litentanta

 

Är egentligen ganska konstigt det där med att leva, och att ha levt. Saker blir både

enklare och samtidigt djävulskt mycket krångligare när man inte riktigt hänger med

i minnet, när nuet liksom inte räcker så länge och det förflutna redan försvunnit

långt bort..

 

(nu skriver jag bara för mig själv, orkar inte backa i min avsomnade blogg för att kolla

huruvida jag tjatat mig blodig om sånt här redan eller om jag är inne på några nya

tankegångar.. det får liksom spela noll och ingen roll)

 

Jag fortsätter att befinna mig i mitt kortvariga nu, hinner njuta av saker och ting när

skräcken liksom pausats. Mörkret skrämmer inte. Vissa människor från det förflutna

spökar fortfarande och kommer säkert alltid att göra det men jag har mina knep för att

hålla dom "utanför" mitt liv numer och ibland fungerar så enkla saker som en stängd 

dörr fenomenalt bra. Har inga farliga män i skuggorna längre. Är sååå länge sen mina

gamla kära epilepsi-hallucinationer tittade in också, nästan så jag kan sakna de där

två ambulansmännen och fjortisgrannen ibland, men självklart är det skönt att vara

klar med det kapitlet i min hjärna.

 

Steg för steg öppnas världen upp för mig. Under den här härliga perioden passar

jag på att smaka på känslan av att återigen vara oövervinnelig, sådär som jag

inbillade mig att jag faktiskt var under en hel massa år. Det stämde ju långt ifrån,

jag har ju betalat för det också, men känslan av att jag KAN är härlig.