litentanta

Fortsätter att masa mig fram i en väldigt maklig takt. Nu vet jag att blodtrycket har lugnat sig,

pulsen mer som den ska vara . Bra saker. Jag märker att jag lägger på mig vikt, börjar vara ett

par tre, fyra kg redan vilket inte alls är ok samtidigt som jag inser att jag inte har någon ork öht...

Måste ta tag i det hela! (snart...)

Har fått ny strategi att möta upp mina mardrömmar med, en sån där fjantigt enkel sak som

bara min prattanta kan klämma ur sig, och när jag väl gör ett försök att faktiskt prova hennes

råd, ja då fungerar det. Att smita undan mardrömmarna helt är nog inte rimligt, vissa saker

får man dras med, men att kunna lämna drömmarna när man väl vaknat är en stor skillnad istället

för att släpa omkring på obehagskänslan i timmar innan skallen klarnat.

Numer (de två gånger jag har provat ivf....) så studsar jag inte rätt upp ur sängen,

jag ligger kvar, klämmer ihop händerna så hårt jag bara kan och kanske nyper jag

till lite extra med ev naglar.... Smärta, spänning, avledning - lite som det där, "Nyp mig

i armen så jag vet att jag inte drömmer" alltså, verkar kunna hjälpa mig en hel del.

Nyaste pillren är fortsatt lovande, förutom viktökningen då, men jag ska ta tag i det också

nu när lugnet verkar ha lagt sig över casa de Litentanta. Minnet fortsatt värdelöst, förutom

några skräckslagna minnesfrekvenser som ploppade upp som gubben ur lådan. Ni som hela

tiden lever med då och nu med er anar inte hur rädd man kan vara när "dåtiden" ligger som

höljt i dimma, vad kommer att dyka upp och varför??

I framtiden ska jag aktivera mig mer, nu bjuder jag mig på en väl värd återhämtningsfas,

det har varit alldeles för mycket alldeles för länge och att bara vara i nuet räcker fullt och gott

till för nu. Fortsätter att kura inne åtminstone tills våren behagar visa sig häruppe, kanske

blommar jag ut när knopparna börjar brista igen, kanske lurar ljuset igång min ork och lust

igen, men som sagt. Kurar inne tills det känns ok. Min tur att vara snäll mot mig själv.