litentanta - - Den ultimata besvikelsen...

- Den ultimata besvikelsen...

Ok, antar att ni märker av att jag är lite av en känslomänniska, när jag blir arg blir jag verkligen ARG och när jag blir glad garvar jag ordentligt, o nu, nu är jag mer.....ledsen och jädra besviken på det mesta....

Kom ju till badet via remiss, utan remisser står man sig ganska slätt inom svensk sjukvård, men så är det ju, bara att gilla läget. MEN när jag var ordentlig och informerade om den lilla detaljen att jag ju är epileptiker.... då visste de givetvis inte om det ..... Kanske var det det faktum att jag redan stod där framför henne, ledaren, iförd min töntiga baddräkt och den matchande badluvan, som gjorde att jag ens fick vara med, men positiv var hon inte....

Stod längst fram, i det grundaste vattnet, skvimpade omkring och alla mina "defekter" syntes helt plötsligt.... Mitt värdelösa balanssinne, vingel vingel, min oerhört sevärda kropp (INTE...) och mina svårigheter med att koordinera kroppen... Kanske, eller ärligt talat, mest troligt såg ingen nåt speciellt konstigt med mig, herregud, det är ju inte lyxiga gymmet med redan perfekta, solbrända kroppar det handlar om utan vanliga själar med behov av träning och ibland kanske bara socialt umgänge...

Men där stod jag, vinglade på och kände mig så felplacerad och ut-tittad man bara kan bli eftersom att givetvis ledaren tittade mer än en gång på mig under passet... Själva gymnastiken är ju underbar för min kropp, hjärnan får sig en genomkörare också då jag ju verkligen får kämpa med att ta in vad hon säger, försöka göra likadant och gärna hänga med också...

Efteråt lät hon dock mindre positiv kan man väl sammanfatta det.... Jag var inte alls varmt välkommen till gruppen, långt ifrån utan hon skulle fundera, diskutera och sen höra av sig...Eller nåt.... Min magkänsla säger mig att risken/möjligheten att landstinget helt plötsligt skulle ha en massa pengar över för den extra personal som jag tydligen verkar kräva (?), inte ville hon ha det ansvaret osv, är överhängande stor..

Så idag är jag ingen kompetent person, inte alls på nåt plan, och ja, sammanfattningen av övningen är väl mer den att man nog aldrig ska hoppas på något positivt... För det gör så ont inuti, kan det vara hjärtat som värker? när man helt plötsligt får en diagnos kastad i ansiktet igen....... Jag måste få kunna o vara o bara få känna att jag också har nån möjlighet att hjälpa till och laga mig själv igen... inte tusan blir det så när det helt plötsligt ska till en extra personal BARA för att jag är med....