litentanta

Man ska alltid lämna vid första slaget. Det vet ju alla, alla. Vem kan vara så dum att hon stannar kvar tillsammans med någon som gör en illa? Det måste vara hennes fel, antingen är hon så jädra korkad eller så är hon likadan, hon slår säkert först... eller provocerar, så måste det vara. För alla vet ju att man går vid första slaget.

Jag minns egentligen inte när mitt "första slag" var... Hjärnan har stuvat undan det, gömt minnet i något skrymsle, i någon krokig vrå där det ligger redo för nästa tillfälle. Jag minns vem det var, tror jag, eller är det situationen jag kommer ihåg?

Jag vet om att jag alltid varit stor i käften, argumentativ minst sagt. Munnen är, eller snarare var, mitt eget vassaste vapen och pilarna jag sköt var inte nådiga. Jag minns inte om jag var trygg i mig själv, om jag ens någonsin varit säker på att ingenting skulle hända oavsett hur jag uppförde mig, eller om jag alltid visste att saker har sitt pris.

Saker jag minns är rädsla, panik, utsatthet och vanmakt... nu har JAG gjort fel igen, nu kommer det att hända något, MITT fel, MITT ansvar, JAG är inte värd mer. För det är ju vad de säger... och JAG vet ju att de har rätt. Alltid.

Att man alltid ska lämna vid första slaget, första knuffen, första tecknet på att här, här finns en ilska så kraftig och het att det kan bli farligt - det är lättare sagt än gjort. För jag vet ju, alla kan vara trötta och knäckta, alla kan ha haft en helvetesdag på jobbet, alla kan bli oroliga över att man inte är älskad längre. Det är ju bara normalt. Man kan övertända, snedtända, brinna av och ibland hamnar någon oskyldig i vägen, visst är det så?

Jag måste förstå, trösta, anpassa mig, forma mig efter omständigheterna och framför allt veta före..... Men hur vet man något som inte har hänt ännu? För mig fanns det bara EN första gång, det finns flera tillfällen men bara en första gång när jag skulle ha gjort rätt, när jag skulle ha lämnat. Jag missade den gången, jag stannade, jag valde att förstå att det faktiskt var mitt eget fel och jag lever i den övertygelsen än i dag. Att jag sedan lyckades ha flera förhållanden med män som hade samma problematik, dvs mig, är nog bara alltför vanligt. Jag missade min chans att stå upp för mig själv, sen rullade bara tåget vidare med mig som vilsen passagerare.

Åren går och numer lever jag i ett lugnt och stabilt förhållande, jag har brutit trenden, jag har inte, som förut, valt en man som är våldsam utan det är stilla. Men vet ni vad som händer då, när man väl har hamnat i den där trygga hörnan där det finns utrymme för att andas ut och kanske våga duga till?

DÅ slår det till!

För även om minnet sviktar så glömmer man inte, min hjärna reagerar hejvilt även om det är lugnt, eller kanske bara just FÖR att det är lugnt? Det jag talar om är ren och skär överlevnadsinstinkt, fast i helt sanslösa proportioner och vid tillfällen då man INTE ska reagera, inte om man är normal alltså.....

Hittar en kärleksfull beskrivning av hur amygdalan fungerar

- Välsignade amygdala!