Mormorande

 
 
Man är ju inte en sån där stickande mormor direkt, och inte heller så
vidare duktig på att shoppa saker... Jag måste liksom hitta min egen nisch
känner jag, hur ska jag göra, VAD ska jag göra, när ska jag säga och ännu
viktigare, när ska jag INTE säga?
 
Ganska sköna funderingar att kånka omkring på, inte handlar det om några
världspolitiska frågor utan mer mysiga tankar (bortsett från stressen över
de där viktiga sakerna som måste jag sluta färga håret nu, eller måste jag
löpa hela linan ut och istället för att mörka till det, bleka allt till nåt silvergrått
"mormorigt" som jag kan sätta upp i en tunn knut på skallen?!)
 
Lite fundersam är jag också över det här med promenerandet. Alltså visst
måste väl den äldre generationen ha förtur till vagnen? Visst måste vi väl
få ta ut "Bosse" minst en gång om dagen för lite trampande runtomkring i
stan och fikastunder på cafeér och allt det där som inte riktigt blev av när
man blev morsa själv? :D
 
Nä, men seriöst, ville bara visa upp söta STORA nallen, en meter lång,
minst, och underbart mjukt ullig och dan! Härlig att krama och ett tips
till er ensamstående kanske, så ljuvlig att sova med kan jag tro!
 
 
 
 

Verkligheten inte någon dans på rosor...

 
 
Jag hade verkligen inte en smärtfri utförsäkring förra gången, saker hände och livet tuffade på i full fart trots att "min värld" rasade samman....
 
Nu är det inte många dagar kvar till mitt möte m Af och fk och trots att jag har den enorma turen att ha en underbar prattanta, som följer med, så känns det som att slutet närmar sig... Sen min PTSD rusade igång förra hösten har jag liksom dränerats på kraft och ork, jag vill bara stanna inne, i "säkerhet" helt enkelt..
 
Älskade dottern har kommit hem igen, nångång i augusti anlände ett litet barnbarn, och en svärson också. Massor av lycka men med min urusla form kan jag inte låta bli att vara orolig för hur jag kommer att orka/klara av att vara en bra morsa och än bättre mormor... Det krävs ett smärre underverk och utförsäkringen kommer definitivt inte öka förutsättningarna.
 
Enligt både prattantan och den faktiskt riktigt bra psykiatern verkar jag hamna i gruppen av patienter som verkligen riskerar allvarlig försämring om jag måste ut och arbetsprövas, testas just nu.... En jävla käftsmäll känns det som samtidigt som jag ju redan rasar ner, känns som att jag kommer att ses på som en arbetsvägrande kärring helt enkelt TROTS att det enda jag vill komma tillbaka ut på arbetsmarknaden.......
 
Bittra och otroligt sorgsna dagar just nu, måste SKÄRPA mig men min hjärna arbetar inte alls med mig utan kollrar istället helt bort mitt gamla sunda förnuft och det är liksom bara att åka med oavsett om jag vill eller inte. Jag kan inte styra, jag puttar väck folk för att minimera belastningen  och hatar ....,, Jävla skit
 
 

Världens tråkigaste blogg?

 
Lång suck och ett litet tantstön blev det visst också. Idag är världens
tråkigaste dag tror jag. Eller om den var igår och idag "bara" är näst
tråkigast, spelar roll, det är en lååååång meningslös lördag som
ligger bakom mig.
 
Fullmåne har vi, bevisligen blir jag halvknäpp då, nu mer helsur, men
nog är det allt så att månen påverkar oss här nere mer än vi tror. Just
nu väntar jag på att lördagsgodiset ska kallna för att kunna ätas, jag
har bakat *tadaaaaaam* kokostoppar! Inte direkt vad jag ville smaska
på men när jag aldrig kommer ihåg att köpa mjöl är det lite knepigare
att få ihop nåt gott, som saltlakrits eller chips m dip eller vad som nu
skulle passa en sur tant bättre...
 
Håller på att trappa ner på en medicin, upptäckte till min förskräckelse
att jag dragit iväg än mer viktmässigt och nu när vågen visade 79,9 kg
såhär efter jul bestämde jag mig! Enough is enough!
 
