Ett litet livstecken, eller två :)
Allra finaste och inte längre allra minstaste barnbarnet fångat under de få
sekunder han står ut att sitta ned i sin fåtölj framför barntvn! Han är inte
riktigt den där killen som sitter på rumpan och tittar på utan mer full fart
på alla sätt och vis!
Dvs helt underbar!
Vad jag pysslar med nuförtiden då? Njae. Förutom en massa kvalitetstid med barnbarnet
så står det väl hyfsat stilla här hemma. Jobbar på hos prattantan, undviker sura granntantan
så långt det bara går och ja, ibland borstar jag ju tänderna också. Den här gången iförd dotras
mössa, ett plagg som inte brukar passa mig, mössan alltså, men banne mig om jag inte kan
tassa ut i vinterkylan (när den väl anländer) välklädd även om skallen om jag bara har nåt av
mina glasögonpar på.
Bryter liksom av bananlooken eller ser jag bara genom än softare filter än vad som syns
för er andra? Behåller jag tandborsten i truten och gapar lite sådär är det ju helt ok. Haha!
Inte. Men ändå. Vi får se.
Ville också lämna en länk till en jättefin och läsvärd blogg om man är lite nyfiken
på det här med komplex PTSD eller dissociativa störningar. Jag har ju personligen
aldrig varit inlagd inom psykiatrin, är kanske en väldigt frisk "sjuk" person, men som
sagt, är ni intresserade av hur traumatiserade personer fungerar, och ibland inte alls
fungerar: