte
minns, att jag glömmer bort, att jag minns "fel"? Men det sista är rent skit-
snack för det sista ni ska påstå när ni pratar med en minnesstörd person är
just sånt, jag må glömma det mesta men fakta kvarstår - det finns saker som
fastnar och de är exakt lika sanna som era minnen! Klart att allt färgas av hur
situationen var, läget rent allmänt och precis samma saker som påverkar
er andra, men nog tusan kan jag lagra fakta också! (måste sluta bråka om
just det här men det är lite svårt....)
 
Ivf så ska den här tavlan hjälpa mig att styra upp livet, kanske kunna se före
när jag tar på mig för mycket saker som garanterat kommer att sabba dagar
framåt. Lära mig att se (och förstå?) att en sak som den här hemska tand-
läkaren kommer att kosta på en hel del och att jag måste ge mig själv en
chans att återhämta mig.
 
För att inte tala om när min länge efterlängtadetraumaterapi startar upp i höst.
Då MÅSTE jag se till att min skalle är i så bra form den kan vara,
det handlar om att komma till "jobbet" utvilad helt enkelt och då talar vi om tre
dagar utan övrig belastning för ETT terapipass...
 
Rent hälsomässigt ligger jag väl lite sämre till, som jag brukar skriva antar jag.
Har haft fortsatt stora problem med min epilepsi, förstås, och har precis börjat
med en till medicin, testar Lyrica för andra gången och med lite tur kan den
kanske viga sig med Lehydan, min utbytta Fenantoin, och hjälpa till att minska
alla mina nya konstiga anfall. Mentalt ligger jag väldigt bra till, allt är ju relativt,
svårt att vara toklycklig när man har en elfelskalle förstås men jag hanterar min
PTSD riktigt bra numer så alltid en bra sak! 
 
 
 
 

Att byta terapeut...

 
Funderar på att försöka börja blogga igen, måste liksom knyta ihop livet lite bättre. 
Hade ju några underbara månader, försöker verkligen komma ihåg dessa och
suga en gnutta på karamellen, det kan vara så mycket bättre än såhär.
 
Mitt problem verkar numer vara epilepsin, det rent tekniska strulet i skallen som
blir när jag måste höja medicinerna, och sänka, och vips måste de höjas igen.
Sånt trollar till det mesta för mig. Jag VILL vara klar, rapp och närvarande! Jag
 kan vara en toppenmormor, jag VILL vara det och allt jag försöker med är ju
ärligt talat en del av kampen för att nå dit igen.
 
Har precis börjat sänka medicinen igen, har fått sänka min underbara älskade
upp-boostande medicin också då jag misstänker att den strular massor..
Om jag ska vara positiv så mår jag hyfsat nu, peppar peppar, fast samtidigt så
måste jag vara realist och konstatera att det redan är på väg åt h-vete igen.
Hann jag ha en, två bra veckor kanske?? Anser att jag får vara aningens bitter
och besviken ändå. Nå ja, det är dagsläget..... svajjigt.
 
Testkör ju min nya terapeut nu, låter krasst men det är ju lite så ändå. 
Hon är kunnig, engagerad, väcker många funderingar och rör om i grytan,
sånt som de ju får betalt för. Sista besöket blev dock svårt, såhär i efterhand,
då hon la till ännu en (o nu dog hjärnan.... ) Hon sa helt enkelt att det kunde
vara så att min pappa faktiskt VALDE att dö när jag inte var där.
 
För en person som genom uppväxt, fostran och livserfarenheter har sett som
det absolut viktigaste någonsin - att finnas där för andra, min pappa var vädigt
sjuk hela min uppväxt, blir en sån tanke helt katastrofal. Helt världsomvälvande, 
helt jävla hysteriskt skrämmande. Är det helt enkelt så att alla jag suttit
med i stunder av kris, i stunder av livets avslut, i grymt utsatta lägen 
egentligen bara velat slippa mig?
 
Ok, välkommen in i skallen på en anknytningsstörd människa,
jag är inte "bättre" än såhär. Har jag förstört än mer? Usch.
Terapi är tungt. 
 
 

En gnutta sommarlov!

 
 
 
Ok, erkänner väl att jag brukar påstå att jag nästintill ÄÄÄÄLSKAR
att fiska men måste väl kanske vara lite ärlig. En gnutta. Jag älskar inte
att fiska rent generellt utan jag älskar att FÅ fisk. Napp alltså!
 
Har varit lite usla somrar på sistone, inte alls samma flyt som vi haft
tidigare utan nu kan det vara så illa att jag inte ens får en sketen liten
aborre trots x antal timmar på ån. Det är uselt.
 
Men vi har ju sommar ändå, det är däremot inte alls uselt! Är på besök
uppe i Lappmarken, har det ganska gott som nyutexaminerad fd "toka", 
jag är ju nämligen utan terapeut numer. Inte riktigt enligt våra planer men
helt överlevnadsbart, är ju så enormt mycket bättre att det nog mest handlar
om att rida ut somatiska stormar, epilepsin osv, och kontrollera ev skov av
min PTSD. Och det kan jag ju. Men nog är det lite sorgligt ändå.
 
Nå jag, just nu gröna skogar, blå fisketom å och riktigt hyfsad 
sommarvärme. Hoppas att ni har det bra där ute i Sommar-
Sverige och ta hand om er!
 
(O ja, det är en myggservett på huvet, Lappland ni vet :D)
 
 

Som texten lyder nedan...

 
 
Är egentligen ganska konstigt det där med att leva, och att ha levt. Saker blir både
enklare och samtidigt djävulskt mycket krångligare när man inte riktigt hänger med
i minnet, när nuet liksom inte räcker så länge och det förflutna redan försvunnit
långt bort..
 
