Som texten lyder nedan...

 
 
Är egentligen ganska konstigt det där med att leva, och att ha levt. Saker blir både
enklare och samtidigt djävulskt mycket krångligare när man inte riktigt hänger med
i minnet, när nuet liksom inte räcker så länge och det förflutna redan försvunnit
långt bort..
 
(nu skriver jag bara för mig själv, orkar inte backa i min avsomnade blogg för att kolla
huruvida jag tjatat mig blodig om sånt här redan eller om jag är inne på några nya
tankegångar.. det får liksom spela noll och ingen roll)
 
Jag fortsätter att befinna mig i mitt kortvariga nu, hinner njuta av saker och ting när
skräcken liksom pausats. Mörkret skrämmer inte. Vissa människor från det förflutna
spökar fortfarande och kommer säkert alltid att göra det men jag har mina knep för att
hålla dom "utanför" mitt liv numer och ibland fungerar så enkla saker som en stängd 
dörr fenomenalt bra. Har inga farliga män i skuggorna längre. Är sååå länge sen mina
gamla kära epilepsi-hallucinationer tittade in också, nästan så jag kan sakna de där
två ambulansmännen och fjortisgrannen ibland, men självklart är det skönt att vara
klar med det kapitlet i min hjärna.
 
Steg för steg öppnas världen upp för mig. Under den här härliga perioden passar
jag på att smaka på känslan av att återigen vara oövervinnelig, sådär som jag
inbillade mig att jag faktiskt var under en hel massa år. Det stämde ju långt ifrån,
jag har ju betalat för det också, men känslan av att jag KAN är härlig. 
 
Förresten, det kan t.om vara så att jag inte kom till världen för att vara den där
sämsta varelsen som funnits, kanske var jag lika oskyldig och "älskansvärd"
som alla andra småbäsar? Stora grejer det, att fundera kring en möjlighet att
man är värd något TROTS den man är.... Det händer saker, tänk vad en 
fungerande hjärna är bra att ha när man går i terapi :)
 
 
 
 
 
 

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: