litentanta

 

Funderar på att försöka börja blogga igen, måste liksom knyta ihop livet lite bättre. 

Hade ju några underbara månader, försöker verkligen komma ihåg dessa och

suga en gnutta på karamellen, det kan vara så mycket bättre än såhär.

 

Mitt problem verkar numer vara epilepsin, det rent tekniska strulet i skallen som

blir när jag måste höja medicinerna, och sänka, och vips måste de höjas igen.

Sånt trollar till det mesta för mig. Jag VILL vara klar, rapp och närvarande! Jag

 kan vara en toppenmormor, jag VILL vara det och allt jag försöker med är ju

ärligt talat en del av kampen för att nå dit igen.

 

Har precis börjat sänka medicinen igen, har fått sänka min underbara älskade

upp-boostande medicin också då jag misstänker att den strular massor..

Om jag ska vara positiv så mår jag hyfsat nu, peppar peppar, fast samtidigt så

måste jag vara realist och konstatera att det redan är på väg åt h-vete igen.

Hann jag ha en, två bra veckor kanske?? Anser att jag får vara aningens bitter

och besviken ändå. Nå ja, det är dagsläget..... svajjigt.

 

Testkör ju min nya terapeut nu, låter krasst men det är ju lite så ändå. 

Hon är kunnig, engagerad, väcker många funderingar och rör om i grytan,

sånt som de ju får betalt för. Sista besöket blev dock svårt, såhär i efterhand,

då hon la till ännu en (o nu dog hjärnan.... ) Hon sa helt enkelt att det kunde

vara så att min pappa faktiskt VALDE att dö när jag inte var där.

 

För en person som genom uppväxt, fostran och livserfarenheter har sett som

det absolut viktigaste någonsin - att finnas där för andra, min pappa var vädigt

sjuk hela min uppväxt, blir en sån tanke helt katastrofal. Helt världsomvälvande, 

helt jävla hysteriskt skrämmande. Är det helt enkelt så att alla jag suttit

med i stunder av kris, i stunder av livets avslut, i grymt utsatta lägen 

egentligen bara velat slippa mig?