litentanta

Precis som jag skrev tidigare har jag en usel dag idag, kanske är det bara
för att jag smitit hemifrån och fått "ledigt", smitit ifrån jobbträningen och skäms
eller så är det bara såhär det kommer att vara ett tag framöver?


Jag önskar att det vore lättare, att alla "vi" långtidare, vi som inte varit på våra
arbeten och dragit vårt strå till stacken alternativt kanske inte ens lyckats fått något
fast arbete innan vi av en eller annan anledning fick stanna upp, vore en helt homogen
massa. En grupp som var EXAKT likadana och reagerade exakt likadant under press.


För press är ju just nu vad det hela handlar om för vår del!


Är jag ens välkommen tillbaka till min gamla arbetplats nu när jag blivit "frisk"? Kommer
någon att våga satsa på mig med min historia eller är jag för alltid hänvisad till någon
form av sysselsättning sponsrad av den svenska staten? Kommer jag att få den behandling
jag behöver eller innebär denna nya hälsa att jag inte längre får tillgång till vårdapparaten?


Man måste ju även komma ihåg att likväl som det finns en hel del människor som kommer att
krascha så kommer det att finnas andra som motiveras, åtminstone för stunden, till att uträtta
underverk och göra långt mer än de klarar av, vilket kommer att kosta väldigt, väldigt mycket
inom en ganska snar framtid... De som fungerar på det sätt borgarna verkar tro, en spark
i arslet eller bli helt överkörda av systemet och därigenom "helas" däremot, de är inte så
många.... Att gaffla på om bidragsfusk och lata samhällsmedborgare är ju lika mycket en
skymf mot svensk sjukvård som oss det drabbar!!


Jag tänker som vanligt länka till en av mina favoritbloggar,

Ett hjärta RÖTT

för ett genomtänkt och välspäckat inlägg. Saker som
hur smärta faktiskt påverkar folks mående istället för
den nu populära tanken att folks mående skulle påverka
deras ev.smärta och ohälsa är ännu ett övergrepp på
många av oss!


Nu ska jag vara ärlig och tala om att min egen smärtproblematik
har minskat drastiskt, för mig är det ganska självklart att jag inte
kan fokusera och uppmärksamma allt samtidigt. Min kamp det
sista året har ENBART handlat om överlevnad, jag skulle tillbaka
på heltid, på min gamla tjänst, i minst samma skick som före jag
fick lämna arbetet!


Om det handlar om att försöka kontrollera, balansera ev ep-anfall,
kämpa med att få en stendöd hjärna att fungera eller att lyssna på
diverse kroppsdelar som skriker ont lite nu och då, då la jag mitt fokus
på att kämpa "mot" min egen hjärna....


Kanske verkar konstigt, kanske verkar logiskt, vad vet jag, men jag
har försökt, jag har banne mig kämpat och jag förlorade kampen.


Det är frustrerande, det är sorgligt, det är åt helvete
men det är verkligheten! Nu möts jag av den "nya"
verkligheten att jag också, mitt i allt, blivit "frisk"!


Återigen, gissa om det är svårt att inte tänka på det här,
jag läser blogg efter blogg, berättelse efter berättelse
om hur ni kämpar på för att överleva, för att bli trodda
för att orka. Jag försöker mobilisera allt jag kan för att
bli en i er grupp, ni som lyckas mot alla oddsen men
förlåt mig om jag tvivlar ibland...


Det handlar inte bara om ekonomi, överlevnad,
det handlar också om att stå ut, får väl hoppas på
än fler än mer idiotiska borgerliga ideér och upptåg
för att väcka djävulen i mig, för ni ska inte få knäcka mig!!