-Företagshälsovården...
Alltså, direkt från att jag möter personen i fråga blir saker som med vilken styrka jag tar i hand väldigt viktigt. Sätter mig ner, som idag, o märker att nääää, nu knyter jag ju ihop mig, inte bra, också breder jag liksom ut mig i stolen...Säkerligen inte ett dyft kvinnligt eller så, men det gör mig ingenting, det är inte kvinna jag är ute efter att signalera heller, så benen i kors, men inte snävt över låren utan mer som en karl faktiskt, underben mot lår alltså.Armbågar ut över armstöden, lutar mig tillbaka, ner med axlarna och andas ut... Helt plötsligt finns där ingen osäkerhet längre, vare sig det är läkaren eller chefen så har jag plockat bort det eventuella grepp de kan ha om mig, jag sitter HÄR o där, där sitter du liksom...
Sen är det bara att tuta o köra, jag pratar gärna, fram med de "fina" orden, som jag ju tex vid sjukdomsmöten, som jag är mer än van vid, vid det här laget, när det tex handlar om min psykiska status (se, där har ni ett tips om det ska pratas om hur ni mår egentligen...) så säger jag helt enkelt att:
-Jo, jag har varit hemma väldigt länge men jag har definitivt inte blivit en social fobiker (är inte rädd för folk alltså), jag är högfunktionell i hemmet (lagar mat, städar, betalar räkningar osv) aningens otränad i större sociala sammanhang (fegar väl ur lite i för stora grupper) men det som är mitt problem, och det ligger inte inom det psykologiska måendet, är väl mina kognitiva störningar (taskigt minne, väldigt! och har dålig koll när det är mycket ljud o rörigt omkring mig) är väl mer medicinska biverkningar av min epmedicin snarare än nån annan psykosocial diagnos.... osv tills jag sagt ALLT fast på deras fikonspråk, och vet ni vad, det fungerar! Jag har inte hamnat i underläge gentemot en fackman, som man ju så ofta gör utan jag har både visat att hjärnan, den fungerar bara bra, kanhända lite segare, och att nu, nu är det såhär jag fungerar, och vet ni vad, jag vet om det också, vilket innebär att jag ju vet vad jag måste arbeta med!
Sen ska man ju gärna avsluta med nån vettig knorr, nåt som visar att man visst varit "med" hela diskussionen, jag har själv funnit att genom att särskilja på mina skador, visa vad som gett vad liksom, då slutar det nästan alltid positivt. Den fördel jag har är att jag är en ganska babblig en i grunden, jag samlar på ord (även om man kanske inte ser det här men bloggen är ju lite av ett kladdblock för mig, här halkar saker bara ut liksom) och gillar att ändra folks uppfattning om mig. Ingen ska kunna komma och säga att jag inte har koll på läget, väldigt viktigt, och det uppnår man oftast genom att vara just saklig och se/uppträda lugnt och sansat!
Men såhär i efterhand vete tusan vad han tänkte dock, tror ivf att jag nådde fram den här gången med, håll tummarna ni med, snälla?
skriven
Om du inte nådde fram med det akademiska och medicinska ordförrådet, är det väl bara att banka in det som finns kvar att pröva? Skämt och skidor, din beskrivning av mötet och hur du "tvingas" förbereda dig visar att i detta land måste man vara frisk och skärpt för att klara av att vara sjuk eller dyl. Ganska pinsamt, i ett land som anser sig vara demokratiskt och ödmjukt. Hm.
Jag håller tumme för att du nådde fram,
kram Tojjan =)