(nu skriver jag bara för mig själv, orkar inte backa i min avsomnade blogg för att kolla
huruvida jag tjatat mig blodig om sånt här redan eller om jag är inne på några nya
tankegångar.. det får liksom spela noll och ingen roll)
 
Jag fortsätter att befinna mig i mitt kortvariga nu, hinner njuta av saker och ting när
skräcken liksom pausats. Mörkret skrämmer inte. Vissa människor från det förflutna
spökar fortfarande och kommer säkert alltid att göra det men jag har mina knep för att
hålla dom "utanför" mitt liv numer och ibland fungerar så enkla saker som en stängd 
dörr fenomenalt bra. Har inga farliga män i skuggorna längre. Är sååå länge sen mina
gamla kära epilepsi-hallucinationer tittade in också, nästan så jag kan sakna de där
två ambulansmännen och fjortisgrannen ibland, men självklart är det skönt att vara
klar med det kapitlet i min hjärna.
 
Steg för steg öppnas världen upp för mig. Under den här härliga perioden passar
jag på att smaka på känslan av att återigen vara oövervinnelig, sådär som jag
inbillade mig att jag faktiskt var under en hel massa år. Det stämde ju långt ifrån,
jag har ju betalat för det också, men känslan av att jag KAN är härlig. 
 
Förresten, det kan t.om vara så att jag inte kom till världen för att vara den där
sämsta varelsen som funnits, kanske var jag lika oskyldig och "älskansvärd"
som alla andra småbäsar? Stora grejer det, att fundera kring en möjlighet att
man är värd något TROTS den man är.... Det händer saker, tänk vad en 
fungerande hjärna är bra att ha när man går i terapi :)
 
 
 
 
 
 

Det här med att lita på folk.

 
Det där ja. Att låta folk klampa in på ens revir och kanske lägga sig i en aning.
Väldigt intressant när det händer och faktiskt är överlevnadsbart. Just nu har
jag en sjukgymnast som jag, givetvis, först dömde ut rakt av! Hon var för
mesig, "kännande", kändes nästan klängig i sina försök att pådyvla mig
anledningar till att ta hand om sig själv. Och just ja, hon började poängtera
saker som att jag ju själv bestämt mig för att gå till henne. Att jag själv
skulle ha någon sorts insikt eller önskan om att "nå" mig själv och ta hand
om mig själv bättre....
 
Kan väl säga att hon var ute på tunn is där ett tag! Men dessbättre, eller om
gamla jag skulle talat ett klockrent DESSVÄRRE, så gav jag henne en till
chans. Och en till. Och nu efter tredje besöket är jag frälst.
 
Illa. Om jag skulle tala utifrån mitt gamla jag. Numer har jag ju på något
magiskt sätt kontakt med kroppen och inte bara knoppen och kan så
tydligt känna när något är bra för mig. Hon hjälper min arma nacke, vilket
indirekt hjälpt min arma skalle, vilket på något otroligt sätt börjar hjälpa 
själva mig...
 
Är fortfarande fascinerad över att utforska den här nya världen, den
som inte är så skrämmande längre. Den som är doftande, ibland
rent njutbar, fortfarande inte det ultimata toppenstället man kunde
önska - men annorlunda.
 
Gnället då? Ja. Fortfarande ett jävla strul att balansera mitt Fenantoin
mot den nya medicinen, precis nu i ett drömläge med lite ep-meds i
systemet så hjärnan känns hyfsat krispig, och krampbenägen. Inget
gott som inte för med sig nåt dåligt kanske man skulle kunna säga?
 
Men jag suger åt mig av det goda, ska snart höja upp ep-medsen
igen misstänker jag och då blir allt lite tråkigare igen. Fast vilsammare
för hjärnan, rent elektriskt alltså. Och sen, då kommer jag att sänka
den igen, säkert som amen i kyrkan, för jag trivs allra bäst med så mkt
hjärna som bara är möjligt i ordning. Gillar att tänka, gillar mycket
att prata. Är ju inte någon naturligt meditativ tant utan allt styrs av
dessa kemikalier. På gott och ont.
 
Just nu på gott!
 
 OBS - en liten edit till en viss "person"
JAG SKITER I OM DU LÄSER DET HÄR
:)
Ville bara säga det, bryr mig så mycket mindre
att det inte är klokt, vi talar tokjävla inte ett dugg!
 
 

Under över alla under!

 
Att saker förändras är en sanning med modifikation, i underkant. Minst sagt
 
Numer tänker jag. Alldeles på riktigt. Jag tänker GENOM situationer där jag
för bara några månader sedan panikade rakt av. Nu tittar jag, tänker till och
går vidare. Helt fantastiskt om jag får säga det själv!
 
Jag vågade ta tag i medicinfrågan en runda till. Fick klartecken från både
neurolog och psykiater. Satte fart på experimenterandet och vips började
saker o ting hända. Tänker inte lägga ut namn på medicin just nu, tar det
lite lugnt då jag ju fortfarande är i "förälskelsefasen", men fortsätter det
hela såhär kommer jag inte att kunna vara tyst helt enkelt :)
 
Vad har hänt rent konkret?
 
Jag är inte rädd för män. Jag är inte rädd för ljud. Jag är inte rädd för,
peppar peppar - tandläkaren! Det har alltså tom provats ett besök hos
största skräcken UTAN lugnande och det gick bra! En enkel summering,
jag är inte längre livrädd. Finns självklart fortfarande jobbiga situationer,
jobbiga lägen om man säger så, men skillnaden är helt vansinnig.
 
Sen har då min mage totalkraschat, väntad biverkning i kombination
med min trasiga mage sedan tidigare men än så länge struntar jag i
det, en tänkande hjärna så mkt mer värd än en hyfsat lugn mage.
 
Min epilepsi strular mer än på flera år. Inte oväntat heller då ju saker
händer uppe i hjärnkontoret. Alltså får jag laborera med doshöjningar.
Inte heller så trevligt, men än så länge står jag ut. Inga stora anfall
utan bara mindre ena, och visst illamående av medicinhöjningen där
också. 
 
