litentanta

(klicka på bilden ovan får ni lite tips om minnet strular)

Jag har varit ganska så fräck idag.... tog tag i en sak jag funderat över länge men
ändå inte riktigt vågat göra. Vandrade förbi lägenheten där jag och pappa bodde de
sista 7 åren, som jag så ofta gör när jag har min apoteksdag, och innan jag knappt
ens hunnit förstå det hela så stod jag utanför dörren och ringde på....

Eftersom att det lyste så visste jag redan att de troligtvis var hemma och av namn-
skylten att döma så bodde där fler än på min tid, så jag kände mig ganska säker
på att jag inte skulle skrämma ihjäl nån stackars pensionär ivf.

Jag presenterade mig helt enkelt, talade om mitt dilemma med att inte minnas och
frågade helt enkelt om jag kunde få titta in och titta runt en sväng... undrar hur jag
skulle reagera om någon gjorde samma sak här? Den mycket trevliga tjejen sa ja
och vips stod jag därinne, 26 år senare, en väldigt konstig känsla men jag kunde
bara inte låta bli!

I mitt gamla murriga sovrum, tror att jag hade mörkröda medaljontapeter, bodde
två små barn, mycket ljusare, ungefär samma nivå på städningen (jag var inte
särskilt mycket för att städa på den tiden, heller) och jag tror att jag kände igen
mig.

Det som kändes mest bekant med hela lägenheten var såna där knepiga saker
som alla garderober, proppskåpet ute i hallen, handtaget och låset på ytterdörren.
Konstiga saker som väljer att stanna i minnet, samma sak med tapeterna i köket.

Nu var där urhäftiga svarta tapeter med stora färglada blommor, när den tapeten
sattes upp hade de rensat undan alla lager före och jo, det kändes väldigt bekant
med en brunaktig tapet med orange-nånting blommor, en sån häftig tapet att hon
gärna hade velat haft kvar den!

Så nu känner jag mig riktigt nöjd, jag både vågade och lyckades bygga på
mina vaga minnen med hjälp av att få titta på riktigt. Guld värt, jag minns,
alltså finns jag! Om jag ska säga vad som har varit absolut värst med hela
resan med den här förbenade epilepsin så är det just det, att sakna sin historia!

Det kanske inte är jag minns - alltså finns jag,
utan snarare, jag minns - alltså fanns jag?

Tusen tack för att jag fick titta in i ert hem,
att jag inte ens minns vad ni hette är bara
så typiskt dock, men det spelar mindre roll
just nu. Tack av hela mitt hjärta!