- Tänk allt man inte minns....




Men det jag tänkte svamla kring var just det här om att inte minnas. Och kanske en gnutta
om att få veta hur det verkligen var, fast ändå inte? Jag satt nämligen och trixade med vår
tjusiga landstingssida häromdagen. Tänkte att jag skulle kunna få tag i min läkare den vägen
kanske, hitta av nån mailbox eller något annat spännande.

Hamnade HÄR, trixade mig in bara för att upptäcka att jag ingenting kunde göra,
av det jag ville, utan att skaffa mig en E-legitimation, så det var bara att göra ett
nytt försök - och tro det eller ej, jag lyckades!

Återigen tillbaka till Mina Vårdkontakter - nytt försök, näpp, gick inte alls som jag tänkte
utan jag bytte helt enkelt strategi och klickade mig runt och äntligen gjorde jag det jag har
tänkt på så länge. Jag beställde hem en kopia av mina journaler! Har suttit här och uppdaterat
mig på vad som egentligen har pågått sen jag fick min epilepsi, vi är ju "bra" patienter som
alltsom oftast inte minns ett dyft. Nu kan jag börja gå igenom det hela och lite skamsen är jag
allt.... Mina "minnen" av besöken hos min läkare ser inte alls ut som hans anteckningar.

Jag har ju känt mig missförstådd och nonchalerad och dumförklarad för det mesta,
läser jag vad han skrivit så är det inte alls så. Nästan så jag vill maila och be om ursäkt,
om inte annat för allt jag trott att han inte tänkt liksom...

Finns några guldkorn som jag kan bjussa på,
bara för skojs skull :)

"Satt idag i väntrum med sin mor och dotter. Flickan och pats mor observerar att hon
pratar gallimatias och blir plockig, letar efter coca-colaflaska som inte existerar. Där-
efter försvann hon några minuter."

(Det här "minns" jag genom min dotter, tydligen var jag riktigt elak också vilket inte
känns alltför roligt. Det är knepigt hur olika epileptiska anfall kan te sig, om inte jag
haft dottern där hade nog ingen tagit mig på allvar. Nu fixade lillrompan min det hela
genom att helt enkelt ta mig mot akuten.... fick ett par anfall till och sov där över natten)


"Kommer plötsligt hit. Tror att hon blev tokig av Keppra och vill omdelebart
sluta med Keppra"

Det här låter ju helmysko men är otroligt sant. Har ju provat 9 olika sorters mediciner
och två av dom var rena döden för psyket, Keppra och Topimax. Det handlade om ren
och skär överlevnadsinstinkt att jag "trängde" mig in på neuro den gången för de bi-
verkningarna som jag fick då kunde verkligen ha blivit rent livshotande....

Jag minns ju givetvis inte att jag träffade läkaren då, var helt övertygad om att jag
hade ringt och har ett starkt minne av när han säger att han skriver precis som jag
säger, patienten säger att hon blivit tokig... :) Det kan jag skratta åt såhär i efterhand,
jag är också oerhört tacksam för hur fort vi kunde ordna medicinbytet och just den
här läkaren har mutat in en alldeles speciell plats i mitt hjärta, tack Bahram!

Att jag efter den pärsen med Keppran var tvungen att genomlida nästintill
samma skärseld med Topimaxen kan man väl inget annat än beklaga,
för just nu ska jag vara lite ödmjuk för vettiga journalanteckningar också
som gett mig bättre koll på vad som faktiskt har hänt de sista 7 1/2 åren!


1 kommentarer
Postat av: Katta & Doriz

Jag går aldrig till läkaren själv. Har inte gjort det de senaste 13 åren efter att ha blivit fruktansvärt illa behandlad avb en läkare (han fick sen sparken av att ha gjort samma sak mot andra).

Så jag har alltid med mig någon som får sitta med och lyssna. Då kan det inte bli något snack efteråt. dessutom är det svårt att minnas allt som säga, att kunna ta in och förstå. Då är det bra att ha någon att prata igenom det med efteråt.



Du vet väl att du är fantastiskt?! en helt otroligt underbar vän som jag aldrig hade klarat mig utan. Kram!

2011-04-20 @ 01:46:01
URL: http://www.kattarina.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:


besöksräknare
RSS 2.0


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...