litentanta

Tänk hur kort minne man har, ja, inte bara jag då...


Det är vissa saker som inte verkar vilja fungera hur
mycket jag än kämpar, vi har maj nu, på något mysko
sätt har jag fått ihop räkningar och sånt även om det har
varit en jädra vår


men nu i efterhand när allt ramlar in......
Kravbrev, påminnelser, saker som jag ALDRIG ens
har sett.... (fast det borde jag ju...)  så känns det som
att jag tappat greppet helt.


Jag är stressad, dottern påpekar det, jag inser det, jag
accepterar det, men jag tänker inte fortsätta såhär,
i HELVETE!!!

Funderar starkt på att leja (så konstigt det ser ut när man
skriver ut det, var tvungen att kolla upp det t.o.m!) särbot
till att helt enkelt ta hand om mina räkningar, jag kan inte
längre och det känns så otroligt korkat.....

Och vad gäller kort minne,
jag har en tendens att fort som fan glömma gårdagen,
att jag inte kunde göra ett dyft för bara några veckor
sen, det är bortglömt...Att jag var en grötig svammelfia,
herregud, helt väck ut skallen...

NU ska jag vara BÄST igen,
punkt!

Men så fungerar inte livet, ödmjukhet för faen tantan,
vi tar en sak i taget, gläd sig över allt som är bättre,
gnäll inte över det som fortfarande felar, hur ska man
annars kunna utvecklas?!

Så, minnet är visst alltför kort på många olika sätt...