litentanta

Jag hade ju lite otur för några veckor sedan. Klev av bussen på en inte alltför vanlig hållplats, skulle shoppa lite före den måndagens problemlösartimme hos min prattanta. Strosade i sakta mak cykelbanan fram när jag märket att någon börjar passera mig på min högra sida.

Nåt som ju dragit igång mycket efter avbrottet m min medicin på sjukhuset är min PTSD. Trots dagsljus är jag livrädd om någon verkar närma sig bakifrån, en ryggmärgsreaktion som jag har noll kontroll över. I mörker däremot är allt skrämmande, på riktigt amerikanskt skräckfilmsmanér...

Knepigt när jag ju är ganska så tuff ändå, men logik och sk sunt förnuft ges inget utrymme när hjärnan bara exploderar av panik, skräck och minnen.

Men åter till killen i dagsljuset. Han gick nämligen med en pistol i höger hand!! Jag såg till att ha koll på var han tog vägen innan jag larmade polisen, självklart, för det finns inte en chans att jag INTE skulle agera men reaktionen kom senare... Jag hade en enorm tur som ju var på väg dit jag var för annars hade jag klappat ihop bland folk..,

Även om jag senare kunde läsa att det " bara" handlade om en pistolattrapp, idioten var nämligen på väg till någon filminspelning på en av gymnasieskolarna här i Umeå, så kan man inte glida omkring med den i näven!! Jag ramlade tillbaka i några mycket obehagliga situationer och det här blandat m det andra, medicinerna har krympt mitt livsutrymme enormt.

T.o.m enkla saker som vårt vägbygge kan trigga igång något. Vår knäppa grannkärring ovanpå som är specialist på att banka i golvet närhelst hon anser att vi stör kan skrämma skiten ur mig. Hudlös är bara förnamnet.

Sökte faktiskt hjälp i fredags. Konstaterade att det här med att leva under TOTAL anspänning blev för mycket men det var första och definitivt SISTA gången. Trots att bästa prattantan noterat i journalen hur läget var så ansåg akutläkaren, psyk, att det var helt totalt omöjligt att jag nånsin skulle vänta mig nån "benzo"....

Att jag de facto hade avbrutit en 8 årig behandling med antiepileptika, satt in den igen efter 8 dagars uppehåll var inget de ansåg vara något särskilt, tyckte iofs att jag skulle sätta mig och jaga på en neurojour eftersom att de skriver ut medicinen??? Jag är långtifrån den enda neuropatienten som mår otroligt dåligt vid pjollrande med vår antiepileptika, kanske psyk skulle ha vågat sig på att läsa lite av biverkningarna, det händer ju nämligen att patienter tom väljer att ta sitt liv.. PTSD och suicidala tendenser signalerar ju hur KRAFTIGT medicinen slår till.

Undrar hur många dagar jag har tappat på allt det här, skulle jag räkna ihop alla under de sista 8 åren skulle jag nog bara villa grina, men bitter ska jag ändå inte säga att jag är. Bara otroligt trött på att det aldrig kan få bli lite lugnare.