litentanta

Dagarna går och nu har hösten redan kommit över oss. Har ingen vettig ursäkt för att inte

vara utomhus mer än jag är, ja, annat än den att det faktiskt är ganska så otroligt tråkigt

att trampa omkring själv. Fast när jag väl är ute så trivs jag bra, musik i öronen, några

mer eller mindre taffliga försök att fotografera och alltid en anledning till att jag är ute.

Ni vet, planlöst promenerade utan mål känns liksom lite... onödigt kanske? Jag har hämtat

ut medicin, så, en anledning. Och är man redan ute så är det ju ypperligt att ta svängen om

affären också, perfekt! Pepsi-bruk på min nivå, ligger väl antagligen gränsfall missbruk, har

några fördelar. Man får liksom lite träning på köpet ;) Många liter jag har kånkat hem genom

åren.....

Annars så handlar livet mest om en jädra massa väntan här hemma.

Väntan och en massa läsande. Allt för att försöka att inte stressa ihjäl mig

över allt som händer, och inte händer.

Ingen läkartid ännu, slut sjukpenning 1 oktober.

Ingen inläggningstid på neurologen heller.

Måste ju erkänna att jag också "väntar" på

att ligga där och vänta på anfall också...

OCH väntan på besked om det går att laga mig.

Det är väl ungefär vad som händer i mitt liv just nu.

Men som jag envist hävdar, jag är inte deprimerad,

bara frustrerad över att man inte kan få tillbaka

kontrollen över sitt liv nångång.

Så ärligt talat. Kanske det är där allt jobbigt finns just nu?

Allt annat är ju bara "värdsliga" problem. Sånt som man

faktiskt överlever, jag kan faktiskt spotta i nävarna en

gång till och starta om?

Men herregud vännen,

kan inte förklara varför det blev såhär,

kanske är bra att vi inte har någon kontakt

just nu för jag är banne mig inget bra stöd.

Jag är bara så ledsen.