litentanta

Eftersom att jag är en kaxig en, allra som oftast ivf
så har jag faktiskt inget emot att tillbringa mesta av
min tid ensammen, jag är en tolerant morsa - jag
minns alltså själv hur prioriteringarna låg när man
var en 17 år och då var de ju solklara...
KÄRLEKEN, förstahandsvalet var hur enkelt som
helst och så ska det faktiskt få vara också!!


Jag är en vuxen morsa som flyttade hem igen eftersom
att jag inte alls skulle ha fixat att bo 30 mil från min lill-
rompa, finns inte med på världskartan ens dessvärre
även om hon själv kanske skulle tycka att  det är ganska
så skönt ;-)


Sen jobbar jag ju här, en pendling på 60 mil om dagen
känns väldigt långsökt, eller hur känner ni? Veckopendling
är inte heller nåt val då man jobbar lite hursomhelst inom
handeln, vi går ju lika korkat som vården, utom nattpassen
då förstås, och att hyra bostad både här i stora staden och
vara boendes mitt i ingenstanset, läs Högland samtidigt är
ju något som kräver en riktig lön... Där strandar man igen
som handelsanställd....


Men varenda gång särbot varit här sitter jag vareviga
måndag och tror mig vara så jädra nöjd över friheten och
allt det där "utrymmet" jag kräver för att må bra..... eller
är det så enkelt?


Nä, så enkelt är det alltså inte.... Vi bodde ihop i tre långa
år uppe i byn, tillbringade ju minst 34 timmar per dygn ihop,
nån ynka gång smet jag iväg för att andas lite, förstår att
man inte är så sugen på att låta sin epileptiska flickvän sitta
och uggla mitt i skogen själv, om jag ska vara "logisk" så
ja, jo, eeeeeeeeeeh....nä


Nu är det ju måndag igen.... allt är lugnt o stilla, jag har hur
mycket luft jag vill, jag kan fisa, men det är ju tämligen poäng-
löst utan publik så jag gör ju som vanligt, sparar tills han dimper
ner igen och ja, jo, det är lugnt o stilla.... Men faktiskt ganska
jädra tråktomt också....


Det är första dagarna som svider mest, samma dilemma för
grabbhalvan uppe i byn.... Inte så mycket kvitter på nåt håll
helt enkelt och hans vanliga puss, puss, lööööööv, pusseluss,
lööööööv lööööv (osv vidare i några minuter) avslutningarna
på våra telefonsamtal blir om möjligt än längre....


Alltså, vi är vuxna, vi har valt, eller jag har valt, morsan i mig
har valt och arbetaren i mig var tvungen att välja, att sätta mig
såhär 30000000000000 mil bort men det är inte alltid lika häftigt..


Hörru Klatasmen, jag saknar nog lika mycket som du,
kanske är det så illa att det är lika ofta som du med?


Det här är ju ett kasst sätt att fira vår 6-årsdag till våren.....
Bläääääääää.... men jag vet, såhär är det bara, inget att
göra men ibland, ibland saknar jag tom dina irriterande
visselserenader ska du veta..... Det trodde du aldrig va?