Gott nytt år och omstart?
Blev lite floppigt avslut av 2018 och en tämligen VÄRDELÖS start av
2019 men så kan det ju vara. För att göra en lång historia kort,
jag lyckades bli sjuk till julen, var med och firade, en helt supermysig
julafton hade vi, och smet iväg till särbot sedan.
Sjuk.
Valde alltså att åka bortom all sans och vett, eller ivf alldeles för långt från
sjukvård att det bara var korkat och väl där bar det iväg lindrigt sagt.
En massa bilåkande, lite intravenös antibiotika och en massa piller att
peta i sig hemma. Nekade, givetvis att åka till sjukhuset utan skulle fixa
det själv vilket resulterade i många, många tårar och mycket smärta. Om
jag ska vara ärlig så låg det på paniknivå så vi hamnade på vägen igen,
akuten på NUS var slutmålet där dottern höll mig sällskap medans jag
nekade undersökning, men godtog ivf kontraströntgen av skallen, och
vips blev jag inlagd.
På självaste nyårsafton minsann. Minns aldrig att jag varit såhär sjuk
nångång förut, smärtan i hals, nacke och huvud var brutal så det var
knappt att morfinet hjälpte. 5 dagar med intravenösa antibiotikum, 2
sorter, och sen äntligen hemfärd. Tydligen var min sänka uppe i 376
när vi kom till akuten och tydligen var det funderingar kring sepsis och
hallelujah amen för att inget hittades i blodet! Det räckte liksom till som
det var ändå....
Idag tog jag mina sista tabletter, fortsätter med smärtstillande vid behov,
huvudet är inte helt ok än men återigen, sååå tacksam över att min
epilepsi hållit sig totalt borta under de här veckorna. Min kropp/knopp
är bra på det sättet, en krämpa i taget. Fortsätter med "salttjosan"
i fyra dagar till och sen är jag helt pillerfri är tanken.
Snälla, håll tummarna för mig nu för som grädde på moset hände allt
det här precis under samma tid som morsan blev inlagd förra året, och
hon avled ju 22 januari. Jag sitter kvar här. Ingen cancer, bara en helt
horribel infektion. Inte förräns såhär i efterhand jag förstår hur otroligt
rädd jag faktiskt varit. Skulle jag också försvinna?
Livet är flyktigt, försök värna om det så gott ni kan,
njut så mycket ni orkar och ta er igenom det andra
som känns lite tyngre.