litentanta

Nu har jag suttit och garvat på en kanske inte lika väntat rolig sida,
men ändå, jag tror på att man ska kunna skratta åt sina svagheter
likväl som gråta och ojja sig över dem....

Kvällens humorhörna var ett epilepsiforum, kan inte berätta vidare
vad som sägs, vi är ju schyssta med varandra och det är ju de facto
ett stödforum, men det är härligt att se vilka vansinnigheter man kan
pyssla med i samband med anfall!

En nackdel med just Grand Mals är ju just att man blir medvetslös,
alltså har man ju en smärre minnesförlust... både nån timme innan,
inte alltid men ofta är det mest som en gröt just före, och sen efter...
Ja då är man inte mest klar i knoppen heller!

Dottern har ju fått nån släng av sleven, sånt som kanske är lite kul
såhär i efterhand men som jag VET inte alls var roligt just då, svårt
när man inte vet om det och inte alls förstår varifrån alla elakhet
kommer....

Varningstecken hos mig kan vara så sjuka saker som att jag börjar
vifta runt m snusdosan, kanske letar jag den, om och om igen fast
jag just tagit mig en snus och rent logiskt borde veta var den är...hmm
Jakt på Pepsi ingår också i förkänningarna... Alla mina svagheter
kommer alltså fram, mina laster är det sista som lämnar mig kan man
helt enkelt summera det hela ;-)

Numer är jag stabil, inte illa efter några röriga år, och jag hanterar
förkänningarna riktigt bra, kan stanna upp, försöka andas lite mer
... sansat eller hur jag nu ska säga, och som det verkar så är det en
sak som fungerar, kombinationen av att stanna upp, andas och...ja
egentligen lägga sig ned men det är ju inget alternativ för mig utan
det har nog blivit ett eller annat grötigt blogginlägg med tiden haha!

Fick ivf en påminnelse av särbot om mitt sista stora anfall, i vår är
det hela 4 år sedan?! Tänk vad tiden går, jag hade förvarnat om att
jag blir ELAK, ELAK med än större bokstäver, så han var såååå rar
och söt med mig när jag vaknade upp på golvet att jag bara kom av
mig helt enkelt...

Jag klappade honom på kinden? Moi, den högexplosiva tokan?! haha!

Inte direkt som ambulanspersonalen brukar vara däremot, de är mest
ute efter att kolla om man är "tillbaka".... DÅ blir jag jädrigt irriterad,
ber väl om ursäkt kanske fast jag inte alls har nån kontroll över det hela..
Jag vaknar upp, totalt väck, tänk er en väldigt kraftig narkos som ni
vaknar ur ....

väck, vimsig och med mord i blicken, bett i käften så har ni en liten bild
av hur en litentanta kan vara ;-)

Lite rädd är jag dock över möjligheten att krampa fullt på jobbet,
man har inte direkt nåt eget utrymme där och... ja, värsta scenariot
är väl kassan eller mitt på golvet mitt i julhandeln...

Hur skulle ni som kund reagera om nån av butikspersonalen började
krampa, föll pladask och .... hårda golv lovar nästan blodvite ?