litentanta

Dagen har varit full av olika intryck, lindrigt sagt, och jag kan bara såhär i efterhand summera det hela med att jag nog inte gillar den jag blir i "kriser".... Jag är cool, kanske man skulle vara ärligare om man skrev kall? Jag klassar mig som empatiskt, kanske patetisk är ordet som borde finnas där istället? Jag vet inte riktigt vad jag ska säga och kan säga att vissa bilder, och tankar, kommer att vara svårare än andra att lämna bakom sig...

Vännen hade ont, väldigt jätte, oerhört mycket ont när hon kom upp efter sin operation... Vad ska jag säga? En klen tröst mitt i allt är att hon redan har glömt bort en hel massa från den första timmen, tror att det är kroppen/hjärnans sätt att hantera det på för skulle man ha de där mest vidriga minnena levande inom sig så skulle livet bli vanvettigt mycket jobbigare...

Vi får tacka sjukvården, ja, den utskällda svenska vården, för att dem gör sitt bästa och faktiskt har både förmågan och medlen för att åtminstone dämpa det värsta av smärtorna och jag har ju alltid känt mig tillfreds med personalen så jag själv, jag är ju trygg... Men det är ju iofs mindre viktigt när man inte är patienten, eller hur?

Ivf verkar hennes operation ha gått bra, det onda läker ju tillslut bort och nu är det ju 5 år tills nästa byte av dosan. Önskar henne lugna år, mindre antal "igångstartningar" av defibrillatorn förstås och en underbar sommar utan så jädra mycket mygg och knott!

Själv ska jag grotta ner mig i nätet tror jag, eller spela spel, eller rulla ner i ett kokhett bad, eller ... ja, nåt kommer jag alltid på, men att skriva här är nog inte den bästa ideén för kvällen!

Lev o må!