Gott nytt år och omstart?

 
 
 
 
 
Blev lite floppigt avslut av 2018 och en tämligen VÄRDELÖS start av
2019 men så kan det ju vara. För att göra en lång historia kort,
jag lyckades bli sjuk till julen, var med och firade, en helt supermysig
julafton hade vi, och smet iväg till särbot sedan.
 
Sjuk.
 
Valde alltså att åka bortom all sans och vett, eller ivf alldeles för långt från
sjukvård att det bara var korkat och väl där bar det iväg lindrigt sagt.
 
En massa bilåkande, lite intravenös antibiotika och en massa piller att
peta i sig hemma. Nekade, givetvis att åka till sjukhuset utan skulle fixa
det själv vilket resulterade i många, många tårar och mycket smärta. Om
jag ska vara ärlig så låg det på paniknivå så vi hamnade på vägen igen,
akuten på NUS var slutmålet där dottern höll mig sällskap medans jag
nekade undersökning, men godtog ivf kontraströntgen av skallen, och 
vips blev jag inlagd.
 
På självaste nyårsafton minsann. Minns aldrig att jag varit såhär sjuk
nångång förut, smärtan i hals, nacke och huvud var brutal så det var 
knappt att morfinet hjälpte. 5 dagar med intravenösa antibiotikum, 2
sorter, och sen äntligen hemfärd. Tydligen var min sänka uppe i 376
när vi kom till akuten och tydligen var det funderingar kring sepsis och
hallelujah amen för att inget hittades i blodet! Det räckte liksom till som
det var ändå....
 
Idag tog jag mina sista tabletter, fortsätter med smärtstillande vid behov,
huvudet är inte helt ok än men återigen, sååå tacksam över att min 
epilepsi hållit sig totalt borta under de här veckorna. Min kropp/knopp
är bra på det sättet, en krämpa i taget. Fortsätter med "salttjosan"
i fyra dagar till och sen är jag helt pillerfri är tanken.
 
Snälla, håll tummarna för mig nu för som grädde på moset hände allt
det här precis under samma tid som morsan blev inlagd förra året, och
hon avled ju 22 januari. Jag sitter kvar här. Ingen cancer, bara en helt
horribel infektion. Inte förräns såhär i efterhand jag förstår hur otroligt
rädd jag faktiskt varit. Skulle jag också försvinna?
 
Livet är flyktigt, försök värna om det så gott ni kan,
njut så mycket ni orkar och ta er igenom det andra
som känns lite tyngre. 
 
 

Lite ärlighet kan vara bra ibland...

 
 
Är fortfarande kvar i min arga bubbla, så mycket ilska samlat som  bara ligger och
bubblar inuti. Känns självklart jobbigt, det har ju pågått ett bra tag minst sagt, men
funderar på att börja vara ärlig mot mig själv ett tag...
 
Ilska är för mig en motor, det där som håller igång mig när allt annat tagit slut liksom.
För ja. Undrar ärligt om jag inte kraschat ordentligt i den där beryktade väggen så
sjukpensionär jag än är... Det  är alldeles för mycket som händer hela tiden, en massa
sjukdomar och elände, som absolut INGEN är ansvarig för men det börjar kännas som
att min tid som driftansvarig för hela kånkarången är över. 
 
Det handlar om att jag MÅSTE inse att jag har begränsad ork PUNKT JÄVLA SLUT!!!
Tre medicinbyten för att få till epilepsin är tre för många för mig, i år var helt fel år att
ge mig in i kemikaliebranchen igen då jag ju inte orkar med alla dessa förändringar.
Det är inte helt enkelt att ställa om skallen gång efter annan för att göra det hela
så enkelt jag bara kan.
 
Först ut var Lyrica -> "Pregabalin binder till en auxiliär subenhet (α2-δ-protein) av
spänningskänsliga kalciumkanaler i det centrala nervsystemet"     Eeeeeh?
 
Sen testade vi Gabapentin -> "Gabapentin binder med hög affinitet till
subenheten α2δ (alfa-2-delta) hos spänningsstyrda kalciumkanaler och det föreslås
att bindning till α2δ-subenheten kan vara relateradtill gabapentins
antiepileptiska effekt hos djur."    Aha......
 
 
Och nu är det förhatliga Lamictal som är igång -> "Resultat från farmakodynamiska studier
tyder på att lamotrigin är en användnings- och spänningsberoende blockerare av
spänningsstyrda natriumkanaler. Det hämmar ihållande repetitiva urladdningar av neuroner
och hämmar frisättning av glutamat (den neurotransmittor som spelar en nyckelroll för att
framkalla epileptiska anfall). Dessa effekter bidrar sannolikt till de antikonvulsiva
egenskaperna hos lamotrigin." Äsch....orkar inte ens försöka förstå längre...
 