Kan inte säga att jag mår sämre på halva dosen, sover dubbelt så länge,
mardrömmarna har bytts ut mot vanliga mer actionbetonade ena och
i kombination med vettigare kost och nån enstaka cykelsession eller
två ska här krympas. 10 kg MINST, o gärna till sommaren. Tror dock
att jag kan "tjäna in" några kilo av bara farten när jag väl är helt utan
sista sortens piller, återstår bara att meddela farbror doktorn att jag
avslutat också men det är ju sånt mail är bra till, slippa pinsamma
samtal.
 
Hjärtat ovan är mitt dophjärta, om jag inte minns fel... Väl-
tuggat och inte särskilt tjusigt längre men det har sin charm
tycker jag nog. Nå ja, ska fortsätta att sura här hemma, ni
får ha det så bra, tant ättika loggar ur!
 
 

Gott nytt allt möjligt på er!

 
 
Här ser ni en glasögonprydd tanta stolt uppvisandes en av julklapparna,
ja, pannlampa! Hela släkten fick varsin så nu kan vi vandra omkring
även om det är mörkt därute, påminner mig om att jag ju faktiskt glömde
lampan uppe i ingenstanset...Jag som tänkt använda den här i stan när
man trampar genom mörka skogen här bakom...Illa.
 

Tillbringade jul och nyår uppe i byn, lugnt o stilla, en skvätt av magsjuka
som resten av Sveriges befolkning verkar drabbats av, och massor av
choklad, som iofs kan vara en delanledning till kass mage...
 
Nyårsafton blev lite speciell måste jag få säga, vi umgicks ett tag och smet
sedan hem till täckbyxor, tjocksockar och en väldigt trevlig eld. Minns inte när
det senast var runt nollgradigt och snö en nyårsafton! Vi satt vid brasan,
sippade på en öl eller två och vandrade iväg till bron för att släppa iväg två
ballong/lyktor upp mot skyn. En från mig med sikte på Mona-Lisa, dotterns
allra finaste farmor som gick bort på julafton, och en från gubben.
 
Sen var det mer brastime, nu delandes på en liten flaska mousserande vin
i riktiga champagneglas, trodde nog att det skulle bli kåsor som gällde själv, 
och det var faktiskt länge sedan jag varit så nöjd över en nyår. Lugnt o stilla,
tantan börjar vara gammal, och ingen huvudvärk dagen efter, bara cola och
ostkrokar!
 
 
 
 
Förresten, nytt år innebär ju också ny utförsäkring, ska försöka
ta tag i bloggandet igen för att om inte annat hålla stressen
undan. I väntan på mer intressanta inlägg så titta in här:
 
 

Grötskallen börjar klarna, lagom till jul kanhända?

 
Här ligger jag, mestadels inte men det händer måste jag erkänna... Lite hängigt är
det allt, både i hak/kind-påsen och i skallen. Har ju nämligen äntligen gjort mitt lilla
tandläkarbesök....
 
Rekommenderar INTE att fjaska ur och inte gå till tandläkaren i åratal, nä, det gör
jag inte, då det här med genväg genom sövning och extra särbehandling pga 
allmän noja inte direkt var sån hit som jag väntat mig. PUNKT
 
Ska inte ge mig in på detaljer, eller jo, jag ska gotta mig i just vissa detaljer som
måste fungera som avskräckande för er andra, ivf är det min mening! 
Jag karvades, borrades och slets i under sex och en halv jädra timme.... Det var
säkert ett jädra pjollerjobb då jag är sydd både här och där, och uppskuren på
en hel massa konstiga ställen.
 
Just nu sitter jag och försöker peta loss stygnen med tungan, blev ombokad till
just det besöket idag, får vänta tills i morgon, och i brist på annat så klipper jag
lite här och lite där då sömmarna inte direkt verkar vara de tajtaste. Bra sak
då de ju ändå skall petas upp igen förstås, men det innebär att det hänger en
hel del snuskiga trådar o kittlas inne i en oerhööööööört öm mun!
 
