- "Bara I far arbait sa gaar he no bra!"

Jag blev precis uppmärksammad på att vi har en
Psykevecka här i Umeå v 45.
(klicka ovan för att läsa mer)



"En rad organisationer arrangerar Psykeveckan tillsammans. Fokus ligger på
psykisk ohälsa, psykiska sjukdomar och psykiska funktionshinder och deras konsekvenser"


Jag kan väl klassas som en person med psykisk ohälsa samtidigt som
jag de facto inte har någon direkt psykisk sjukdom, om ni förstår hur
jag tänker?

Att vi reagerar, inte bara med kroppen, utan även med själen under perioder
med hård belastning, jobbiga situationer, krisartade livsförhållanden och som
jag själv "gick igång" på, en frustrerande sjukskrivning - fysisk ohälsa,
är en SANNING utan modifikation. Vi är ju inte bara en kropp.


Jag har en massa förklaringar, gissningar, anledningar? till varför jag
havererade men de är kanske mindre viktiga just nu. NU är stunden
då jag ska byta och bryta beteendemönster som allt annat än gagnar
min hälsa, kan säga att det är oerhört mycket svårare än man kan tro.

Jag kan "stoltsera" med avsaknad av depression, huruvida det hänger ihop
med medicinbyten för epilepsin eller inte lär jag aldrig få veta, men numer
befinner jag mig på en helt annan nivå. (ska flika in att jag var en hög-
funktionell deppis, tanken var svart men livet fortsatte)


Idag handlar det om andra saker, det handlar om PTSD, åsså den där
förbannade epilepsin då... Jag går numera runt på helspänn, gånger
10 000 eller mer. Kroppen är inställd på flykt, även om ingen fara hotar.

Skallen är på helspänn, skvätträdd är en kraftig underdrift, och titt som
tätt får jag flashbacks, hjärnan har helt enkelt fastnat i något panikspår
och det blir väldigt jobbigt när jag samtidigt dras med den här seeeeega
skallen.... Tänk er att ständigt tvingas springa runt, runt med två halv-
förlamade ben, man måste låta kroppen få vila och även knoppen.


Nå ja, det jag egentligen skulle skriva om var ju Psykeveckan så nu
börjar jag om, titta in/ladda upp den här pdf-filen med info om alla
olika arrangemang som ordnas i Umeå mellan den 8 - 14 november.


Du kan hitta allt från måndagens samtal på Café Station 18,30 - 19,15 då
Anita Salomonsson, författare talar med psykologen Christine Andersson kring just
arbetets värde - "Bara I far arbait sa gaar he nog bra!"

(något som skulle kunna vara skapat precis just för mig,
laga mig så att jag kan jobba min heltid igen!!)


till föredrag om ECT, hälsocoacher, tankar om livet efter att ha mist sitt barn,
information om tex Qi Gong, föreläsning om gamla mentalsjukhuset Umedalen,
poesiträff, en lärande lunch på Frälsis om huruvida man kan bota utmattnings-
syndrom med jogging osv .


Kan nästan garantera att alla kan hitta något som är intressant
för just dig, vi är nämligen inte så olika varandra som många
går omkring och tror.
1 MAgda:

skriven

Huuuu...här är bara kallt som fasen o snöfritt så långt ögat når.... Hatar denna tid innan snön kommer...JA inte alla dar förstås... Hösten är den bästa tiden...Bara solen skiner o luften känns frisk o klar... Här är de blött kallt o mörkt mest hela tiden...



SNÖÖÖÖÖ, JAG VILL HA SNÖÖÖÖÖ!

2 Madeleineslife:

skriven

Tack för din vämre!

Det blir jobbigt efter ett tag, det känns som om det inte finns någon ände på det hela...



Förstår hur jobbigt det kan vara, att ha en kronisk sjukdom är ett heltidsjobb. Att byta mediciner är inte lätt! Att meditera kan vara ett bra sätt att koppla av. Jag har mkt svårt att somna tex, då är det bra att ta till & det kan vara så enkelt som att bara koncentrera sig på andningen. Tills slut andas man lugnare & blir lugn i kroppen & känner kroppen en harmoni... Super skönt! Befriande...



Kramis


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: