litentanta - - Att leva ett liv, inte föra ett krig....

(solsken....njae, int va de nå mycke sånt i veckan...)

Jo jag är medveten om att jag citerar fel,

boken jag läser just nu heter

men i omgångar kan man nästan hellre kalla det krigföring.

Det liv jag valt att leva.

Eller det liv jag lever utifrån vad jag förstår....

Jag har haft ett par tillfällen av aha-upplevelser på sistone, ganska

många måste jag erkänna, och även om jag inte lyckats använda

mig av de nya kunskaperna ännu så finns det ett lite frö som såtts.

Man kan göra på ett annat sätt. Man behöver inte kriga MOT utan

kanske leva MED? Man behöver inte vara perfekt för att ha rätt till

att existera i vårt samhälle, vi kanske alla fyller en funktion även

om många röster och mycket agerande från både politiker och sk

medmänniskor talar för exakt motsatsen.

Som alltid blir jag lika uppfylld av vad jag läser NU, hoppas att det

inte fladdrar bort i allmän hjärnröra utan att själva meningen med

Annas ord stannar kvar lite längre än vanligt. För här hittar jag

nämligen något som tilltalar mig, sånt är inte alltid det lättaste att

hitta av för en litentanta, jag vet och jag kan och jag måste ju..

(försökte mig på att beskriva ett ypperligt exempel på hur acceptans kan

fungera i verkligheten, kan inte annat än garva åt mig själv för min version

av Kåvers berättelse om hur man kan agera när man hamnar i ett oväder

blev alldeles för färgat av mitt eget idiotiska sätt att se på saker och ting)

Att läsa är många gånger magiskt, att föra diskussioner, oavsett om det handlar

om rent terapeutiska samtal, som jag tror många har stora fördomar kring, eller

bara vardagliga samtal är livsnödvändigt. Känslan av att hitta igen de ställen där

man faktiskt är helt ute och cyklar är häftig.

Det kan vara skönt i form av ett självbekräftande, jag är inte ensam i det här

- jag är i många fall ett skolexempel på hur många blir efter att ha levt

ett sådant liv som jag har gjort, efter att ha fått de livserfarenheterna som

jag har samlat på mig, på gott och ont.

Men det allra gottaste är nog ändå när man börjar känna igen de olika mönster

man faktiskt lever efter. När man börjar inse att de livsregler jag tecknat för mig

kanske inte alls fungerar, snarare stjälper än hjälper.

Att kombinera denna kontrollfixerade tantan med ett form av handikapp, livsbegränsning,

som slår ut själva tänket är inte lätt. Jag måste börja forma om reglerna helt enkelt. Man

kan inte kräva samma saker av min mossiga skalle - av min virriga uppenbarelse, NU som

DÅ, och ska jag vara ärlig så kunde man nog inte det DÅ heller. Bara det att jag inte visste

av något annat.... bara....