Så här är det, minnet har inte hittat tillbaka dessvärre. Har varit ganska
så slitigt att piggna till så mkt som jag gjort, äter ju ett par olika B-
vitaminpreparat också numer vilket säkerligen också hjälpt till att få
ordning på tänket, och ändå inte minnas. Blev nästan jobbigare ett tag
då jag ju vill och kan så mkt mer men ändå inte kommer ihåg, men jag
försöker ta det med ro. Övningskör ju fortfarande liksom. (ordsnubblar
fortfarande märker jag :D)
 
Men det är väl ungefär allt för nu tror jag.
 
(Åsså har bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen försvunnit också!!)
 
 

Hur det kan gå...

 
 
 
Tyckte ju att jag hade kommit på en fenomenal idè, lite av en farmakologisk
genväg till en klarare knopp kan man väl säga. Jag gillar ju sånt, att söka
rätt på lösningar till knepiga problem, och lyckas jag bara tänka bort saker
som att jag ska göra nåt för mig själv - ja då brukar jag nå ganska långt!
 
Nu sket sig allt dessvärre. Nådde ända fram till ett läkarbesök, och man kan
väl säga att läkarbesök inom psykiatrin kan vara lite tuffare än inom
vanligt somatisk vård då frågorna tenderar att bli väldigt personliga. Allt
som jag inte alls gillar m.a.o. Doktorn var väldigt insatt, mkt mer än vad
jag hade väntat mig av en ST-läkare, men hon var alldeles för "gränslös"
för mig. 
 
Jag kom ju med ett problem, min korkade hjärna, och jag hade med mig
en potentiell lösning, Brintellix. Ivf en tanke kring en uppgradering av
mina seeeega synapser osv. Frågorna som ställdes var mycket, mycket
mer knutna till vad meningen med livet var, för att göra det enkelt. Vad
VILL jag göra osv. Sånt som man lagt på hyllan sen många år. Jag VILL
jobba, jag VILL tjäna mina egna pengar, jag VILL kunna tänka tankar hela
vägen ut och jag VILL fungera. Antar att jag var lite för visionslös?
 
Efter träffen fick jag extremt kalla fötter, avbokade rubbet, vilket nu
innebar samtal mellan läkaren och min neurolog, självklart men otroligt
obekvämt då jag inte alls kände mig nöjd över hur träffen hade avlöpt.
Jag kommer INTE prova någon medicin, väljer jag bort allt annat kan 
jag omöjligt kräva att få behandling - ren logik alltså. Jag har lämnat 
prover, återigen koll av sköldkörtel, lever och sånt smått och gott, men
hoppas på enbart skriftligt besked då jag ju INTE vill träffa, eller prata
med läkaren igen.
 
(Här kliver min PTSD och trixiga anknytningsproblematiska del in förstås!
Har lyckats aktivera sämre mående, än mer skvätträdd för ljud, rörelser
allt som min hjärna uppfattar som farligt, men peppar peppar, epilepsin
inte påverkad...än.)
 
Just det, studien som vi så hoppades på att få delta i, jag och min psykolog,
den blev nekad... Måste upp i nån granskningsnämnd isf, krångel med
att delta i en amerikansk studie kanske, jag vet inte, men ännu en sak
som kunnat bli så bra som sket sig. Känner mig lite tveksam inför den
här sommaren kan man säga. Platt fall, pannkaka, skit blev det av allt.
 
 

Nytt hopp har tänts, försöker tänka lagom stort bara...

 
Saker och ting händer, trots att det känns som att man lever i en liten bubbla så
rör det mesta på sig ändå. Just nu är jag inne i ännu en trött fas dock. Jag har
bokstavligen tröttnat på politik, känns numer som att det BARA är en massa snack
och absolut INGEN verkstad. Väldigt tråkigt då prat, tweets, fundrationer kring just
sådant är det närmsta fikarums-känslan en pensionär kan komma.
 
Nå ja. Ägnar väldigt mycket av min aktiva tid, en tid som förresten verkligen har
fördubblats, om inte tiodubblats, tack vare finaste barnbarnet, tillsammans med
just honom och dottern. Älskar mina stunder när det är godnattdags, att erkänna
egennytta med att göra något som förhoppningsvis är bra för någon annan, det är
inte min starkaste sida, men jo - jag fullkomligt badar i mindfulness när Teddan och
jag varvar ner till "sik". *sik är då musik, som i det här fallet
handlar om Bach, Air för att vara mer exakt.
 
 
 

Första "kanske" nyheten i mitt liv - kanske, kanske kommer jag att få prova en ny anti-
depressiv medicin som heter Brintellix. Ramlade över den på nätet liksom av en 
händelse, den har beskrivits som allt från en "kognitiv booster" till en lite mer fyllig
beskrivning, som tex den här tråden som jag hittade på Aspergerforum. Ni får gärna
hålla tummarna för jag längtar så tillbaka till åtminstone lite klarare tankar!
 
Andra "kanske"-nyheten handlar om en studie kring patienter med min typ av
problematik, dvs PTSD (komplex) och tillhörande dissociativa problem. Jag
kommer att återkomma till det om det visar sig att vi blir godkända, inte bara
jag som ska vara "tossig" på rätt sätt utan här ska även psykologen godkännas,
känns lite kul att inte vara den enda under kontroll :D
 
 
Avslutar med en så fin beskrivning av mig att jag blir lite gråtmild,
en fin vän frågade hur jag mådde och jag svarade väl lite "blandat"
kanske man kan säga:
 
 "Jodå, skenet kan bedra emellanåt. Du liksom skiner som solen men antar
det är mer som månen... Ett indirekt ljus från Ted."
 