Som jag har gnällt den här veckan, som jag har ägnat mig åt tyckasyndommig-
självande, och så ini h-vete vad jag har petat i mig Voltaren och Alvedon. En
liten ledtråd, det är inte bara en tand som avlägsnats (men jag kan fortfarande
vissla, bara det alltså!) Jag har sovit i 3-4 timmars pass, vaknat av ont varenda
natt och sen har det liksom bara rullat på. Fy faen att jag inte gör om det här,
aldrig, never, not igen, hoppas på ev antibiotika i morgon för nåt mysko är det
när jag liksom fortsätter att gnälla trots att dagarna går ju!
 
Ja, så är det här, nu ska jag värma på lite mer soppa,
hungern börjar vakna till liv vilket är positivt, även om
jag gärna krymper ihop en aning som liten belöning
för allt skit....

En dimhöljd dag i norr.... var är snön?


Dagarna rullar på här hemma, börjar vara rastlös men tyvärr så strular epilepsin
med mig så suget efter att "testa" världen därute är kanske inte på topp. Ganska
intressant hur sakerna avlöser varandra, när en sak lugnar sig aningen så kliver
nästa problem in, har inte hittat rätt avledning för att hantera vare sig det ena eller
det andra så det är hyfsat slumpmässigt mående just nu.
 
Ska tydligen vara en sk tweetup här i stan till veckan, är lite sugen att prova på det
samtidigt som det är skönt med anonymiteten på twitter där ingen vet men man är,
förutom en tjej förstås. Lyckoträff kan man nog kalla det då jag är väldigt nöjd över
att ha utökat bekantskapskretsen med en skärpt kvinna, såna är alltid bra att känna ;)
 
Nya medicinen kanske verkar ändå, tror, observera tror, att jag inte glider iväg och
dissasocierar lika mycket, eller ivf lika snabbt utan kan stanna upp och hantera nuet
just precis i nuet. Låter lite flummigt gissar jag men det är ju så, hyfsat flum kring hela
teorin/varandet vad gäller dissasociation, inte något superexakt som jag har full koll
på egentligen..
 
Ambitionen med att cykla varenda dag har stannat där, som en tanke jag inte 
fått tummen ur att genomföra ännu, men jag gör mina tappra försök och sätter mig
på eländet, trampar en 5-15 minuter och halkar sedan av totalt slut. MÅSTE ta
tag i konditionen, måste, måste, om inte annat för att jag bara fortsätter att gå upp
i vikt. Funderar på att sätta lås på kylskåpet nattetid då jag bara inte kan låta bli
att köra riktiga fikarace, min kropp är som hungrigast efter 24 och det är ju då man
lättast ordnar de där ryggbrösten och magarna...
 
 

Men för i helvete..... OM jag skulle vilja skrika ut massor nu...

 
 
("Silent Scream" by Diane Dobson Barton)
 
but for now,
I´ll let silence speak....

Fy fan vad jag är bra!!

 
 
 
Idag har jag uträttat ett par smärre underverk. Jag har helt frivilligt gått till tandläkaren, 
en sån där "specialare" som klarar av tanter som jag. Jag satte mig INTE i tandläkar-
stolen, vilket kanske inte verkar särskilt smart gjort, men det var det, eftersom att jag
alldeles själv sa NEJ. Stora grejer vi talar om här, att faktiskt ta kommandot över en ur-
äcklig situation som också bara skulle handla om ett samtal första mötet. Alltså fanns
där ingen vettig anledning för mig att sätta mig i tortyrredskapet, pratar precis lika bra
från "mamma"-stolen nämligen.
 
Sen slarvade jag mig igenom nån sorts berättelse om tidigare upplevelser, fast trots
mina två Stesolid var jag så uppe i varv att hon nog knappast förstod ett dugg av min
berättelse, men jag försökte ivf förklara utan att förklara för mycket. Också det en stor
grej, man behöver nämligen inte dra igenom allt som hänt i livet, man kan framstå som
trovärdig bara genom att beskriva problematiken som finns, och solklart syntes....
 
Sen fick jag "fin-röntgen", inget som stoppades in i munnen utan bara lite tjusiga maskiner
som snurrade runt min arma skalle. Det blev omtagningar, funkade bra det också, och sen
var jag klar för dagen. Med bokad tid för titt INUTI munnen redan på fredag.... Men vet ni
vad, det känns ok, att det blir redan i övermorgon alltså, för har man tatt fan i båten lär
man väl ro honom i land kanske?
 
Summa summarum, än så länge ivf, är ett nästan löfte om narkos under själva behandlingen,
kombinationen PTSD och epilepsi "hjälper" mig att få slippa lite, det finns faktiskt ingen
mening med att plåga sig själv mer än nödvändigt, säger prattantan ivf och hon, hon är ju
utbildad, gudbevars, så jag litar väl på hennes ord.
 
Det här kommer att kosta skjortan, men såpass mycket förstår jag att 
vissa saker kan man bara gömma sig undan från så länge. Nu tar jag
tag i det här, med mediciner till hjälp och ett uttalat löfte om att jobba med
själva tandvårdsrädslan efteråt. Alltså slipper jag inte besöken men då
med så mycket helare tänder vilket kommer att göra all skillnad. Nog för
att jag vet att jag kommer att lipa, vara livrädd och plågas som bara den,
men då får kliniken verkligen leva upp till sin specialistnivå.
 
Så idag är jag stolt, firade med två kantarellmackor och en 6-7 vändor på dass,
det skiter jag i, haha, för jag har ivf en våg jag sitter och garvar åt under tiden.
Finns inte alltid, men ofta, nåt gott med eländet!
 
Over and out!
 
 
 

Ordlös resa mot lugnet...

Behaglig resa häromdagen......(juli 2012)

 

OBS....gamla bilder, strulande blogg.se ordnar allt så bra....

väldigt missnöjd över appen minst sagt....

 

 

Stackars liten tanta....





 
Är genomförkyld, nåt som inte händer ofta men verkar ska sitta i ett tag den
här svängen, en hel veckas stön och stånk och banne mig om det inte känns
som att eländet sätter fart om igen nu...
 
Ovan ser man en "hemmafixad" tanta, bättre är det inte, tycker själv att man
kan se likheter med både kronprinsessan (vi talar HAKAN) och självaste
John Travolta, eller MJ kanske? (o fortsatt prat om HAKAN ja!)
 
Jag hänger mestadels på twitter, har inte lessnat även om det i omgångar
är ganska låg nivå på folk när de tjafsar med varandra. Underbara prat-
vänner och massor med kunskaper finns också, en härlig röra alltså :)
 
 
Äsch, nu orkar jag inte ens försöka vara seriös, alldeles för mosig men
måste bara lägga in en länk till nya uppfixade Solrosuppropets hemsida,
kampen för rättvisa i samhället för alla medborgare har inte slutat utan
här kan ni följa med i debatten: (klicka på headern nedan)
 
 
(en särskilt bra sida att titta in på där är den här,
Myterna om sjukförsäkringen
bara så att ni har lite grundfakta om vad allt
egentligen handlar om, eller INTE handlar om!)
 
 
Godnatt på er, må måndagen bjussa på sol, frisk luft
och en massa antiförkylningsbassilusker!
 
 

Så var sommaren över...

Bloggtorkan fortsätter, livet rullar på och tro inte att jag har fått slut på saker att både
reta mig på och ibland glädjas över, de lyckas bara inte ramla över till tangentbordet..
 
Just nu "jobbar" jag stenhårt med en bok tillsammans med min trogna
prattanta, det här kan vara det mest krävande jag nånsin gett mig in på
i hela mitt liv och jag knäar redan i omgångar, bara på kapitel 3...
 
 
 
(vill du veta mer om boken så klicka på bilden
ovan så länkas du till Adlibris)
 
 
Slutar med en liten trudelutt, blev genast lite gladare
när jag hittade igen den, natti, natti på er :)
 
 
 

Snart smäller det till!

 
 
Inte alls så många dagar kvar innan de dimper ner, dottern med sin engelska kärlek!
Tanken var väl den att jag skulle ha kickstartat min djupt insomnade engelska såhär i
förhand men det har inte hänt kan jag bara konstatera.
 
Nå ja, vi litar stenhårt på tösabitens egna ordflöde, hon får agera översättare åt oss andra,
när mitt babbel väl kommer igång är hon nog den enda som kan hinna med ändå ;)
 
Det fortsätter att vara en total bloggtorka, händer inte så mycket i livet just nu förutom
en liten medicinändring som förhoppningsvis rätar upp saker o ting. Min lilla rabatt har
börjat växa till sig och nu funderar jag bara på att köpa lite blommor till insidan av 
lägenheten. Jag har allt utom gröna fingrar vad gäller inomhusväxtlighet, har bara en
endaste kruka som inte ser pestsmittad ut vilket är lite tråkigt minst sagt.
 
En sak till förresten,
jag har tagit ett stort
steg framåt i den tekniska
utvecklingen minsann!
 
 
(det tog bara nästan 44 år att inhandla min
allra första micro, det ni, kalla mig inte
tjurig eller nåt annat bara... ;) )
 
 

- Bla bla bla bla.... bloggtorka? Eh, joo....



Det här med relationer, inte är det lätt inte.
Jag gillar ju människor, egentligen alla sorter, fast med lite eftertanke så
måste jag ju revidera mig, jag gillar verkligen inte alla sorters människor.


De där som dömer andra, såna står jag absolut inte ut med! Eller de som
snackar skit om varandra.... illa. Falska själar som bara tänker på vad som
kan vara bra för dom själva, nä, faller också bort. Kanske gillar jag bara de
få ynka "perfekta" själarna som vandrar omkring härute? Nä, inte det heller!

Jag föredrar nog vanliga personer, såna som i omgångar ljuger värre än hästar
travar, gömmer sig bakom knepiga ursäkter som ibland är alldeles för korkade
och allt som oftast faktist har och gör fel. Såna gillar jag, vore ju korkat annars.

Jag menar, herregud, vem tror jag att jag är själv?
Varken Moder Theresa eller Jungfru Maria, jag är
den jag är men kånkar runt med jädrigt bra ambitioner
ivf, alltid en början!

Att bli min vän är inte enkelt samtidigt som det är det enklaste du kan tänka dig,
handlar mest om trial and error, testa så får du se och kanske väntar massor av
babbel och bubbel. Och vad jag ville ha sagt med det här?

Jo, de få bortvalda i mitt liv, de är inga slumpmässiga beslut.
Jag väljer också. Numer med än mer skinn på näsan.


- Ömsom dugg, ömsom sol, o en massa fniss!








Sov toklänge, alldeles som en klubbad säl. Vaknade efter 12 utan att ha
vaknat en enda gång på natten, återigen fungerade "magin". Tystnad,
sån där total tystnad och bara stilla.....

Dagen gick från gråmulet till härlig kvällssol med lite mygg, har fått årets
första myggbett mitt fram på halsen och lyssnat till särbots egna
"hummel"-träd.... Jag fick ett besök av lekatten, storjägarn var förbi och
sen körde vi ett Drive In-race för en grannsnickare, helt ok dag alltså.

Nu siktar jag mot duschen, luktar inte helt mumma
efter grillstunden och sen ner under duntäcket igen.

Hoppas på sol i morgon, gärna hela dagen för jag
har med mig kameran och här känns det som att
det skulle vara riktigt kul att ge sig ut och leta lite
vårmotiv!




- En liten kortis




Så har en till vecka rullat förbi. Jag jobbar vidare, med allt annat än jobbet kanske
jag ska förtydliga för fk som har en tendens att titta in här, jag jobbar med "rehab",
vill ni veta mer så hör hemskt gärna av er, jag försöker nämligen komma i kontakt
med er utan svar....

Fick herrbesök mycket tidigare än väntat, iofs kanske för att jag signalerade om
att det skulle vara väldigt välkommet, jag tjoade ut det direkt på twitter minsann!
(för er som inte vet kan jag väl jämföra det lite med att ställa er inför x antal
hundra personer och bara gapa ut vad ni har på tungan för stunden, det
"fungerar" oftare än man kan tro)

Vi tog oss en stilla tur på Kulturnatta, lyssnade på Kreti o Pleti som skötte sig
hur bra som helst, åt några halvtaskiga munkar och passade på att kolla in nya
Bildmuseet. Väl värt ett besök både för arkitekturen och utställningarna!

I morgon väntar ett par timmars besök på sjukhuset, jag har tydligen blivit
"antagen", oj vad pretentiöst det låter, till någon sorts utvärderingsgrupp (?)
med lite extra genomgång av både blod och hjärta, något samarbete mellan
psykiatrin (min bästa prattanta) och kardiologen. Kan jag inte bli toknormal
med bevakning på både skalle, tänk, hjärta och ja, allmäntillståndet så är det
väl läge att kasta in hatten helt ;)

Annars så händer inte så mycket, våren tassar fram, stormstegen har hittills
inte nått Umeå men vi får se, har ju läst något om en varm vecka i tidningarna,
kanske får vi också njuta av våren istället för att hurrva oss fram?


- Zzznark.....



Fortsätter att masa mig fram i en väldigt maklig takt. Nu vet jag att blodtrycket har lugnat sig,
pulsen mer som den ska vara . Bra saker. Jag märker att jag lägger på mig vikt, börjar vara ett
par tre, fyra kg redan vilket inte alls är ok samtidigt som jag inser att jag inte har någon ork öht...

Måste ta tag i det hela! (snart...)

Har fått ny strategi att möta upp mina mardrömmar med, en sån där fjantigt enkel sak som
bara min prattanta kan klämma ur sig, och när jag väl gör ett försök att faktiskt prova hennes
råd, ja då fungerar det. Att smita undan mardrömmarna helt är nog inte rimligt, vissa saker
får man dras med, men att kunna lämna drömmarna när man väl vaknat är en stor skillnad istället
för att släpa omkring på obehagskänslan i timmar innan skallen klarnat.

Numer (de två gånger jag har provat ivf....) så studsar jag inte rätt upp ur sängen,
jag ligger kvar, klämmer ihop händerna så hårt jag bara kan och kanske nyper jag
till lite extra med ev naglar.... Smärta, spänning, avledning - lite som det där, "Nyp mig
i armen så jag vet att jag inte drömmer" alltså, verkar kunna hjälpa mig en hel del.

Nyaste pillren är fortsatt lovande, förutom viktökningen då, men jag ska ta tag i det också
nu när lugnet verkar ha lagt sig över casa de Litentanta. Minnet fortsatt värdelöst, förutom
några skräckslagna minnesfrekvenser som ploppade upp som gubben ur lådan. Ni som hela
tiden lever med då och nu med er anar inte hur rädd man kan vara när "dåtiden" ligger som
höljt i dimma, vad kommer att dyka upp och varför??

I framtiden ska jag aktivera mig mer, nu bjuder jag mig på en väl värd återhämtningsfas,
det har varit alldeles för mycket alldeles för länge och att bara vara i nuet räcker fullt och gott
till för nu. Fortsätter att kura inne åtminstone tills våren behagar visa sig häruppe, kanske
blommar jag ut när knopparna börjar brista igen, kanske lurar ljuset igång min ork och lust
igen, men som sagt. Kurar inne tills det känns ok. Min tur att vara snäll mot mig själv.

(ja, visst är vi söta.....)

- Konsten att ta ett steg framåt är visst att sätta sig ner?


Rent logiskt borde jag haft bättre koll, har ingen vettig ursäkt till att förklara hur
tusan jag INTE kunde/kan ha koll på när utförsäkringen sätter in den här gången..
Ja, annan än den gamla vanliga, det är lite svårt med tänkeriet här hemma.

Nu har jag ivf fått min sjukpenning, eller vad det nu heter? för mars också. Andas
ut, för det gör man när saker inte bara strular utan också rullar på. Jag startade upp
sista pillersorten en dag tidigare så där är jag inne på andra dygnet nu. Känns väldigt
mysko måste jag säga men nu får jag ju chansen att "känna av" lite mer utan att vara
livrädd inför ev ickeutbetalning från försäkringskassan. Lite bättre förutsättningar kanske?

Har släpat runt på lite dammsugare härhemma, startat upp en tvättmaskin och
funderar på att ännu en gång försöka röja iordning ute i förrådet. Vissa utrymmen
är liksom ständiga projekt, spelar ingen roll hur man gör för de blir aldrig "färdiga".

Tänkte faktiskt kasta ett gäng banankartonger, peppar peppar....
Ska jag göra mig av med det viktigaste jag har, dessa jädra lådor
som släpas runt flytt efter flytt? Är ju tämligen patetiskt då jag numer
har mer kartonger än saker i förrådet, och mer saker inne i lägenheten
än vad jag vill bara för att jag fyller upp ett förråd med banankartonger?!

