Lite ärlighet kan vara bra ibland...

 
 
Är fortfarande kvar i min arga bubbla, så mycket ilska samlat som  bara ligger och
bubblar inuti. Känns självklart jobbigt, det har ju pågått ett bra tag minst sagt, men
funderar på att börja vara ärlig mot mig själv ett tag...
 
Ilska är för mig en motor, det där som håller igång mig när allt annat tagit slut liksom.
För ja. Undrar ärligt om jag inte kraschat ordentligt i den där beryktade väggen så
sjukpensionär jag än är... Det  är alldeles för mycket som händer hela tiden, en massa
sjukdomar och elände, som absolut INGEN är ansvarig för men det börjar kännas som
att min tid som driftansvarig för hela kånkarången är över. 
 
Det handlar om att jag MÅSTE inse att jag har begränsad ork PUNKT JÄVLA SLUT!!!
Tre medicinbyten för att få till epilepsin är tre för många för mig, i år var helt fel år att
ge mig in i kemikaliebranchen igen då jag ju inte orkar med alla dessa förändringar.
Det är inte helt enkelt att ställa om skallen gång efter annan för att göra det hela
så enkelt jag bara kan.
 
Först ut var Lyrica -> "Pregabalin binder till en auxiliär subenhet (α2-δ-protein) av
spänningskänsliga kalciumkanaler i det centrala nervsystemet"     Eeeeeh?
 
Sen testade vi Gabapentin -> "Gabapentin binder med hög affinitet till
subenheten α2δ (alfa-2-delta) hos spänningsstyrda kalciumkanaler och det föreslås
att bindning till α2δ-subenheten kan vara relateradtill gabapentins
antiepileptiska effekt hos djur."    Aha......
 
 
Och nu är det förhatliga Lamictal som är igång -> "Resultat från farmakodynamiska studier
tyder på att lamotrigin är en användnings- och spänningsberoende blockerare av
spänningsstyrda natriumkanaler. Det hämmar ihållande repetitiva urladdningar av neuroner
och hämmar frisättning av glutamat (den neurotransmittor som spelar en nyckelroll för att
framkalla epileptiska anfall). Dessa effekter bidrar sannolikt till de antikonvulsiva
egenskaperna hos lamotrigin." Äsch....orkar inte ens försöka förstå längre...
 
Grejen är ju bara den att ena svängen kopplar man upp hjärnan direkt i starkströmmen ute
vid kraftverket, känslan alltså, sen byter vi till något som gör en till en melankolisk fan, gärna
med någon bonus som bröstmjölk för tusan och nu, nu har helvetet brakat loss. Ilskan är här.
Och den enorma tröttheten..... Sömnen har börjat strula igen, tack älskade Lamictal, och kroppen
känns som att den väger ett par hundra kilo, på det där influensasjuka sättet alltså. Det sista som
faktiskt gör mig lite rädd är levern, jag har ont och det är inte så kul hur tuff man än är. Har fått
en telefontid men vet inte vad den kan göra för skillnad, vill bara ta prover så det inte är något
verkligt fel och sen planerar jag att bara stanna. Stänga ner verkstan. Fly från stan. Emigrera.
Kalla det vad ni vill men jag orkar inte längre helt enkelt och eftersom att epn ju ändå fortsätter
att krångla tänkte jag testa en ny väg.
 
- Anpassa mig efter hur JAG mår.
 
Sug på den du, väck med sista skitmedicinen, behålla gamla godingen och bara
ta hand om mig. Kanske blir jag gladare av sånt också, fan vet, men nåt måste
förändras innan nästa krämpa är en stroke. För i ärlighetens namn, jag börjar 
vara ordentligt utmattad nu. Många års kamp mot epilepsin och PTSD`n. 
 
(det här blir en minnesnotering, vill inte ens titta tillbaka och se vad jag skrev
senast, det får stanna i "diset" helt enkelt och kanske blir jag inspirerad nästa
gång jag känner för att ändra livet, anpassa det efter vad som är rimligt....)
 
 
 

Höst, igen

 
 
 
Ovanstående känns ju oerhört mycket som bullshit. Fruktansvärt otroligt INTE
jag själv och säkerligen därför jag inte kan få det hela att fungera. Men en
tanke är sådd, ett första steg mot den där "friheten" när man helt plötsligt är
kapten på sin egen skuta ni vet... blaaablaaaablablablablaaaaaaaaaaa
 
Hälsan? Jo men visst, kollar lite bakåt och ser att jag visst provade Lyrica i
våras. Fungerade inte utan fick mysko biverkningar som bröstmjölk och inte
ens någon lägre frekvens av anfall, väck med den alltså! Men i kampen på
den krampfria tillvaron jagade jag ikapp en annan medicin, ett återbesök hos
Gabapentin blev det.
 
Fungerar inte heller. Eller jo, det finns vissa bonusar med den medicinen kan
man väl säga, en ganska markant energikick precis när jag tagit den, 3 ggr
om dagen, men anfallsmässigt nästan värre. Som det ju brukar vara. Tror
också att jag blivit än fetare, roliga biverkningar med sånt här är ju alltför
ofta en ökad aptit, eller kanske mer en bottenlös hunger. Allt ryms, och sen
om igen en kvart senare!
 
Minns inte om det var nu, Gabapentinet, eller med Lyrican, men jag har upp-
täckt att jag vips ätit TVÅ middagar. För minnet är ju inte bättre förstås. Kan
titta ner i diskhon och upptäcka att visst fan, där ligger ju redan en tallrik men
vad då liksom - jag är ju hungrig så i med andra måltiden också...
 
