- Sabina, Ulrica, Vimmelmamman och alla andra kämpar där ute!



Det är svårt att beskriva min relation till vissa av bloggarna jag läser, vissa vrider bara ur mitt hjärta, lämnar mig ensammen kvar med svidande ögon, samtidigt som de har lyft mig många gånger, gett mig hopp o en möjlighet att våga titta framåt och se framtiden an med lite, lite mer hopp...

Jag har ju alltid, eller sen jag började läsa Anne Franks dagbok trollbundits av alla olika människoöden som världen är alldeles full utav, kan det ha varit i mellanstadiet vi fick den boken i skolan kanske? Sen har ju det här förstärkts i olika perioder under livet, numer sätter man sig ju bara på nätet och gör helt krasst en sökning på vad det nu än månde vara man vill veta mer om...
 
På gott och ont, självklart, ofta har jag känt mig som en parasiterande bloggläsare som nästan använt mig av andras kamp, samtidigt som det har haft en enorm terapeutisk verkan. Vem som har mer eller mindre rätt att vara delaktig i andra människors liv och leverne är inte upp till mig att avgöra, då måste jag ändå luta mig på det faktum att dessa kämpande medmänniskor själv valt att finnas där ute för oss andra att följa, krånglar jag till det än mer i min egen skalle skulle nog hela meningen med internet hotas..

Allt accelererade i höstas dock, när anhöriga drabbas av livshotande sjukdomar behöver jag speglingen, se vad jag känner igen, läsa vad jag kanske anat och på nåt vis stärka mig själv... Men den här hösten/vintern/våren har som sagt var blivit....tung.. Av respekt ska jag inte hänga ut någon som inte har möjlighet att själv tycka utan jag lämnar härmed den privata delen av sorgearbetet och går i stället in på några av bloggarna.

Sabina var en otroligt levnadsglad själ, en människa som i mångt och mycket utforskade livet långt mer än vad jag nånsin vågat och många är timmarna jag har spenderat "hemma" hos henne... Tyvärr blev kampen mot Malignt Melanom för svår och hon avled den 31 mars, har länkat många gånger till henne och nu vill jag göra det igen, hennes vänner har skapat en underbart bildspel som du hittar här

Hennes kära boksyster Ulrica kom nog kanske lite med på "köpet" när jag började läsa om deras bokprojekt, Livet kan inte vänta. Hon kämpar tappert (?), låter så banalt, för henne pågår fortfarande kampen mot cancern som rasar inuti hennes kropp, hon är drabbad av bröstcancer, spridd till lever och skelett. Prognosen är väldigt dålig men det finns en kampvilja hos henne som jag är imponerad av, dessa människor lever verkligen och jag känner mig som väldigt feg själv, behöver inte mycket för att bli en gnällig tanta och hoppas så att jag nångång kan hitta min inre motor jag med.

Sen har vi ju Vimmelmamman, tror att hon dök upp på min blogglista när jag faktiskt sökte på en direkt diagnos, återigen, livet mötte bloggandet, och hon har vågat visa upp alla sidor av att vara en sjuk människa, mitt i vimmel och vardag. Dessvärre har nyare besked kring hennes sista operation, levern, visat att det fanns 4 metastaser och nu, nu måste jag gå in och självcensurera mig... Alldeles för färska erfarenheter av den diagnosen gör att jag inte längre kommer att följa hennes resa, jag menar inte alls att hon inte kan, och säkert kommer! att överleva även den här smällen men nu måste jag tänka framåt... Nackdelarna med att följa dessa starka kvinnor får inte, kan inte, ska inte överväga den positiva känslan jag trots allt har haft av att vara med på ett litet, litet hörn, sådär i periferin fast ändå mitt i stormens öga som vi läsare ofta hamnar...

Jag säger härmed adjö, hemma hos Sabina görs fortfarande inlägg om inte lika ofta, det är ju helt logiskt att även den vackraste trädgården kan växa igen en aning när hon som så omsorgsfullt ansat och vattnat inte längre är där.... Men jag kommer inte att glömma bort dig,

Ulrica med sina barn, älskade make och inte att förglömma lilla Doris (vovven) kommer att fortsätta sina liv, så gör man och så ska det vara, men jag vinkar hej då och försöker att ta hand om oss här hemma. Hennes härliga chokladask finns fortfarande kvar och ni är alla välkomna hem till dem!

Vimmelmamman får också fortsätta, krama om sina härliga Threst och Lennox och söka kraft för att fortsätta kampen, hon blir även hon utan en litentanta men det är ju det allra minsta att bry sig om i dessa dagar...

Lägger inte ut alla jag följt, vill inte framställa mig som en morbid stalker utan konstaterar bara stilla att nu, nu är tiden inne för att titta framåt, utan att glömma och utan att förneka... Precis som Sabina, Ulrica och Hanna så fint uttryckte det, Livet kan inte vänta!




Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: