- Hur man gräver sin egen grav, och krampar hela vägen dit....
Det är enkelt, väldigt enkelt, vill ni veta? Och nu skiter jag faktiskt i vilka som är inne och tittar utan jag bara måste få pysa ut lite....
Jag är en bra arbetare, jag är en behändig liten arbetsmyra som kämpar på sågott jag bara kan och jag fyller de timmarna jag är där med en hel del bra saker!
Eftersom att jag ju numer är 40 +, inte världens mest vältränade, men jag har kommit igen så mycket snabbare än vad jag nånsin trodde var möjligt, och får ta det lite lugnare än förr om åren, före min nacke och rygg rasade, så finns det givetvis folk som är bättre, snabbare och ja, yngre, men återigen, jag behöver inte skämmas över min arbetsinsats (märks det att jag sitter här och försöker peppa mig själv kanske ;-) ?)
Sen har vi mina "svårigheter", de som man kan välja om man vill se som vanliga biverkningar av medicinering....
Lite gott o blandat från Fass angående Trileptal, Fenantoin:
-huvudvärk, yrsel, koncentrationssvårigheter, amnesi - minnesstörningar,
dimsyn, synrubbning, trötthet, dåsighet, asteni - kraftlöshet, svaghet,
illamående (bra om man vill gå ner i vikt...) osv.....
eller så kan vissa saker, som minnesproblemen, också komma från ev skador av epanfall beroende på var i hjärnan anfallen varit/är....
Poängen är att jag kanske jobbat på så mycket med att visa att jag visst duger till att jobba att jag åker dit på det själv..... Senast idag, strax före jag stod och svalde mina tårar, fick jag nämligen veta att jag visst skulle få ta tag i mer kniviga uppgifter..
Jag VET att om jag får svårare uppgifter än jag klarar av, ja, då är risken jädrigt stor för att jag kommer att få må dåligt, och nu snackar jag BARA fysiskt... Den här tantan är INTE den gamla tantan, vet inte hur många gånger jag har sagt det under de här åren som har gått!!
Jag har helt andra begränsningar, jag MÅSTE lära mig att ta hand om mig på ett helt annat sätt än jag gjort under mitt tidigare liv och leverne och jag önskar så att nån jävel kunde lyssna på mig när jag säger att jag INTE KAN!! ( sen är det ju helt solklart att jag inte kommer att må bra på insidan heller, konstigt vore det väl annars?)
Även om det inte syns utanpå, även om jag bevisligen pratar och går samtidigt, även om jag ser hyfsat likadan ut så är jag inte densamma...... En som faktiskt helt förstår vad jag pratar om är dottern eftersom att hon ju hunnit med att leva med en mamma UTAN epilepsi och hon är rak, konkret och kanske den enda helt ärliga människan jag har....
Snälla rara människor, ni måste börja förstå vad folk med trasigheter INUTI säger, jag kan inte slåss med både mina egna demoner som ju hela tiden talar om att jag måste kunna MER, SNABBARE, OFTARE och ALLTID och sen stå som en idiot och tjata om hur dålig jag är inför er....
För tro inget annat, jag är inte stolt över att tala om mina svårigheter, jag är inte den som söker stöd eller en klapp på kinden, jag vill bara bli trodd för den jag faktiskt är, här och nu, jag kan inte bli BÄTTRE som ni verkar tro för det här ett tillstånd, ett fel, en diagnos, och hur mycket jag än vill bli "mig själv" igen så har det tåget redan gått..
Så snälla, rara ni..... mycket har försvunnit från "mig", men sluta inte att respektera vad jag säger, för allt i världen, lyssna på mig, jag finns här, men det är en annan tant, lite sämre, lite trögare, lite långsammare, men inte dummare...
Wikipedia om Epilepsi