litentanta - - Tankar kring livet, döden och hälsan

- Tankar kring livet, döden och hälsan

På den gamla goda tiden, så får man skriva när man ju nått den gyllene medelåldern, eller nästan, så var vi ett gäng tokar som jobbade jämt. Vi jobbade fort, vi slet hårt och vi fann nån sorts tillfredsställelse i att varje dag göra det bästa vi bara kunde och orkade med. Riktigt så är det inte längre på mitt arbete, folk har tappat lusten, orken och viljan att slita sönder sig bara för företaget. Hade väldigt svårt att acceptera det när jag kom tillbaka i våras, tyckte att det gick för sakta, att de flesta bara led sig genom sina arbetspass och just att lusten var så påtagligt väck från stället...

Det är konstigt att jag inte lär mig av omgivningen, fick idag veta att ännu en av mina bekanta, även han från samma arbetsplats och tillhörandes vårt gamla gäng drabbats av hjärnblödning...

En annan tjej, kvinna, vi som är "tvillingar" och allt, fick ju två kraftiga hjärnblödningar för några år sedan, det under pågående sjukskrivning då hon bara jobbade deltid på grund utav samma trasighet som jag ju en gång för hundra år sedan blev sjukskriven för, trasig nacke. Hon är, var? en extremt högpresterande tjej som alltid bara skulle göra lite till, bara en sak till innan det var dags att gå hem, precis samma kämpe som han jag fick höra om idag.

Till slut har jag en tredje vän som fick en stroke för några år sedan, inte vet jag om det betyder att han har dragit ner på stressen i sitt liv för det direkt, han är en jävel på att kämpa och sista gången vi hördes av hade han fått upp sin arbetsförmåga till 25 %. Nu vet jag dock att han använder bra många fler timmar på dygnet till att jobba, återigen en människa som måste arbeta oavsett vad..

Jag tror inte alls på slumpen, visst kan man prata om ärftlighetsfaktorer och medfödda svagheter, men det måste vara något mer som styr det hela till att just dessa kämpar är de som drabbas. Ska jag vara nöjd över att min kropp sa ifrån så pass tidigt som den gjorde, att jag stannade i rätt stund? Att jag bara fick min epilepsi och att det faktiskt hade kunnat bli så mycket värre om jag inte hade blivit så dålig i nacken och ryggen att jobbet var en omöjlighet?

Söker ju alltid en mening med allt som händer i livet, det är många nitar man har gått på, många smällar man fått, även bokstavligen, och jag har så svårt att acceptera att det faktiskt har blivit som det blev. Visst ville jag ha ut mycket, mycket mer av det här livet än vad som varit de sista 8 åren och det känns ofta rent förjävligt, men kanske jag börjar närma mig svaret jag har sökt efter... Min kropp sa ifrån precis i tid , för ingen, och nu menar jag verkligen ingen , hade kunnat stoppa mig tidigare med en massa snack om hälsa och liv utan jag är och förblir en sån människa som verkligen måste slå huvudet, om inte blodigt så ivf fullt med bulor innan jag stannar upp!

Är det här nystarten jag behöver och vad ska jag i så fall göra med resten av mitt liv? Känns nästan lite spännande, jag må närma mig den gyllene medelåldern men vad då, jag har många långa år kvar att göra något vettigt på och inte bara strida mot mig själv och min egen kropp..... Tål att funderas över, eller hur?

Hur gör ni, lyssnar ni på er kropp och själ eller kör ni ert eget race? Ofta är det bäst att tänka efter före heter det ju...