litentanta

Njuter fortfarande lite grann av sviterna efter de här dygnen utan sömn och medicin, japp,
ni läser rätt - njuter! Har varit lite krispigt skön i skallen, tänkt tankarna mycket längre ut
även om jag verkligen inte uträttat några storverk OCH sovit, sovit som en tok!

Själva tiden på sjukan går väl under kapitlet - Dagar jag kastat bort, eftersom att jag inte
lyckades prestera det enda som begärdes, ett par, tre stycken stora krampanfall, men
jag kan åtminstone stoltsera med bedriften, jag vågade göra det igen!

I min värld, om det nu vore så enkelt att jag var kapten på min egen skuta, så är nästa
steg att fundera mer kring möjligheten att hantera de kognitiva problemen som följer med
min medicinering. Är mer motiverad att testa ev. kemisk lindring, dvs ännu en sorts tabletter,
för att nå så bra "tänk" som möjligt och ändå klara av allt det där som triggar mina anfall.
(omvärlden för att göra det hela enklare)

Det här är inget klubbat beslut, diskussionen har väckts av både neurolog och psykiater,
jag är ju min vana trogen och VÄGRAR allt som innebär mer kemikalier som snurrar runt i
systemet men öppnar som sagt var upp för alla möjliga alternativ igen. Även om min käre
neurolog klämde ur sig att jag kanske skulle vara utan medicin känns det inte alls så lockande,
behövde nämligen bara gå in på affären efter sjukhusvistelsen för att få beviset, min epilepsi
har INTE läkt ut ....

Nu befinner jag mig uppe i Lappmarken, behövde bara sätta mig ute på min altan därhemma
för att konstatera att nej, stan är inget vidare alternativ just nu. Särskilt inte med alla eviga
vägarbeten som pågår kring hemmet... Tänk er att ni befinner er i en plåtburk där alla ljud
förstärks, ungefär så "mår" jag just nu. Annars helt ok.