 
 
 

Ett litet livstecken, eller två :)

 
 
Allra finaste och inte längre allra minstaste barnbarnet fångat under de få
sekunder han står ut att sitta ned i sin fåtölj framför barntvn! Han är inte 
riktigt den där killen som sitter på rumpan och tittar på utan mer full fart
på alla sätt och vis!
 
Dvs helt underbar!
 
 
Vad jag pysslar med nuförtiden då? Njae. Förutom en massa kvalitetstid med barnbarnet
så står det väl hyfsat stilla här hemma. Jobbar på hos prattantan, undviker sura granntantan
så långt det bara går och ja, ibland borstar jag ju tänderna också. Den här gången iförd dotras
mössa, ett plagg som inte brukar passa mig, mössan alltså, men banne mig om jag inte kan
tassa ut i vinterkylan (när den väl anländer) välklädd även om skallen om jag bara har nåt av
mina glasögonpar på.
 
Bryter liksom av bananlooken eller ser jag bara genom än softare filter än vad som syns
för er andra? Behåller jag tandborsten i truten och gapar lite sådär är det ju helt ok. Haha!
Inte. Men ändå. Vi får se.
 
Ville också lämna en länk till en jättefin och läsvärd blogg om man är lite nyfiken
på det här med komplex PTSD eller dissociativa störningar. Jag har ju personligen
aldrig varit inlagd inom psykiatrin, är kanske en väldigt frisk "sjuk" person, men som
sagt, är ni intresserade av hur traumatiserade personer fungerar, och ibland inte alls
fungerar:
 
 
 
 
 
 
 

Vad händer i livet?

 
Orkar inte vara rädd för eventuell bevakning på nätet, vet ju redan att den existerar och kan
väl inte helt sluta tänka högt bara för att NI skulle "råka" titta in. Kan inte fortsätta vara så jädra
feg, måste styra mitt eget skepp!
 
Är dock en usel dag att börja skriva igen, har haft några jobbiga dagar med anfall och knepiga
skakningar, trött inifrån och ut på nåt mysko sätt, men några rader ska jag väl kunna få ihop...
 
Just nu står jag inför ett stort steg i livet, för mig mest ett STORT steg bakåt men kanske är det
just tvärtom, kanske kan det här att backa verkligen vara det som hjälper mig framåt? Är sjuk-
skriven, igen, eller fortfarande om man vill kalla det så. Mina två utförsäkringar har inte tagit mig
framåt rehabmässigt, jag har inte bytt arbete eftersom att det ju de facto verkar vara knepigt att
hitta nåt arbete som ska passa min "sviktande hälsa". 
 
Förstår det provokativa i att börja fundera i de banor som sjukvården redan gör om mig,
enda sättet att nå optimal hälsa, och nu talar vi inte alls om att bli frisk eftersom att
diagnoser som epilepsi och komplex PTSD inte lagas eller läker ut, utan lärs att leva
med, innebär att man faktiskt ger sig. Att man faktiskt inte har något mer att tillföra i
arbetslivet oavsett hur mycket arbetsmyra man var en gång i tiden.
 
Nu ska det tydligen omprioriteras, och kanske kan man läsa mellan raderna att jag inte
riktigt förlikat mig med det hela än, nu ska jag fokusera på vad som gör att jag själv
mår bra och genom det kanske lyckas att nå någon vettig sort av livskvalité.
 
Där står jag just nu. Läkarintyg på gång, samtal med försäkringskassan genomförda.
Alla verkar vara eniga och nu väntar bara kampen, eller åtminstone försöket att få bli
sjukpensionerad. Men det här är så långt ifrån okomplicerat det bara kan bli, det här
är allt annat än vem och framför allt VAD jag är, och jag tror faktiskt att ev krigande
och kämpande blir det lindrigaste i hela historien.
 
Så. Där står jag alltså nu.
 
Sen finns det bra saker i livet, förstås! Jag är numer mormor! Bara en sån sak va?
Oavsett hur värdelös jag har varit under de här sista 10-12 åren så fortsätter livet
och numer finns det både en svärson och en liten sonson här.
 
Livet går vidare, jag ska också följa med på den resan fast i en kanske lite mer
anpassad version, en som är lagom för min skalle helt enkelt. Ser fram emot den.
Om allt går som det ska, trots att det känns för jävligt.
 
 
Avslutar med ett citat av Hanne Kjöller, från hennes senaste mästerverk....
 
Sällan antingen eller
 
 "Ohälsa ses som en fråga om frisk ­eller sjuk, svart eller vitt, antingen eller. Och inte, som det för de flesta av oss är, en fråga om förhållningssätt, acceptans och en förmåga att uthärda obehag."
 
Antar att jag har usel förmåga att uthärda obehag enligt henne, att jag då ändrar mitt
förhållningssätt lär inte hjälpa eftersom acceptansen i mitt fall betyder att helt enkelt
sluta kämpa. Att försöka värna om sig själv.
 
 

Life goes on förstås!

 
Har nu varit utförsäkrad i 5 dygn, jorden fortsätter att snurra, krigshoten
har inte försvunnit och vintern tittade fram igen häromnatten. Inget nytt
alltså, bara en ändring i "papperna" kanske?
 
Just nu står jag uppsatt som 223:-/dag före skatt vad gäller ersättning för
deltagande i det här programmet, Arbetslivsintroduktion alltså. Där är väl
en viss skillnad kan man säga mot min vanliga sjukpenning...... Har dock
varit med i akassan i några år nu så jag borde få den högre ersättningen,
MEN jag tror ingenting förräns beslutet kommit hem i brevlådan!
 
Just nu är vi alltså 2 1/2 person som ska överleva på den där summan,
känns liiiiiiite tveksamt men det är väl själva meningen med utförsäkringarna,
att vi ska få lite mer spänning i livet.....
 
