litentanta

Att sitta på intensivvårdsavdelningar sätter ju igång många tankar, den första och den
abolut starkaste är väl insikten om att man faktiskt bara har en chans, vi har ju inget
genrep på livet utan man får kliva på och styra upp det så bra man bara kan utan minsta
manus till hands....


Förra gången jag var i den här situationen var förutsättningarna helt annorlunda, riskerna
och svårigheterna var större samtidigt som det ju handlade om ett planerat ingrepp.
Då lyckades inte de medicinska kunskaper och resurser vi har till hands att rädda honom,
problemen hopade sig och till slut var det bara att acceptera den sorgliga verkligheten,
livet var slut för min fine svärfar oavsett hur mycket vi önskade motsatsen..


Nu handlar det om akut sjukdom, ett insjuknande som gått i kringelikrokar, många skratt
och roligheter har funnits med trots allt och nu är det "läkeprocessen" som pågår. Mediciner
som ska ta väck elaka bakterier, lungor som ska orka andas av sig själva och en kropp som
ska startas upp i lagom, försiktig takt.


Inom intensivvården samlas många av sjukvårdspersonalens änglar, trodde inte att jag skulle
behöva träffa de igen så fort, men ändå är det just där jag som anhörig har känt mig och fort-
sätter att känna mig som allra tryggast. All den respekt för både patient och anhörig som man
möts av är som balsam för en sorgsen själ, alla vi som sitter vid en anhörigs sida må tro att
vi har koll på läget och fixar det mesta lurar men vi lurar nog bara oss själva.



Det är faktiskt NI som arbetar där som håller lågan brinnande,
som ger den där sista putten av ork som åtminstone för mig
har varit absolut nödvändig den här omgången!


Den här gången ska jag, och alla anhöriga, få se en annan sida av IVA har jag bestämt, den
del som räddar, den del som "lagar" och den del som ger oss positiva besked. Så enkelt är
det i varje fall i dag, misstänker att det kommer att vara så i morgon också, för det är liksom
inte dags än för min mamma, vi har inte ens ätit vår årliga sommarfrossa av tacos på Droskan
och jag har inte tackat nej till den där vita glittriga koftan (med paljetter!) tillräckligt många
gånger än.


Vi har inte hunnit städa iordning datorn o vi har inte sippat
på det där glaset Chapel Hill i kvällssolen, mormor, mor
OCH barnbarn, det är massor kvar som väntar,
bara så att du vet!