- Kan detta vara möjligt?

Jag har brottats med min diagnos, min epiga, hyfsat kontrollerade och inte alls livsavgörande diagnos Epilepsi sen dag ett, jag som är, eller kanske var?, en kontrollmänniska utan dess like.... I mångt och mycket upplevde nog hela min familj, ska inte tala för morsan nu, men med familj menar jag migsjälv och dottern, det mer som ett straff.

Såhär i efterhand ser jag ju mer och mer klart att jag kanske var den som drabbades minst, samtidigt som jag ju ändock var den som de facto drabbades rent fysiskt, men om vi skulle enas om en beskrivning av de första åren så hamnar vi nånstans mellan pest och kolera, eller ett rent helvet....

Dottern fick en ansvarsbörda som var overkligt stor, jag vet ju själv med en sjuk pappa under hela min uppväxt, att man som anhörig ibland får dra det tyngsta lasset, även om man som dottern, och jag under de första ensamma åren med min pappa, bara är drygt tio år...

Numer har saker och ting stabiliserats, jag tror att dottern kunnat slappna av, jag hoppas att hon kan det?, och faktiskt fått tillbaka sin egentid både som dotter och flickvän, och tonåring i dagens ganska tuffa samhälle. Jag lyckades hitta av en räddande ängel under mina år uppe i Lappland, mot alla odds fanns där en enormt kunnig psykolog/psykoterapeut och gud vet vad mer hon kan, som steg för steg ledde mig bort från kampen mot epilepsin och tillbaka till lusten att våga, att drömma, att faktiskt se på mig själv som nåt annat än en epileptisk, trasig människa till en kanske återigen blomstrande litentanta!

Dessvärre tappade jag bort henne när jag flyttade till den stora staden, även om hon faktiskt tjänstgör här också ibland, men ja, ni som härjar och slåss inom vården vet ju att det väldigt sällan är de enkla och logiska lösningarna som används utan det ska börjas om på nytt, tyvärr inte.

Vissa saker, och kanske vissa personer?, är inte så lättomplacerade i livet utan en bra relation, även om det handlade om sk professionel vägledning med samtal som redskap (en formulering som Google så praktiskt tog fram åt mig!) så kan man också bygga upp en form av trygghet och därigenom kunna knyta upp vissa knutar sååå mycket enklare.

Nu kommer det härliga och helt underbara, jag valde att på vinst eller förlust söka mig mot psykoterapienheten här i stan, kanske krigar mot lite andra demoner med värk och sånt, också. Ingen lovade någonting, snarare sa motsatsen, jag kunde inte ens hoppas på att få tillbaka min ängel, men jag sökte ändå. Kanske finns det nån annan som kan hjälpa till och bolla klart tankarna i min skalle?

JAG FICK TILLBAKA HENNE!!!!!!!!! Det här är lika stort som att vinna en miljonvinst, det är mycket större än att få nån fjantig Volvo på Bingolotto eller bli bjuden på nån skrytresa till Dubai, det här är möjligheten till den där slutgiltiga acceptansen av vem jag är, VAD jag är oavsett krämpor och skit, och just nu är jag så fjantigt lycklig att jag grinar..... Ni som känner mig förstår att det är stora grejor då, eller hur?

Tror faktiskt att turen kan vända, att man kan få den där chansen i livet, att ok för att man får må apa över att man är trasig och trött och segdum i skallen jämt, men jag kan få lära mig knepen att acceptera, inte bara resignera som jag ändock lärt mig under sista året, utan faktiskt kunna se bortanför de begränsningarna kroppen tydligen bestämt sig för att sätta!


Halleluja, ja, banne mig, även om jag inte är kristen så HALLELUJAH!



1 kommentarer
Postat av: Svägerska

Men vilken tur du har! Men det känns som om jag har tappat min favvosvägerska, kommer jag att få tillbaka henne nån gång? Till jul kanske?

2009-11-18 @ 13:31:07

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:


besöksräknare
RSS 2.0


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...