Har ivf börjat om med en nygammal medicin igen, gäller att ha på sig både
livrem och hängslen när livet börjar strula och nu tänkte jag undvika en
megakrasch. På riktigt alltså, vi har varken tid, ork eller plats för några livs-
kriser den här sommaren, det är så mycket som ska bli bra nämligen.
 
Kan inte låta bli att tänka på borgarnas tjat om rehab och alla möjligheter
att utvecklas, hitta nya spår och möjligheter under utförsäkringen. Sånt
jädra skitsnack alltså! Jag har mitt nästa möte den 29 maj, ALLA är helt
överrens om att det inte alls kommer att inträffa några underverk med mig
och min hälsa under den här, min andra utförsäkring, så det blir bara en
ren o skär karens med så lite belastning som det bara är möjligt.
 
Jävla skitsystem. Återigen och fortfarande. Ni som tror att det har 
blivit bättre, tänk om. Fortfarande sparkas man ur sjukförsäkringen,
hamnar i en sjuhelvetes stress o oro och sen kanske man får komma
tillbaka.... kanske. Fast om jag ska vara ärlig så är alla, från läkare till
förmedlare på Af till handläggare på fk ganska överrens om att jag ska
tillbaka igen.... men först måste man igenom eländet igen.
 
Blä
 
 
 

Dagar i livet, inte alltid så enkla..

Sitter o studsar fram på en fläckvis omlagd inlandsväg. Det regnar, sådär otroligt blött, precis som särbot just sa, genom märg och ben... Jag hoppas på några soliga dagar, hoppas att löven hänger kvar i byn och att inspirationen att fota lite infinner sig.

Har haft min stund hos prattantan idag, vi gör kanske vad man skulle kunna kalla framsteg även om det verkligen kostar på. Jag har en komplex PTSD - ( http://www.tuvaforum.se/komplex-ptsd-desnos.asp ) inte det allra enklaste att hantera, eller behandla för den delen, men just nu känns det ändå ganska bra. Jag behöver veta varför det är som det är helt enkelt och ja, sen fortsätter vägen mot något bättre.

Att jag har hanterat livet så bra som jag gjort, för det har jag, beror på en hel massa tur, en förmåga att faktiskt "skärpa mig" o ta ansvar, miljarders kramar älskade dotter som spridit, o sprider kärlek o mening med livet, och nu är det meningen att jag ska ta hand om mig själv. Vi får se hur det går, att fjaska med mig själv är det absolut VÄRSTA jag vet men jag lovar att jag gör mitt bästa, även här!

Svammel från bilen ja :) Förresten, kanske får jag prova EMDR - (http://live.online.se/emdr2/bildarkiv/EMDR_klientinformation05.doc ) också, prattantan ska gå kurs minsann, inget som trollar bort allt, inte på långa vägar, men då MÅSTE jag jobba på hemma. Ni får hemskt gärna hålla tummarna, allt som kan hjälpa är oerhört välkommet, hur suspekt det än kan verka...

Så, studsar väck ur både mottagning o ork, tack för i dag o ha det bäst!

- Vad händer??


Stora saker sker och händer numer, eller nu måste man ju då först se på
dom ur min synvinkel vilket brukar vara tämligen knepigt, men OM du lyckas
snubbla dig in i föreställningen om en hjärna som är totalt osorterad,
fast ändå inte ?
så börjar du närma dig den känslan jag sitter med just nu.

(shit, sabbade allt genom att sätta på musik, OMSTART, tystnad, börja om igen!)

Grejen är ju den att jag verkligen har börjat känna av positiva effekter av
min sista medicin. Ok för att jag blivit lönnfet, det måste tas hand om på
alla möjliga sätt, men jag får absolut INTE glömma bort att jag har börjat
komma ihåg!

Kanhända att nuet fortfarande består av massa rörigt, att jag glömmer
saker så fort jag vänt mig bort, sånt som gör bloggande nästintill totalt
omöjligt, och att jag ju inte gått och blivit frisk, men med tillgång till mer
minnen blir ju livet mer av ett sammanhang.... (man bara måste älska mina
meningar, är tacksam för att jag inte blir sågad jäms med fotknölarna vad
gäller min obefintliga grammatik, vinglande röda trådar och röriga inlägg!)

Jag jobbar på med att stanna i nuet, riktigt suger på de underbara dofterna
som finns ute i naturen nu, jag ligger bokstavligen och kramar pepsikorkar
varenda morgon för att vakna upp ORDENTLIGT och slippa släpa omkring på
mina mardrömmar hela dagarna. Det finns massor av knep som jag försöker
lära mig, vill bara säga att just lära sig nytt är otroligt svårt när närminnet är
så kass, men jag kämpar på och det börjar belöna sig.

Så idag är en bra dag, jag må ha mina lösa skruvar, elfel och numer även
likbleka valkar, jag är ivf med och jag minns mer och mer. Det är lycka,
babysteps är helt ok just nu när jag ändå fått smaka på känslan!

-Framsteg, stora framsteg!



I vissa fall kan vissa kemikalier faktiskt göra stor, stor skillnad. Jag vet att jag mest brukar
gnälla över allt rapplande med mediciner men just nu måste jag erkänna att det faktiskt har
hänt stora saker inuti en litentanta.

Jag ska försöka hålla mig hyfsat vuxen, hyfsat censurerad, hyfsat respektfull för mitt liv är
ju inte bara begränsat till mig. Jag drabbar ju många andra stackare på vägen....


Känslan av att kunna hantera en jobbig situation, egentligen för första gången i mitt liv, när
jag är som mest utsatt, håller på att sätta sig i mitt medvetna. Försöker känna ikapp mig, kan
man stanna i stunden, inte dissociera - dissociation - utan faktiskt agera istället för att
återuppleva, då börjar jag känna lite hopp. Nä, massor av hopp!

