litentanta

Här hemma har vi det, eller rätt ska vara rätt, jag "har" det, dottern har det däremot

ganska så jobbigt.... Tror att hon är den allra första på att skriva under att det här med

käkkirurgi - det är ingen barnlek alltså....

Det jag kan konstatera, efter de här första 2,5 dygnen, är att jag har en oerhört tålig

tjej här hemma. En tjej som, beroende på antal gr smärtstillande i kroppen, hanterar

en jädrigt jobbig situation otroligt bra, så långt mycket bättre än hennes fjaskiga morsa

skulle göra!

Vi tog en sväng förbi akuten i går. En av hennes totalt 8 skruvar i munnen stack ut, eller

snarare IN alldeles för mycket och tungan blev mer eller mindre massakrerad där inuti

den ihopspända munnen. Jag var en sur morsa som egentligen bara ville fräsa åt allt och

alla, dottern den återigen perfekta patienten... Undrar vilka gener vi delar, kanske har hon

helt enkelt snuvat åt sig alla de "bra" och lämnat kvar surgenerna hos mig? ...

Ska inte skriva så mycket om det här, det är hennes resa, jag står bredvid, när jag inte

sover som en klubbad säl - vaknade halv 2 idag, men en sak måste jag konstatera. Att

jag stilar med att jag "tål" så himla mycket vad gäller vården - oj, oj, oj vilket struntprat!

Jag passade på att titta på upphängningsanordningen i hennes mun en gång till,

Myhsan har ju en tång som alltid ska bäras med om utifall att hon MÅSTE få upp

sina käkar.... Då ska man använda den sterila avbitaren och på givna platser

knipsa av ståltråden....

Tandläkarfobikern i mig vaknade till liv, satte mig en bit ifrån, vilket nog passar

både dotter och mig ganska bra, och sen började käkkirurgen att skruva i skruvarna!!!

Jopp, jag klarade mig från att tuppa av, dottern bara låg där OCH andades

och  lättnaden i hennes ansikte efteråt...gudomlig.... Själv kan jag bara

konstatera att det den vanvettigt trevliga käkkirurgen sa-

- Man kan ju inte  hålla patienterna nedsövda hela behandlingstiden

utan det brukar liksom gå bra när man väl är inne i det hela...