litentanta

Just precis nu så är jag väldigt nöjd med mina få vänner
jag fortfarande har kvar, och lita på mig, de är inte så
många efter alla år, men ändå, jag trivs i omgångar så
bra med de att jag nästan blir lite förvånad!


Jag har en svamlig särbo, en kille som man kan prata med
nästan allt om, utom kanske de där mest privata sakerna,
jag är nämligen ypperligt privat....
(ingen har med mig att göra!)


Jag satt just ute i solen och bubblade på med en tjej som jag
tror, nu spökar mitt minne igen, jag lärde känna på en tidigare
arbetsplats. Vi är otroligt olika, hon är iofs också en sån där
"parasit" som jag tenderar till att kalla oss långtidssjukskrivna.


Hon är kristen, aktivit kristen, analyserande, funderande, ofta
rent svamlande men det är så människor ska vara för att jag
ska känna mig hemma och trots att vi står så långt ifrån varandra
på nästan alla sätt och vis kan samtalen vara helt härliga!


Det som känns viktigast i dag, förutom att hon helt och fullt
ratade min dröm om en affär/mack på Sanday, var just
slutknorren, - Vad är normalt?


Jag måste vara den mest fantasilösa varelsen som finns här
ute i bloggvärlden, normalt, normen, vad jag själv vill är
alltså att JOBBA!


- Ok, vad vill du göra av det då? frågar hon


-Jag vill inte köpa ett hus, ingen bil, inga kläder
egentligen inga saker alls utan bara kunna köpa
mig färska räkor en fredagskväll, om jag nu vill det!


Jag har drömt om en vecka på Selma Lagerlöf Spa, tänkt att det vore
väl det ultimata sättet att belöna sig själv, men herregud, inte ens om
jag tjänade mina egna slantar så skulle jag nog kasta ut 3825;- per
person för att vara där.... Det känns bara helt jädra onödigt!


Normal det vore väl att vara "frisk", fast jag ju egentligen inte ens
är sjuk, epilepsi är ju faktiskt mer ett symptom än en sjukdom, och
att önska sig en hel kropp igen är kanske lite övermaga ändå?


Bara för att jag hann med att slita lite för hårt med den tidigare än
mina jämnåriga innebär ju inte att de nu inte kommit ikapp mig,
eller hur?


Normal vore full tillgång till min hjärna, fullt tänk och inga snubbliga
ord eller svamliga meningar. Kanske ett bättre arbete, eller som det
verkar bli åtminstone ett arbete? Mina värderingar och åsikter är jag
nöjd med, de är fullt rätt "normala", åtminstone tycker ju jag det!


Väck med gnäll och självömkan, in med ett par ton till
empati och handlingskraft, aktivt agiterande för ett bättre
Sverige med gamla tiders paroller, som den här:

SOLIDARITET!

(känner ni ens igen ordet?)

Men ingen villa, volvo och vovve,
där är inte lyckan, där är inte normaliteten
för mig utan öppna sinnen, ödmjukhet och
mod,
det är ivf min "dröm-normalitet"


Hur tänker DU?


(förresten, min alldeles egna prattanta har
den apselut bästa definitionen av vad att
vara normal är!

Utifrån mina erfarenheter är jag helt normal!)


Sug på den ni ;-)