Vad händer i livet?
Orkar inte vara rädd för eventuell bevakning på nätet, vet ju redan att den existerar och kan
väl inte helt sluta tänka högt bara för att NI skulle "råka" titta in. Kan inte fortsätta vara så jädra
feg, måste styra mitt eget skepp!
Är dock en usel dag att börja skriva igen, har haft några jobbiga dagar med anfall och knepiga
skakningar, trött inifrån och ut på nåt mysko sätt, men några rader ska jag väl kunna få ihop...
Just nu står jag inför ett stort steg i livet, för mig mest ett STORT steg bakåt men kanske är det
just tvärtom, kanske kan det här att backa verkligen vara det som hjälper mig framåt? Är sjuk-
skriven, igen, eller fortfarande om man vill kalla det så. Mina två utförsäkringar har inte tagit mig
framåt rehabmässigt, jag har inte bytt arbete eftersom att det ju de facto verkar vara knepigt att
hitta nåt arbete som ska passa min "sviktande hälsa".
Förstår det provokativa i att börja fundera i de banor som sjukvården redan gör om mig,
enda sättet att nå optimal hälsa, och nu talar vi inte alls om att bli frisk eftersom att
diagnoser som epilepsi och komplex PTSD inte lagas eller läker ut, utan lärs att leva
med, innebär att man faktiskt ger sig. Att man faktiskt inte har något mer att tillföra i
arbetslivet oavsett hur mycket arbetsmyra man var en gång i tiden.
Nu ska det tydligen omprioriteras, och kanske kan man läsa mellan raderna att jag inte
riktigt förlikat mig med det hela än, nu ska jag fokusera på vad som gör att jag själv
mår bra och genom det kanske lyckas att nå någon vettig sort av livskvalité.
Där står jag just nu. Läkarintyg på gång, samtal med försäkringskassan genomförda.
Alla verkar vara eniga och nu väntar bara kampen, eller åtminstone försöket att få bli
sjukpensionerad. Men det här är så långt ifrån okomplicerat det bara kan bli, det här
är allt annat än vem och framför allt VAD jag är, och jag tror faktiskt att ev krigande
och kämpande blir det lindrigaste i hela historien.
Så. Där står jag alltså nu.
Sen finns det bra saker i livet, förstås! Jag är numer mormor! Bara en sån sak va?
Oavsett hur värdelös jag har varit under de här sista 10-12 åren så fortsätter livet
och numer finns det både en svärson och en liten sonson här.
Livet går vidare, jag ska också följa med på den resan fast i en kanske lite mer
anpassad version, en som är lagom för min skalle helt enkelt. Ser fram emot den.
Om allt går som det ska, trots att det känns för jävligt.
Avslutar med ett citat av Hanne Kjöller, från hennes senaste mästerverk....
"Ohälsa ses som en fråga om frisk eller sjuk, svart eller vitt, antingen eller. Och inte, som det för de flesta av oss är, en fråga om förhållningssätt, acceptans och en förmåga att uthärda obehag."
Antar att jag har usel förmåga att uthärda obehag enligt henne, att jag då ändrar mitt
förhållningssätt lär inte hjälpa eftersom acceptansen i mitt fall betyder att helt enkelt
sluta kämpa. Att försöka värna om sig själv.