Lite fetare, lite lyckligare, i omgångar, lite mer krampig och piggare på
samma gång som jag fortfarande är totalt jädra knäckt. En intressant
kombination. Saker har hänt i familjen under sommaren, under HELA jädra
sommaren, vilket trollade bort den totalt. Jag ska inte klaga på det viset att
det ju faktiskt inte är jag som varit risig, men å andra sidan har jag fått kämpa
på väldigt hårt vilket har kostat på. Kombinerat med dessa medicinbytena, 
en alldeles ypperlig blandning liksom.
 
Men nu är det ju höst, har redan gjort ett försök på svampjakt uppe i lappmarken,
var alldeles för tidigt dessvärre så skörden blev "ringa", minst sagt. Försöker
tänka att här ska plockas massor i år, men ska jag vara ärlig så tror jag inte att
det kommer att hända heller. Känns som ett jinxat år helt enkelt. 
 
Nu dags för spackel, terapi, barnbarn, mys.
En hyfsat bra kombination ändå,
var vore man utan familjen liksom?
 
Ha det!
 
 
 

Åsså bar det iväg...

 
 
 
 Har varit mycket "sjuka" på sistone, tänker inte tjata om det här också MEN är lite 
sådär *småkär just nu... Strulade ju till förra tandläkarbesöket så det avbröts, det har
skruvats i rötter och annat väldigt äckligt och fullkomligt livsfarlig nämligen och sånt
vill ju en annan göra nedsövd helst. Fast man kan ju inte söva för alla ingrepp, det
förstår jag, men ändå liksom....
 
Förra svängen, förra fredagen typ ungefär, så hade jag ju sällskap, särbot höll handen
vilket nog var en superbra idè då jag formligen dog i den där hemska tandläkarstolen!
Fick alldeles för lite skvätt Midazolam helt enkelt, eller så är jag bara alldeles för rädd
kanske? Man vet ju aldrig sånt. Vi fick bryta ivf och grattis till mig, det blev ännu ett
besök idag med lite annan premedicinering. Det "gick", men inte mer kan man säga.
Mitt epanfall mitt i allt hjälpte åtminstone till att lugna ner mig efteråt, blev så trött
att jag nästan kunnat somna i stolen.
 
Ska inte sitta o skriva just nu känner jag, lär väl låta medicinerna kliva ur systemet
så jag åtminstone har någon trovärdighet. En gnutta?
 
Helgen blir aplugn. Ta hand om mig och hålla mig nära mitt köksgolv är planen, 
finns inget bättre än hörnet i köket, allt blir så stadigt där, är ganska vingligt just
nu, och golvet är så nära och skönt att ligga på när saker o ting sprakar loss. 
Skulle ju haft min "övervakare" här nu också men det rann uti sanden, är ju ingen fara
då jag är ganska bra på att vara själv också, men måste erkänna att jag är lite rädd
ändå,känner inte för att ha stora anfall ensam...
 
 
Kanske får jag mysa till sängen så att
jag håller mig där lite mer?
 
Lev och må nu, svamlat klart för idag tänker jag, och så syns
vi en annan dag. Ska väcka skallen med lite uppdatering på
Trump tror jag!
 
Eeh.... svammel ja, har inte en aning om vad jag menade med småkär 
ovan men det såg lite gulligt ut så det får stå kvar. Inte helt klar i 
knoppen än nääää.  
 
 

Upp som en sol, ner som en.... repetetiv pannkaka?

 
 
Självklart finns där något form av filter bakom den här bilden också, måste
vara ärlig och erkänna att inte tusan har jag så smalt ansikte längre - no way,
men orkar inte försöka igen. Så här pigg känner jag mig just nu. Blä.
 
Avslutning av terapi fortgår, min livräddande terapeut är snart historia och
det kommer att gå bra, jag är på en helt annan plats numer så det är dags
att flyga vidare på egna vingar.
 
Men...
 
Nog blir det hemskt ovant. Hon har varit en enorm tillgång för mig, ett stöd, en
sparringpartner och en lärare i konsten att börja se sig själv som en person
värd både respekt och .... inte kärlek men visst tycka om kanske?
 
(orkar än en gång inte läsa vad jag skrivit senast, vi gissar på att jag återigen
repeterar samma saker men det får vara så .)
 
Jag är bara så otroligt trött hela tiden. Energiboosten som kom med nya
medicinen börjar kännas på. Kräver sån återhämtning för att få igång ev
hjärnfunktioner och känner inte att jag hinner ladda innan det tar slut igen.
Absolut INGENS FEL, inte alls, möjligtvis mitt eget förstås då jag måste
lyssna på varningssignalerna så mycket tidigare. Men det är svårt. Jag
VILL, jag KAN, och jag GÖR. Tills det blir punka, igen. 
 
Ett stort beslut är att jag inte ska höja mina epilepsimediciner igen, jag ska
numer klara av att hantera svackorna med mer anfall/känningar genom att
bromsa istället för att "förgifta bort" dom. Helt otroligt idiotiskt att kliva in i
sin kroppskemi så mycket som jag gör och hela tiden ändra på doser! Det
är ju så stora konsekvenser och det är ett högt pris. Allt jag vill är ju att
få vara skärpt (och pigg, vettig, stabil och nånstans därbak även anfalls-
fri) Dags att börja prioritera mig själv ett tag.
 
Kanske...
 
Nu ska jag däremot röka, snart ramlar särbot in och tanken är att jag ska
kunna vara en gnutta social. Som tur var är han också tämligen "kokt"
i pallet, vi är lika seeeega båda två och med lite tur fixar vi att vara 
trötta och vila skallen.
 
Kanske.
 
RSS 2.0


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...