Det absolut optimala vore ju att minimera antal hotfulla situationer, inte genom att smita undan,
vägra möta upp osv, utan faktiskt bara få känna lite mer trygghet i själva livssituationen. Om
själva grunden fick finnas under mig, jag behöver ÄNNU MER TID... Efter alla dessa år så har
jag inte lyckats hela mig själv, vi skiter i epilepsin, den är och jag är inte rädd, jag har en
sprättig hjärna. Vi struntar i att det är ont lite här och var, jag har en skruttig kropp. Men jag
tänker inte strunta i min PTSD!! Jag ska ta så mycket kontroll över den som man bara kan!

Tänk bara vilken skillnad det skulle vara om jag fick en ärlig chans
att lära mig HUR utan att behöva slåss mot alla jädra väderkvarnar
som finns. Jag är VÄRD, jag KAN också och nog borde samhället vara
intresserad av att hjälpa istället för att stjälpa...


- Nu är det bara framåt som gäller, med några pauser förstås.


Det finns ju saker som är mer eller mindre roliga, läkarbesök är definitivt
sanslöst mycket mindre roliga samtidigt som jag ibland kan känna mig
riktigt nöjd efteråt. Ja, bara för bekräftelsen kanske, ni vet, man mår lite
halvkymigt och jo, det var faktiskt något som strulade. Satt inte bara i
huvudet, inte bara mitt "halv tomma-glas"-livsfilosoferande som jag borde
hantera på ett annat sätt osv....

Om det stämmer så har jag alltså redan svarat på sista blodtryckspillren.
Efter två ynka doser. Det låter lite korkat och jag vet inte ens om det finns
någon teknisk möjlighet, kanske samarbete med den andra sorten, kanske
bara tur? Numer har min puls krupit ner med 30 slag i minuten??!

Kanske huvudvärken kommer av någon sorts otrolig förvåning eller bara
för att jag inte längre springer runt med hjärtat i halsgropen, den överlever
jag utan större problem. 70 i puls, hallelujah, jag har helats :)

Nästa måndag dags för neuroleptikan... Så otroligt skämmigt, fast det inte
alls borde vara det, jag har turen att få en hel översyn och det ska jag vara
tacksam över! Kan en lågdos neuroleptika hjälpa till att lindra biverkningarna
av min jädra antiepileptika och stävja lite av PTSD´n så återigen, hallelujah!

Sen har vi knorren, det där lilla extra liksom.....
min PT (hahaha!) hörde av sig idag och första
tiden är inbokad!

(först om 2 veckor men nu jobbar jag utifrån skynda
långsamt, skaffa mig koll över hur jag mår och ut
med mig på vanliga promenader innan jag skämmer
ut mig på gymmet.......)


- Inte alla läkarbesök är fullträffar.


Nu träffade jag dock en väldigt trevlig, kompetent och påläst farbror doktor, och
nu kan jag tom betona "farbror" då jag tror att han kanske redan har passerat
den där pensionsåldern.... ;)

Är alltid fascinerande av doktorer som vet saker, här satt jag alltså med en man
som inte bara visste vem läkaren på VC var, han som skrev ut mina blodtrycks-
sänkande, utan även hade koll på neurologen, den mindre trevliga kvinnliga läkaren
på VC som jag valt bort pga ALLT inklusive personkemi. Han kunde min epilepsi-
medicin och såg akutbesök och extramediciner.

Kort sagt, en jädra bra farbror. Men därmed följde också vetskapen om att det ju
inte alls var så enkelt att fixa till saker och ting som vi kanske drömt ihop, jag och
min prattanta. Fanns en liten förhoppning om att städa undan min "ömhudhet", eller
ska vi säga "hudlöshet", som jag har såna problem med. Saker som stör och kan
trigga allt till anfall och rent och skärt obehag. Men.... att sätta in en lågdos neuro-
leptika, tillsammans med min antiepileptika är ingen hit. Ännu en medicin som sänker
kramptröskeln. Ännu en sak som ökar riskerna för epileptiska anfall.

Pratades om att titta på antidepressiv medicin, jag har ju en sort som har hållit mig
flytande under de sista åren som kanske inte riktigt räcker till... men samma sak
där. SSRI-preparat sänker kramptröskeln, jobbar mot, eller FÖR mer epilepsi.
Fel alltså. Och grejen är ju den att jag inte är deprimerad heller, inte egentligen.
(fast jag måste erkänna att hans lilla summering av min livssituation, som i hans
ögon faktiskt tedde sig som ganska ordentligt deprimerande, inte är helt fel heller...)

Grejen är ju, precis som med alla andra kroniska saker. När man mår bra fysiskt,
då mår man ju bra i själen också. Ju mindre medicin mot epilepsi jag äter ju bättre
tänker jag, ju bättre mår jag, ju större möjligheter har jag att tänka, minnas och
fungera. MEN ju känsligare blir min epilepsi.

Höjer man medicinen mår jag bättre rent fysiskt, tills Fenantoinnivån börjar strula
igen som den ju ofta gör, men jag blir dummare, segare och olyckligare. Voila,
kvar blir en deppig tant som iofs kan gå ute i blink och ljud, ivf hyfsat, men inte
orkar med det rent kognitivt.

Hade alldeles för höga förhoppningar på det här besöket, på tok för höga. Ska
också komma ihåg att blodtryck o sånt måste ner på vettig nivå, att jag ska vänja
mig vid den medicinen också och hemskt, väldigt OTROLIGT gärna hitta igen någon
ork först innan jag kan drömma om att göra nåt bättre än nu...

Men det blev en genomledsen dag istället för vad jag hade hoppats på,
nån sorts fjantig lycklig "Vi löser alla dina problem och du är frisk inom
en månad"-dag... Jag vet att man måste vara mer realistisk, jag vet att
det finns massor av människor som har både bättre ork, tålamod och
kämpavilja än mig här ute i världen. Men just nu är jag inte en av dom,
nu är jag bara besviken. Misslyckad. Snälla ord om att man vet att det
känns jobbigt och att man förstår att det självklart vore bättre om det
bara var en sak som strulade lagar ingenting.