Grejen är ju bara den att ena svängen kopplar man upp hjärnan direkt i starkströmmen ute
vid kraftverket, känslan alltså, sen byter vi till något som gör en till en melankolisk fan, gärna
med någon bonus som bröstmjölk för tusan och nu, nu har helvetet brakat loss. Ilskan är här.
Och den enorma tröttheten..... Sömnen har börjat strula igen, tack älskade Lamictal, och kroppen
känns som att den väger ett par hundra kilo, på det där influensasjuka sättet alltså. Det sista som
faktiskt gör mig lite rädd är levern, jag har ont och det är inte så kul hur tuff man än är. Har fått
en telefontid men vet inte vad den kan göra för skillnad, vill bara ta prover så det inte är något
verkligt fel och sen planerar jag att bara stanna. Stänga ner verkstan. Fly från stan. Emigrera.
Kalla det vad ni vill men jag orkar inte längre helt enkelt och eftersom att epn ju ändå fortsätter
att krångla tänkte jag testa en ny väg.
 
- Anpassa mig efter hur JAG mår.
 
Sug på den du, väck med sista skitmedicinen, behålla gamla godingen och bara
ta hand om mig. Kanske blir jag gladare av sånt också, fan vet, men nåt måste
förändras innan nästa krämpa är en stroke. För i ärlighetens namn, jag börjar 
vara ordentligt utmattad nu. Många års kamp mot epilepsin och PTSD`n. 
 
(det här blir en minnesnotering, vill inte ens titta tillbaka och se vad jag skrev
senast, det får stanna i "diset" helt enkelt och kanske blir jag inspirerad nästa
gång jag känner för att ändra livet, anpassa det efter vad som är rimligt....)
 
 
 

Höst, igen

 
 
 
Ovanstående känns ju oerhört mycket som bullshit. Fruktansvärt otroligt INTE
jag själv och säkerligen därför jag inte kan få det hela att fungera. Men en
tanke är sådd, ett första steg mot den där "friheten" när man helt plötsligt är
kapten på sin egen skuta ni vet... blaaablaaaablablablablaaaaaaaaaaa
 
Hälsan? Jo men visst, kollar lite bakåt och ser att jag visst provade Lyrica i
våras. Fungerade inte utan fick mysko biverkningar som bröstmjölk och inte
ens någon lägre frekvens av anfall, väck med den alltså! Men i kampen på
den krampfria tillvaron jagade jag ikapp en annan medicin, ett återbesök hos
Gabapentin blev det.
 
Fungerar inte heller. Eller jo, det finns vissa bonusar med den medicinen kan
man väl säga, en ganska markant energikick precis när jag tagit den, 3 ggr
om dagen, men anfallsmässigt nästan värre. Som det ju brukar vara. Tror
också att jag blivit än fetare, roliga biverkningar med sånt här är ju alltför
ofta en ökad aptit, eller kanske mer en bottenlös hunger. Allt ryms, och sen
om igen en kvart senare!
 
Minns inte om det var nu, Gabapentinet, eller med Lyrican, men jag har upp-
täckt att jag vips ätit TVÅ middagar. För minnet är ju inte bättre förstås. Kan
titta ner i diskhon och upptäcka att visst fan, där ligger ju redan en tallrik men
vad då liksom - jag är ju hungrig så i med andra måltiden också...
 
Lite fetare, lite lyckligare, i omgångar, lite mer krampig och piggare på
samma gång som jag fortfarande är totalt jädra knäckt. En intressant
kombination. Saker har hänt i familjen under sommaren, under HELA jädra
sommaren, vilket trollade bort den totalt. Jag ska inte klaga på det viset att
det ju faktiskt inte är jag som varit risig, men å andra sidan har jag fått kämpa
på väldigt hårt vilket har kostat på. Kombinerat med dessa medicinbytena, 
en alldeles ypperlig blandning liksom.
 
Men nu är det ju höst, har redan gjort ett försök på svampjakt uppe i lappmarken,
var alldeles för tidigt dessvärre så skörden blev "ringa", minst sagt. Försöker
tänka att här ska plockas massor i år, men ska jag vara ärlig så tror jag inte att
det kommer att hända heller. Känns som ett jinxat år helt enkelt. 
 
Nu dags för spackel, terapi, barnbarn, mys.
En hyfsat bra kombination ändå,
var vore man utan familjen liksom?
 
Ha det!