litentanta

Ser en sliten sk a-lagare på busstationen. Vilket kallt land det har blivit, har får inte

åka med på bussen, vänder om, vinglar till och slår sig ordentligt i huvudet mot buss-

kuren. Flaskorna klirrar till men verkar hålla, huvudet däremot?

Jag vill inte vara en sån feg jävel men kan ju inte ens

garantera att jag fixar att hjälpa honom....

Självklart tänker jag tanken att det kunde vara jag själv,

skulle folk bara titta bort då? Varför är vi så snabba att

vända bort vår blick oavsett om det handlar om någon

som är sjuk eller påverkad? Sånt kan man ju faktiskt inte

veta, eller hur? Det ska inte spela någon roll heller, vi

måste hitta tillbaka till någon sorts vettiga värderingar!

Har mina papper från Af i ryggsäcken, jag kunde lika gärna

ha supit bort mitt liv, ingen går säker. Livet är ju det som

händer oavsett vilja eller ambition kan man hamna fel.

Lika äcklad av mig själv som vanligt, någon gång ska jag

göra rätt, ALLA människor är lika mycket värda, måste

banka in det i min egen skalle!!

Hur det gick för mig hos Af? Vet inte om jag ska gråta eller

andas ut, jag kan inte allt, jag är inte samma tanta. I mina

egna ögon duger jag inte, ungefär som farbrorn nere på stan..