Det där med att gå gråtfärdig från en bra läkare med en stor klump i magen,
flopp med omstart, misslyckande, IGEN. Det känns lite tungrott bara....
Fick jag önska något så skulle det vara att jag åtminstone kunde få besked
från neurologen om att jag är ute ur utredningen för nån jädra epkirurgi. Ja,
eller bara NÅT besked om hur de ansåg att saker o ting gått. Är ju 2 månader
sen jag kom hem från sista inläggningen.
(o JAAAAAAAAAA, jag går o köper cigg nu,
snälla, gnäll inte, skäms nog ändå........)


- Japp, jag startade om!




Önskar att jag hade en massa roligheter att skriva om, en massa julpysslande
och fixande men jag har en massa hopp, än är det ju inte julafton, eller hur?

Har börjat äta något som heter Amlodipin, peppar peppar om inte jag
redan nu känner mig fräschare, gillar så snabba resultat, och ja, skulle
det inte vara pillren så duger gott ev placeboeffekt. Jag vaknar utan
den där katastrofala huvudvärken, jag kände mig en hel massa lättare
när jag promenerade till VC idag fast jag flåsar som en dåre.

Det är knepigt det där, jag var helt förberedd på en jobbig tid nu och
antagligen hade jag fortsatt likadant till en smärre krasch, för när man
inte riktigt vet varför man mår som man gör, ja, då väljer jag i 99%
av fallen att inte gå till doktorn. Nu i efterhand så hittar jag ju mer och
mer anledningar till varför det varit så tunga veckor. Om inte annat så
torde väl min vilopuls på 96 dragit ner orken en hel del, nu blir det en
promenad om dagen så fort jag känner mig stadigare på benen igen.

Annars? Nja, inget nytt under solen kan man säga.
Det fortsätter att regna och vara snorhalt ute, snart
är det bara barmark kvar vilket ju är förjädra trist såhär
till jul men vädret är ju som det är, inte så mycket att
göra åt.

Äsch, har nog inget att berätta egentligen så
jag säger väl god natt, hoppas på en gnutta
sol i morgon och möjligtvis en sväng till affären.

Jo men just ja, även om jag tappat bort
geisten i politiken just nu så har dessbättre
inte Ett hjärta RÖTT gjort det !

- Rehabgarantin orsakade nya sjukskrivningar

- Sverige, den avreglerade marknadens
naiva kassako!

- Den som aldrig öppnar fel dörr


- En omstart som heter duga!



Tro nu för guds skull inte att jag blivit helt knäppig, samma tanta bakom
dessa rader som alltid men en gnutta mer ödmjuk, igen. Jag töjer på
gränserna, jag frågar om råd och värst, eller bäst ?, av allt jag ber om
hjälp när saker och ting verkar knepiga.

Har varit några studsiga veckor, har inte landat helt efter utredningen
och börjar vara lite väl slut. Det börjar ju närma sig jul, massa saker
man borde ta itu med men det fortsätter att gå i ultrarapid här hemma.

Har dock varit iväg på ett litet akutbesök, blodtrycket har nämligen
skenat iväg ganska så ordentligt på sistone, kollat några gånger de
sista dagarna och hamnar kring 160/120 vilket tom fick mig att inse
att det är läge att sätta in den där blodtrycksmedicinen som jag ju
nekade senast frågan kom upp.

Helt ok känns det såhär när det väl är gjort. Finns säkerligen en hel
del att som kan trötta ner mig därför, hoppas ju på att huvudvärken
ska lindras och lämpligtvis också pulsen ska gå ner. Den låg på 96,
och nu talar vi om ett otroligt genomtänkt besök. Jag fick tom sitta
o häcka i min ensamhet i rummet för att få ner alla möjliga nivåer,
lite fundersam över att de inte reagerade på det här på neurologen
dock men, men. Var avdelning för sin kroppsdel helt klart.

Har ett par läkarbesök kvar nu före jul, sen ska jag bara må
så gott och inte göra nåt jobbigt alls. Eller hur man nu ska "göra",
ska satsa på att strosa omkring ute, med sällskap om jag har lite
tur och kanske tom tantbroddarna får sitta på. Vore nästan lite
skoj om jag drattade på arslet och bröt lårbenshalsen eller nåt,
NÄ, läs INTE. Bara passande till rådande dagsform, 43 på gränsen
till 85....

Bilden ovan är på min fasta punkt, hur vimsig jag än
känner mig så ser jag alltid kära gamla vattentornet
och då hittar jag hem igen. Är nog den enda i familjen
som tycker att "Svampen" är smått vacker men det är
helt ok, hör liksom till min uppväxt. Skulle man på även-
tyr så var vattentornet ganska så jättelångt hemifrån,
riktigt spännande!


- När man tala om mediciner...


En gång för väldigt länge sedan, tror att vi talar om en 13 år ungefär, så fanns där
en snart 30-årig tjej som tyckte mycket om att arbeta. Jag älskade högt tempo, att
vi jobbade i sanslösa vinklar och +8-gradig kyla spelade liksom ingen roll för håller
man bara farten uppe så får man värmen inifrån.

Att man skulle träna utöver sina 40 + timmar i veckan var en utopi, jag var ju ensam-
stående med barn och det finns en gräns för hur många timmar man kan tillbringa
utanför hemmet trots allt. Och jag jobbade ju hårt, sånt ger väl muskler också?

Dessvärre så gick det fel, jag fick ont, mycket ont och blev helt enkelt sjukskriven
av en anledning som jag egentligen inte alls förstod. Det var något med en axel
påstod sjukgymnasten på företaget... inte hade jag upptäckt det, inte direkt.

