litentanta

 

 

Idag har jag uträttat ett par smärre underverk. Jag har helt frivilligt gått till tandläkaren, 

en sån där "specialare" som klarar av tanter som jag. Jag satte mig INTE i tandläkar-

stolen, vilket kanske inte verkar särskilt smart gjort, men det var det, eftersom att jag

alldeles själv sa NEJ. Stora grejer vi talar om här, att faktiskt ta kommandot över en ur-

äcklig situation som också bara skulle handla om ett samtal första mötet. Alltså fanns

där ingen vettig anledning för mig att sätta mig i tortyrredskapet, pratar precis lika bra

från "mamma"-stolen nämligen.

 

Sen slarvade jag mig igenom nån sorts berättelse om tidigare upplevelser, fast trots

mina två Stesolid var jag så uppe i varv att hon nog knappast förstod ett dugg av min

berättelse, men jag försökte ivf förklara utan att förklara för mycket. Också det en stor

grej, man behöver nämligen inte dra igenom allt som hänt i livet, man kan framstå som

trovärdig bara genom att beskriva problematiken som finns, och solklart syntes....

 

Sen fick jag "fin-röntgen", inget som stoppades in i munnen utan bara lite tjusiga maskiner

som snurrade runt min arma skalle. Det blev omtagningar, funkade bra det också, och sen

var jag klar för dagen. Med bokad tid för titt INUTI munnen redan på fredag.... Men vet ni

vad, det känns ok, att det blir redan i övermorgon alltså, för har man tatt fan i båten lär

man väl ro honom i land kanske?

 

Summa summarum, än så länge ivf, är ett nästan löfte om narkos under själva behandlingen,

kombinationen PTSD och epilepsi "hjälper" mig att få slippa lite, det finns faktiskt ingen

mening med att plåga sig själv mer än nödvändigt, säger prattantan ivf och hon, hon är ju

Det här kommer att kosta skjortan, men såpass mycket förstår jag att 

vissa saker kan man bara gömma sig undan från så länge. Nu tar jag

tag i det här, med mediciner till hjälp och ett uttalat löfte om att jobba med

själva tandvårdsrädslan efteråt. Alltså slipper jag inte besöken men då

med så mycket helare tänder vilket kommer att göra all skillnad. Nog för

att jag vet att jag kommer att lipa, vara livrädd och plågas som bara den,

men då får kliniken verkligen leva upp till sin specialistnivå.

 

Så idag är jag stolt, firade med två kantarellmackor och en 6-7 vändor på dass,

det skiter jag i, haha, för jag har ivf en våg jag sitter och garvar åt under tiden.

Finns inte alltid, men ofta, nåt gott med eländet!

 

Over and out!