litentanta

En gång för väldigt länge sedan, tror att vi talar om en 13 år ungefär, så fanns där

en snart 30-årig tjej som tyckte mycket om att arbeta. Jag älskade högt tempo, att

vi jobbade i sanslösa vinklar och +8-gradig kyla spelade liksom ingen roll för håller

man bara farten uppe så får man värmen inifrån.

Att man skulle träna utöver sina 40 + timmar i veckan var en utopi, jag var ju ensam-

stående med barn och det finns en gräns för hur många timmar man kan tillbringa

utanför hemmet trots allt. Och jag jobbade ju hårt, sånt ger väl muskler också?

Dessvärre så gick det fel, jag fick ont, mycket ont och blev helt enkelt sjukskriven

av en anledning som jag egentligen inte alls förstod. Det var något med en axel

påstod sjukgymnasten på företaget... inte hade jag upptäckt det, inte direkt.

Tiden gick och jag fick mer och mer ont, värktabletter blev nödvändiga trots att jag

ju inte längre tillbringade dagarna med att lyfta mejeriprodukter utan var mer eller

mindre tvångsförvisad till hemmet. Till slut hittades "problemet", jag hade slitit till

mig ett diskbråck i nacken. Hade varken muskulaturen eller förutsättningarna att

slita så hårt, även om skallen älskade arbetet.

Att jag blev deprimerad var ju självklart, arbetsnarkomaner kan inte bara ställas

på paus, men så var läget, jag kunde inte alls göra något för smärtan var så total

att jag mestadels låg placerad i sängen. Onyttig, onödig, kostsam för samhället.

Så nu knaprades det antidepp och värkmedicin, antiinflammatoriska medel var

utsatta, jag hade ju ett "fel" så lindring var lösningen, för stunden.

Separation, en tråkig historia med hus, skulder, en jädra stress och en ordentlig

sväng av Mycoplasma skickade mig till botten - tittut sa epilepsin. Här har det

laborerats friskt måste jag säga, är ju inne på min 9:e sort numer och är fortfarande

hemma. Depressionen är ett minne blott, efter att ha provat 3 olika antidepp, men

som i ärlighetens namn inte har ett dyft med frånvaron av dåligmående att göra.

Det har liksom korrigerats av sig själv, och av tonvis med prat hos terapeut. När man

snurrar runt med mediciner så reagerar vi alla olika, jag ramlar ofta platt ner på

botten. Mediciner som riktas mot hjärnan påverkar hjärnan. PUNKT. Har några rena

skräckexempel där jag stått på 3 olika antiepileptika samtidigt, och mina obligatoriska

sömntabletter, 2 sorter, och antidepressiv medicin. OCH mått som allra sämst någonsin

i hela mitt liv.

Känns lite bakvänt eller hur?

Ju mer medicin ju sämre mår man. Jag blev fet av en sort, jag rasade 20 kg i vikt av en

annan. Självmordsbenägen av ett flertal, finnig av nuvarande sort. Förbannad och arg

av en tredje, totalt salig av en..... (dessvärre bara ett par veckor)

Blev jag anfallsfri? Nä. Men risig, risigare och risigast. Känner mig riktigt stolt just

nu dock, efter att ha lyssnat igenom dagens Kaliber om:

Sista besöket hos en "vanlig" läkare resulterade i att hon ville skriva ut blodtrycks-

medicin åt mig. Jag totalvägrade, inte en sort till var min reaktion. Högt blodtryck?

Jag mådde ju dåligt men varför? Aldrig någon som har vare sig tid eller intresse att

läsa in sig på vad vi patienter redan stoppar i oss, går man till vårdcentralen är ju

risken stor att man går hem med ännu ett recept i näven.

Nu äter jag inga värktabletter längre, de som jag ju åt när epilepsin bröt ut, de som

sänkte kramptröskeln. Slutade på eget bevåg då jag faktiskt misstänkte att det fanns

en större påverkan av dom än min egen neurolog erkände.

Jag har kommit till vägs ände vad gäller min epilepsi, haft 2 längre inläggningar på avd

då tanken var att fånga stora anfall både på EEG och video. Inget hände. Fanns

nämligen en tanke om att man kanske skulle kunna operera bort min epilepsi. Äter en

gammal medicin som kan vara ordentligt trixig men samtidigt snäll mot psyket. OM man

ligger på vettig nivå alltså, vilket jag inte gjort de sista veckorna efter senaste dygnen

på sjukhus. Men det vet jag ju om, min terapeut har också lärt sig vad som påverkar

mig, så vi försöker linda in världen lite mjukare under akuta perioder av må dåligt...

Att minnet är förstört, av medicinerna eller epilepsin vet ingen, får jag leva med. Att

jag som sista lösning nu funderar på den där andra lösningen, leta upp någon sorts

psykofarmaka som kan hjälpa till att hålla undan min AD/HD-problematik som dykt

upp som gubben i lådan under de här åren. Och nu talar vi återigen en påverkan av

antingen epilepsin eller medicineringen mot densamma, är en annan femma. Är

nog inte alltför sugen efter radioprogrammet men samtidigt väldigt hungrig på att

få komma "tillbaka" till er andra därute i "riktiga" världen.

Vi får se. Det som är säkert är dock att jag under en massa år tryckt i mig piller

som påverkat mig, och min familj, på en massa sätt. Jag har inte längre samma

akuta smärta från nacken men kan definitivt inte kliva på ett arbete med den

belastning som jag jobbade under tidigare. Jag har fortfarande ont i händer och

armar men det är överlevnadsbart, anpassning är ledordet, inte medicin.

Jag kan inte heller vänta mig att fungera i miljöer med hög yttre stimulans.

Trots det otroligt positiva i att slippa stora krampanfall så får vi inte väck det

där "andra" som också sliter så hårt, de mindre anfallen som ploppar fram så

fort jag kommer till lokaler med fel belysning, fel akustik, för mycket folk och

för mycket röra.

Men något som behövs just nu är tid, lugn, ro och återhämtning.

För jag vet inte vilken gång i ordningen.... Ett steg fram, nä, inte

alls den här gången. En paus, 10 steg bakåt. Omstart, ny strategi

eller bara gilla läget?

För ont - Voltaren, Naproxen, Paraflex Comp, Nobligan Retard

För sömn - Propavan, Imovane, Theralen, Zopiclone

För epilepsi - Tegretol, Lamictal, Keppra, Ergenyl Retard, Topimax

Trileptal, Lyrica, Gabapentin, Vimpat, Fenantoin

För depp - Zoloft, Tolvon, Edronax