Fast högsta prio i dag är faktiskt att skriva en shoppinglista, sådär på riktigt, måste testa
av det igen trots att jag ju bor ensammen. Har upptäckt att saker och ting tar slut på samma
vis även om det bara är en tanta som klampar runt här hemma. Kanske blir det roligare att
slänga ihop nåt om jag fyller på med kryddor o sånt där?


PS Jag ids faktiskt inte gå in och korrigera alla stavfel osv nu, gröten bjussar jag på, alldeles gratis ;)

- I wanna go home....



Det är söndag kväll, hade en ganska jobbig bussresa hem från särbot och borde alltså
enligt all logik vara nedbäddad och zzznarkandes vid det här laget men jag fungerar inte
alls på det sättet... Ganska frustrerande måste jag erkänna.

Tog en rövare och tog en dubbeldos medicin på bussen, är nog inget man ska göra och
inget som egentligen hjälper men jag fick en gnutta halvt om halvt panik mitt i allt. En
vanlig söndagstur från lappmarken hemåt brukar iofs oftast innebära ganska full buss men
det faktum att det varit sportlov garanterade mer eller mindre smockfulla bussar...

Jag satt vid fönstret, upptäckte efter nån halvtimme att jävlar....
belysningen raderna framför pekade rakt in i mina ögon..... :/
Varmt, studsigt och allt utom ljudlös färd triggar min ep, jag mår
alltså uselt. Efter 5 mil får jag ny kompis på sätet bredvid, han tar
givetvis fram sin laptop och så har vi lagt till ännu en trigger.

(satt faktiskt och smågrät lite tills jag "sansade" mig, inte mer
sånt, kan tala om att ingenting blir bättre för att man läcker
offentligt.... )

Egentligen hade jag stora ambitioner, dags att ta tag i alla viktiga frågor igen, vad
vore livet utan saker att fundera kring? Men det sket sig, big time, och helt tydligt
är det så att livet fortsätter att hända trots att en litentanta inte twittrar, bloggar och
åsiktsbombar omvärlden  :)


(bilden är ännu ett plojprojekt på ajfånen, ursprunget är en vacker
fullmånebild som världens bästaste emigrant skickat till mamma,
vi delar nämligen samma måne trots att vi har en massa mil mellan <3)


- Äntligen slut på snöandet!



Japp, det är tämligen snöigt hemma i mina kvarter, tacksam över att jag inte
har någon infart att hålla ren för det roliga med snöskotteriet försvinner
liksom när det aldrig slutar fyllas på med ny snö...

Idag har jag tjafsat med banken, nu ville Nordea ha 50:- för att sätta in mina
stora slantar, 150.- som kommit åter pga någon dubbelbetalning, även om jag
åkte ner till självaste kontoret för en direktöverföring. Kan bara konstatera att
mina sista besök på banker bara har resulterat i att jag blivit förbannad. På
Swedbank krävde tanten betalt för att jag skulle sätta in särbots pengar på hans
egna konto (?!?!?!), Nordea kunde dock ställa upp med en liten bonusservice,
han skrev något (helt väck ur skallen givetvis) på utbetalningsavin, plus mitt
kontonummer och bjussade på ett litet brunt kuvert.

Sen behövde jag bara leta reda på en GUL brevlåda, viktigt med betoningen där,
för tänk om jag skickat det med lokalposten?? och sedan posta avin den där
gamla vägen, snigelposten ni vet. Mina pengar kommer att dyka upp på
kontot senast torsdag lovade han, givetvis var jag tvungen att ifrågasätta hela
konceptet men kände tämligen omedelbums att nä, jag skiter i era ursäkter,
och avbröt honom mitt i hans fina förklarande. Var dock inte otrevlig, jag alltså,
och stackarn bakom disken lär väl ha fått den frågan nån gång tidigare kanske..

Annars har dagen bestått av en mangling hos min prattanta. Förbannad blev jag,
som ganska ofta nuförtiden. Nackdelen med att terapia är ju solklar, folk lägger sig
i och ifrågasätter saker som är solklara för mig. Ungefär.

