litentanta

Nu träffade jag dock en väldigt trevlig, kompetent och påläst farbror doktor, och

nu kan jag tom betona "farbror" då jag tror att han kanske redan har passerat

den där pensionsåldern.... ;)

Är alltid fascinerande av doktorer som vet saker, här satt jag alltså med en man

som inte bara visste vem läkaren på VC var, han som skrev ut mina blodtrycks-

sänkande, utan även hade koll på neurologen, den mindre trevliga kvinnliga läkaren

på VC som jag valt bort pga ALLT inklusive personkemi. Han kunde min epilepsi-

medicin och såg akutbesök och extramediciner.

Kort sagt, en jädra bra farbror. Men därmed följde också vetskapen om att det ju

inte alls var så enkelt att fixa till saker och ting som vi kanske drömt ihop, jag och

min prattanta. Fanns en liten förhoppning om att städa undan min "ömhudhet", eller

ska vi säga "hudlöshet", som jag har såna problem med. Saker som stör och kan

trigga allt till anfall och rent och skärt obehag. Men.... att sätta in en lågdos neuro-

leptika, tillsammans med min antiepileptika är ingen hit. Ännu en medicin som sänker

kramptröskeln. Ännu en sak som ökar riskerna för epileptiska anfall.

Pratades om att titta på antidepressiv medicin, jag har ju en sort som har hållit mig

flytande under de sista åren som kanske inte riktigt räcker till... men samma sak

där. SSRI-preparat sänker kramptröskeln, jobbar mot, eller FÖR mer epilepsi.

Fel alltså. Och grejen är ju den att jag inte är deprimerad heller, inte egentligen.

Grejen är ju, precis som med alla andra kroniska saker. När man mår bra fysiskt,

då mår man ju bra i själen också. Ju mindre medicin mot epilepsi jag äter ju bättre

tänker jag, ju bättre mår jag, ju större möjligheter har jag att tänka, minnas och

fungera. MEN ju känsligare blir min epilepsi.

Höjer man medicinen mår jag bättre rent fysiskt, tills Fenantoinnivån börjar strula

igen som den ju ofta gör, men jag blir dummare, segare och olyckligare. Voila,

kvar blir en deppig tant som iofs kan gå ute i blink och ljud, ivf hyfsat, men inte

orkar med det rent kognitivt.

Hade alldeles för höga förhoppningar på det här besöket, på tok för höga. Ska

också komma ihåg att blodtryck o sånt måste ner på vettig nivå, att jag ska vänja

mig vid den medicinen också och hemskt, väldigt OTROLIGT gärna hitta igen någon

ork först innan jag kan drömma om att göra nåt bättre än nu...

Men det blev en genomledsen dag istället för vad jag hade hoppats på,

nån sorts fjantig lycklig "Vi löser alla dina problem och du är frisk inom

en månad"-dag... Jag vet att man måste vara mer realistisk, jag vet att

det finns massor av människor som har både bättre ork, tålamod och

kämpavilja än mig här ute i världen. Men just nu är jag inte en av dom,

nu är jag bara besviken. Misslyckad. Snälla ord om att man vet att det

känns jobbigt och att man förstår att det självklart vore bättre om det

bara var en sak som strulade lagar ingenting.

Det där med att gå gråtfärdig från en bra läkare med en stor klump i magen,

flopp med omstart, misslyckande, IGEN. Det känns lite tungrott bara....

Fick jag önska något så skulle det vara att jag åtminstone kunde få besked

från neurologen om att jag är ute ur utredningen för nån jädra epkirurgi. Ja,

eller bara NÅT besked om hur de ansåg att saker o ting gått. Är ju 2 månader

sen jag kom hem från sista inläggningen.