- Tänk hur enkelt livet kan vara för vissa, åsså vi andra då...


Jag tror också på att man är med och skapar sitt eget liv, förstås.
Men samtidigt så vägrar jag att blunda för att omständigheter visst
kan kliva in och förändra oss människor.


En del blir peppade av motgångar, siktar bara högre, köper bara mer,
satsar bara hårdare och tutar och kör genom det vi kallar livet.


Andra tar åt sig av saker och ting, formas på mindre "konstruktiva" sätt
kanhända och skavs i kanterna, en ny käftsmäll kanske väcker liv i en
gammal som borde vara glömd?


En ivägkastad kommentar på jobbet kan riva upp ett sår som i sig kom
till när en nära anhörig dog, kanske blir det bara den bekräftelsen man
omedvetet gått och väntat på att ja, jag är totalt värdelös?


Här ser man direkt att jag är en blödig typ, en människa som antagligen
tänker för mycket, läser in saker som alldeles säkert är mina egna hjärn-
spöken och inte vågar ett endaste dugg....?


Eller kan det vara så enkelt att jag faktiskt är helt tvärtom, en jädrigt kaxig
kärring som likförbannat kan tänka, känna och förstå efter de här åren på
jorden?


Vi bär alla omkring på vår historia, vi har alla våra egna sätt att försöka att
hantera den och vissa bygger om det dåliga till något jättestarkt, vissa orkar
inte det. Ivf inte just nu, men det är helt ok för mig, ni får vara precis hur ni
vill och ni får försöka lösa saker och ting efter hur de uppkommer, eller inte..


Men jag klarar inte av när man mästrar folk, jag klarar
inte av när man VET och när man KAN och när man
vägrar att ge andra människor den respekt de faktiskt
förtjänar.......


Har absolut inte tänkt hänga ut min livshistoria här,
det är liksom inget man tävlar i tycker jag, utan jag
kommer att fortsätta att vara den människa jag är,
antingen tills jag lär mig bättre, upplever mer eller
som vissa andra stagnerar helt i min övertro på något
helt sanslöst som att den som har mest när den dör,
ja, den är mest lycklig?


Sånt skiter jag i för den dagen det bär åt h-vete för mig,
inte tusan kommer jag att flina upp mig bara för att jag
samlat på mig mest under livet....


(och vilken typ av människa är jag då?
Jopp, en totalt prestationsinriktad en
men med målet inriktat på att nu, nu
får jag banne mig lära om mig för såhär
tänker inte jag leva resten av livet!)
1 Anna:

skriven

God morgon!

Jo då, du förstår nog mer än dom flesta och visst har vi många mysiga stunder, men att bara skriva om dom och inte om dom destruktiva och turbulenta vore ju detsamma som att, inte ljuga, men förneka att dom finns och vem hjälper det?

Att fabricera ihop en "tomtebolycka" har ju aldrig riktigt varit min grej... :)



Det är nog också därför som jag skriver om det...

För att jag inte skäms över att problemet finns, eftersom det inte går att ta bort, men bara för det så behöver jag inte sopa det under mattan utan genom att erkänna att det finns, så går det också att hitta sätta att "förmildra omständigheterna"...

Inte bara för mej, utan först och främst för Giovanni, för det är nog han som mår sämst efter att det händer... Det är ju hans huvud som värker (även om hans smärttolerans troligtvis pga av hjärnskadan alltid har förundrat mej) och dessutom så en del av "mitt jobb" att se till att han inte skäms över att bli arg, utan att förklara att arg får han gärna bli, men han får inte göra sej själv eller andra illa...



Jag tror på att "tiga om problemen", dvs skämmas över saker och ting, både lägger skuld på barnen och sätter käppar i hjulen för oss själva och hindrar oss från att komma vidare... Men allt det där tror jag också att du redan vet... :)



Skriver lite förvirrat och snurrigt, för jag är nyvaken och koffeinet har inte ännu "started to kick in"... :))



Stor bamsekram!!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: