litentanta

Det är lite knepigt det här med utförsäkringen, känner mig lite som en

voyeur i andra människors liv och lidanden när jag försöker engagera

mig.

För så enkelt är det, jag är fortfarande lika korkad och lurad och tror

mitt i allt att jag faktiskt KAN jobba, bara jag skärper mig.... Klart att

jag kan jobba, kanske inte lika många timmar och kanske inte lika

hårt men KLART ATT JAG KAN, vad är man annars i samhället?

Inte blir det så snurrigt då med alla andra lurade svenskar, alla ni

som går omkring och tycker att neddragningarna inom sjukförsäkringen,

de där 12 miljarderna ni vet, är helt ok.

Herregud, hur kan jag ens drömma om att NI som sliter i ert anletes

svett för att ha råd att leva, RUTA och ROTA, resa och förverkliga er

skulle tänka tanken att man faktiskt kan befinna sig i en situation där

man helt enkelt inte orkar??

Nå ja, jag får väl jobba med mina "problem", efter bästa förmåga och

ekonomi, så får ni lulla vidare efter Reinfeldt och vänner. När jag tänker

efter så kanske det är lika bra, är ganska kinkig på vilka jag umgås med

nämligen..... Empati, gemensamt ansvar (törs inte skriva det där hemska

det numer och jag vill ju inte skrämma er) omtanke och eftertanke är

ganska viktiga saker jag vill finna hos vänner nämligen....

Även om jag aldrig träffat Ilse-Marie, mest troligt inte heller kommer

att göra det, så får jag så sköna vibbar av hennes blogg och inlägg

att jag törs påstå att där, där finns medmänskliga kvalitéer av klass

( sen är det definitivt inte något minus att hon

Sen har vi ju Bokstavsprinsessan,

ännu en duktig kvinna på nätet