Blir ju ingen operation för mig, ska sikta in mig mot något annat nu vilket är lite
trögt. Att fokusera om alltså. Just nu "order" på mat var fjärde timme, sova "bättre"?
och motion, det sista enklast eftersom att jag fått köpa loss dotterns träningskort.
Nu skulle jag bara vilja komma åt någon gratis PT som kunde hjälpa mig förstå alla
moderna maskiner och hjälpa mig att starta på lagom nivå. Har alla förutsättningar
att ta i för mycket och krascha nämligen då jag faktiskt inte alls mår så himla bra
rent fysiskt. Men det är väl också nåt jag ska "lära om" kanhända, ta i lagom?

Annars så saknar jag givetvis dotra min men hittar en massa glädje och trygghet
i att hon faktiskt verkar må riktigt bra därborta. Sådär på riktigt alltså, härligt att
höra. Ska spara pengar så en Englandsresa inte är alltför långt borta heller, är ju
så nyfiken på att få se hur allt är därborta, o jo, jag vill självklart träffa den där
STORA kärleken också, för kär är ungen så ini bomben!

Har ett läkarbesök på onsdag, det kan ju inte annat än gå bättre än läkarsamtalet
jag hade häromdagen ivf, hoppas på några mirakel och en bra plan. För nu är det
ju såhär, IGEN, jag blir utförsäkrad i slutet av mars och jag har faktiskt inte ens
vågat kolla om man kan få förlängt öht eller om jag liksom använt upp ALLA mina
dagar inom svensk sjukförsäkring... Tänk vad bra om man kunde ha hunnit bli
rehabiliterad före?


Den mörka hemligheten..



Det verkar vara nåt magiskt över de orden, dyker upp gång på gång i appen, tydligen SKA bara inlägget heta så....

Här hemma är det vinter, inte bara ute i den ljuvliga o alldeles "lagoma" vintern utan här inne också. Det är snorkallt, inne alltså, och jag fortsätter att gå på nån halvtaskig fart. Snurrar iväg och twittrar bort timmar samtidigt som jag blir vansinnig så fort några ljud från grannarna hörs, social men definitivt INTE ute i verkligheten. Tråkigt.

Fick nån snurrig fundering skickad åt mig idag angående den älskade Jante-lagen... Efter en tanke eller ett påstående om deppighet, inte från min sida men om mig förstås. "Jag tror att man kan vara realist men fast i Jantelagen i alla fall..."

Är inte det den ULTIMATA förklaringen ändå?? Jag vill inte ha folk omkring mig som daltar med mig, herregud jag är en vuxen människa och det sista man ska göra är att försöka "ta hand" om mig! Det jag däremot vill ha ren o skär respekt för är att jag banne mig försöker. Om min "realistiska" sida stör dig, kom inte med skitsnack om allt jag ändå kan, tror jag...?, och toppa det för Guds skull inte med den där "lagen"!

Vad man lär sig efter att inte räcka till, orka, kunna är att åtminstone börja hitta sina gränser. När det är stopp så är det STOPP, att din/er prestationsågren är så stor att du inte kan använda andra argument än sånt, då är det faktiskt DITT problem.

Sen fortsätter jag givetvis att hoppas på att fler ska öppna ögonen inför den politik som förs och krossar människor på löpande band, men jag är tveksam. Nu ska svensken mitt i allt vara så jädra duktig o kunna allt, klara av allt och då törs man väl inte ens lägga in empativäxeln längre, sådär som om att man helst inte pratar om v i n t e r- kräkan (för vips åker man dit så det tjongar om det)

Fortsätter att sakna "mitt" internet, less på vissa saker o tings varande, skitsnack, jag är ju ingen diplomat, back off, invadera resten av världen utom just här. Tycker massor, tänker ännu mer och förstår dess värre mindre ju längre tiden går. Men det är väl så, kom bara ihåg att curiosity did kill the cat ;)

Nu ska jag upp ur det iskalla badet, kanske kommer jag upp i tid för provtagning i morgon, kanske inte, känner inte så stark press där då det ju bara är neurologen. De är definitivt inte så bra på att agera i tid här hemma, blir bara likasamma tillbaka :)

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...