Tiden gick och jag fick mer och mer ont, värktabletter blev nödvändiga trots att jag
ju inte längre tillbringade dagarna med att lyfta mejeriprodukter utan var mer eller
mindre tvångsförvisad till hemmet. Till slut hittades "problemet", jag hade slitit till
mig ett diskbråck i nacken. Hade varken muskulaturen eller förutsättningarna att
slita så hårt, även om skallen älskade arbetet.

Att jag blev deprimerad var ju självklart, arbetsnarkomaner kan inte bara ställas
på paus, men så var läget, jag kunde inte alls göra något för smärtan var så total
att jag mestadels låg placerad i sängen. Onyttig, onödig, kostsam för samhället.
Så nu knaprades det antidepp och värkmedicin, antiinflammatoriska medel var
utsatta, jag hade ju ett "fel" så lindring var lösningen, för stunden.

Separation, en tråkig historia med hus, skulder, en jädra stress och en ordentlig
sväng av Mycoplasma skickade mig till botten - tittut sa epilepsin. Här har det
laborerats friskt måste jag säga, är ju inne på min 9:e sort numer och är fortfarande
hemma. Depressionen är ett minne blott, efter att ha provat 3 olika antidepp, men
som i ärlighetens namn inte har ett dyft med frånvaron av dåligmående att göra.

Det har liksom korrigerats av sig själv, och av tonvis med prat hos terapeut. När man
snurrar runt med mediciner så reagerar vi alla olika, jag ramlar ofta platt ner på
botten. Mediciner som riktas mot hjärnan påverkar hjärnan. PUNKT. Har några rena
skräckexempel där jag stått på 3 olika antiepileptika samtidigt, och mina obligatoriska
sömntabletter, 2 sorter, och antidepressiv medicin. OCH mått som allra sämst någonsin
i hela mitt liv.

Känns lite bakvänt eller hur?

Ju mer medicin ju sämre mår man. Jag blev fet av en sort, jag rasade 20 kg i vikt av en
annan. Självmordsbenägen av ett flertal, finnig av nuvarande sort. Förbannad och arg
av en tredje, totalt salig av en..... (dessvärre bara ett par veckor)
Blev jag anfallsfri? Nä. Men risig, risigare och risigast. Känner mig riktigt stolt just
nu dock, efter att ha lyssnat igenom dagens Kaliber om:

Vårdens gömda miljardproblem

Sista besöket hos en "vanlig" läkare resulterade i att hon ville skriva ut blodtrycks-
medicin åt mig. Jag totalvägrade, inte en sort till var min reaktion. Högt blodtryck?
Jag mådde ju dåligt men varför? Aldrig någon som har vare sig tid eller intresse att
läsa in sig på vad vi patienter redan stoppar i oss, går man till vårdcentralen är ju
risken stor att man går hem med ännu ett recept i näven.

Nu äter jag inga värktabletter längre, de som jag ju åt när epilepsin bröt ut, de som
sänkte kramptröskeln. Slutade på eget bevåg då jag faktiskt misstänkte att det fanns
en större påverkan av dom än min egen neurolog erkände.

Jag har kommit till vägs ände vad gäller min epilepsi, haft 2 längre inläggningar på avd
då tanken var att fånga stora anfall både på EEG och video. Inget hände. Fanns
nämligen en tanke om att man kanske skulle kunna operera bort min epilepsi. Äter en
gammal medicin som kan vara ordentligt trixig men samtidigt snäll mot psyket. OM man
ligger på vettig nivå alltså, vilket jag inte gjort de sista veckorna efter senaste dygnen
på sjukhus. Men det vet jag ju om, min terapeut har också lärt sig vad som påverkar
mig, så vi försöker linda in världen lite mjukare under akuta perioder av må dåligt...

Att minnet är förstört, av medicinerna eller epilepsin vet ingen, får jag leva med. Att
jag som sista lösning nu funderar på den där andra lösningen, leta upp någon sorts
psykofarmaka som kan hjälpa till att hålla undan min AD/HD-problematik som dykt
upp som gubben i lådan under de här åren. Och nu talar vi återigen en påverkan av
antingen epilepsin eller medicineringen mot densamma, är en annan femma. Är
nog inte alltför sugen efter radioprogrammet men samtidigt väldigt hungrig på att
få komma "tillbaka" till er andra därute i "riktiga" världen.

Vi får se. Det som är säkert är dock att jag under en massa år tryckt i mig piller
som påverkat mig, och min familj, på en massa sätt. Jag har inte längre samma
akuta smärta från nacken men kan definitivt inte kliva på ett arbete med den
belastning som jag jobbade under tidigare. Jag har fortfarande ont i händer och
armar men det är överlevnadsbart, anpassning är ledordet, inte medicin.

Jag kan inte heller vänta mig att fungera i miljöer med hög yttre stimulans.
Trots det otroligt positiva i att slippa stora krampanfall så får vi inte väck det
där "andra" som också sliter så hårt, de mindre anfallen som ploppar fram så
fort jag kommer till lokaler med fel belysning, fel akustik, för mycket folk och
för mycket röra.

Men något som behövs just nu är tid, lugn, ro och återhämtning.
För jag vet inte vilken gång i ordningen.... Ett steg fram, nä, inte
alls den här gången. En paus, 10 steg bakåt. Omstart, ny strategi
eller bara gilla läget?


Min medicinlista under dessa år -

För ont - Voltaren, Naproxen, Paraflex Comp, Nobligan Retard
För sömn - Propavan, Imovane, Theralen, Zopiclone
För epilepsi - Tegretol, Lamictal, Keppra, Ergenyl Retard, Topimax
Trileptal, Lyrica, Gabapentin, Vimpat, Fenantoin
För depp - Zoloft, Tolvon, Edronax


Tidigare inlägg
RSS 2.0


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...