litentanta

Klart att jag också vill tro på en morgondag
att det vore så enkelt att man bara fick
komma tillbaka i jobb när man kämpar
så hårt


Men i omgångar blir det bara för hopplöst,
man fastnar i allt bök och stök, allt jobbigt
och nattsvart, allt som bara verkar finnas
för att verkligen garantera mig, och alla
andra, en plats i det så omtalade
utanförskapet.......


Jag var alldeles salig häromdagen, tänka
sig att jag faktiskt fick hjälp, att fk kanske
inte tänker sig att krossa utan se till personen
bakom alla papper?


Idag har jag landat, konstaterat att min läkare
inte hört av sig idag heller. Insett att jag faktiskt
inte orkar med att bråka mer, förstått att de dagarna
är över, numer jublar jag över stunderna av glädje,
blundar för verkligheten och inväntar bara min dom.


Finns de som trott att jag kanske sitter här och är lite
smått borderline, att jag har en gnutta bipolära sidor
eller varför inte bara är aningens tokig,
det är jag inte, tyvärr...


Jag är bara en person som i omgångar brinner för
frågor, tänker om och varför och därför och kanske
och nääää, så kan det väl inte få vara tills jag nästan
kräks på mig själv.....


Då tystnar jag,
ett tag...


Bidar min tid, hoppas på inspiration,
peppning, fagra löften från politiker,
blundar och tänker att nä,
det kan väl ändå inte vara såhär,
inte nu,
inte i "vårat" Sverige?


Tanken var att jag skulle kunna få ur mig något
vettigt och bra om livet idag, vi är ju många som
kämpar på, men nä, livet det bara är,
det är, det händer, det pågår,

that´s it