Verkligheten inte någon dans på rosor...
Jag hade verkligen inte en smärtfri utförsäkring förra gången, saker hände och livet tuffade på i full fart trots att "min värld" rasade samman....
Nu är det inte många dagar kvar till mitt möte m Af och fk och trots att jag har den enorma turen att ha en underbar prattanta, som följer med, så känns det som att slutet närmar sig... Sen min PTSD rusade igång förra hösten har jag liksom dränerats på kraft och ork, jag vill bara stanna inne, i "säkerhet" helt enkelt..
Älskade dottern har kommit hem igen, nångång i augusti anlände ett litet barnbarn, och en svärson också. Massor av lycka men med min urusla form kan jag inte låta bli att vara orolig för hur jag kommer att orka/klara av att vara en bra morsa och än bättre mormor... Det krävs ett smärre underverk och utförsäkringen kommer definitivt inte öka förutsättningarna.
Enligt både prattantan och den faktiskt riktigt bra psykiatern verkar jag hamna i gruppen av patienter som verkligen riskerar allvarlig försämring om jag måste ut och arbetsprövas, testas just nu.... En jävla käftsmäll känns det som samtidigt som jag ju redan rasar ner, känns som att jag kommer att ses på som en arbetsvägrande kärring helt enkelt TROTS att det enda jag vill komma tillbaka ut på arbetsmarknaden.......
Bittra och otroligt sorgsna dagar just nu, måste SKÄRPA mig men min hjärna arbetar inte alls med mig utan kollrar istället helt bort mitt gamla sunda förnuft och det är liksom bara att åka med oavsett om jag vill eller inte. Jag kan inte styra, jag puttar väck folk för att minimera belastningen och hatar ....,, Jävla skit